Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
minimivärde hos det inducerade motståndet. Om
fördelningen är en annan, vilket t. e. förekommer
vid starkt trapetsformade vingar, vid vingar med
urtag för förarens sikt eller vid vingar, som äro
hop-byggda med flygkroppen, blir det inducerade
motståndet större. Det nämnda uttrycket måste då
multipliceras med en faktor, vilken vid normala
ving-typer dock endast är obetydligt större än 1.
Tröghetsfenomen.
Enär alla medier hava en viss massa och således
en viss tröghet gentemot hastighetsförändringar
måste förhållandena vid accelererad (eller
retarderad) rörelse skilja sig från dem, som observeras vid
likformig rörelse hos kroppen.
En kropp, som rör sig framåt genom luften
och tränger undan densamma, bibringar viss
störningshastighet åt en del av den omgivande luften.
Är kroppens translationshastighet accelererad blir
även störningshastigheten accelererad. Detta verkar
i motståndshänseende så, att kroppens massa
skenbart ökas. Vid t. e. ett klot är denna skenbara
massökning (i friktionsfritt medium) lika med hälften av
den undanträngda vätskemassan.
Tagas även de av den inre friktionen orsakade
fenomenen i betraktande, bli förhållandena vid
accelererad rörelse mycket invecklade. Hithörande frågor
äro ännu så länge endast obetydligt undersökta.
Som exempel anföres här endast de i fig. 20 visade
strömningsbilderna. Figuren till vänster visar
död-luftsområdet bakom en husmodell, som föres framåt
med konstant hastighet. Om modellens rörelse
plötsligt stoppas upp, kommer det på baksidan
förefintliga dödluftsområdet att på grund av det där inne
härskande låga trycket suga till sig luft utifrån.
Härigenom uppstår den mycket starka framåtriktade
luftström över taket, som visas i fig. 20 b. Samma
förhållanden inträffa i verkligheten, om vindstyrkan
momentant minskar.1
Synpunkter beträffande modellförsök.
Då strömningsmotståndet hos en konstruktion, som
består av flera delar skall bestämmas, erhålles på
grund av
interferenseffek-terna ett felaktigt värde,
om man adderar de
enskilda delarnas motstånd
uppmätta var för sig.
Felet kan visserligen bli
ganska obetydligt, men det
är ofta förenat med
svårigheter att beräkna dess
storlek. Det
tillförlitligaste sättet att få reda
på motståndet hos en
dylik kropp är därför att bestämma det
experimentellt på en fullständig modell.
I de flesta fall bli dylika modellförsök utförda vid
ett annat värde på det Reynoldsska talet än det, som
sedan kommer ifråga vid den verkliga konstruktio-
a) b)
Fig. 20. Strömning omkring en husmodell. a) Modellen rör sig åt
vänster b) Modellens rörelse har plötsligt stoppats.
nen. Dessutom är ofta turbulensgraden vid
modellförsöket en annan än den, som sedan kommer ifråga,
Av det föregående har framgått, att
motståndskoefficientens storlek kan variera både med det
Reynoldsska talet och med turbulensgraden.
För att få noggranna värden borde man i dylika
fall införa lämpliga korrektioner, vilka eliminera
avvikelserna från resp. "fullskalevärden". I allmänhet
föreligger dock icke tillräckligt omfattande
experimentellt underlag för beräkning av sådana korrektioner.
Vid de moderna flyglaboratorierna har man
kringgått denna svårighet genom att bygga dem så stora
att t. o. m. hela flygmaskiner i full skala kunna
undersökas vid driftförhållanden, som likna dem i
verkligheten.
Generellt kan sägas, att det Reynoldsska talets
storlek samt graden av begynnelseturbulens bör
beaktas vid kroppar, där en stor del av motståndet
utgöres av friktion (strömlinjeformade kroppar) samt
vid kroppar med avrundad baksida. I dessa fall är
även kroppens ytbeskaffenhet av viss betydelse.
Vid kantiga kroppar är det däremot vanligen
oväsentligt, vilket värde på R, som användes vid
försöket och likaså vilken turbulensgrad, som
förefinnes i luften framför kroppen. Att man dock icke
heller i detta fall kan helt negligera det Reynoldsska
talet visar följande exempel, vilket avser
tryckmätningar i modellskala på vindsidan av ett hustak.
Modellen placerades på en platta, som skulle
representera marken, och anblåstes med en luftström.
\
c- \ +0.50 v H
H- 150 mm
12,5 mm
i Fenomenet är förklaringen till det stundom observerade
förhållandet att de svåraste vindhärjning-arna inträffa på
lüsidan av hus eller höjder, varvid trädfällning m. fi. tecken
antyda, att förödelsen har anställts av en kraft, som varit
motriktad vindriktningen.
Fig. 21. Tryckfördelning på två likformiga husmodeller av olika storlek.
Då en stor modell användes, erhölls ett kraftigt
undertryck vid takfoten, under det att med en liten
modell ett övertryck erhölls på hela framsidan av
taket. Se fig. 21. Detta tyder på, att i det
förstnämnda fallet avlösningen hade inträffat vid
takfoten, under det att den i senare fallet inträffade
först uppe vid takåsen. Orsaken härtill är den, att
gränsskiktet över plattan (marken) helt inslöt den
lilla modellen men endast räckte ett stycke upp
på väggen av den större modellen. Enär gräns-
15 febr. 1936
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
