Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
MEKANIK
REDAKTÖR: H. F. NORDSTROM
INNEHÅLL: Ekonomisk verkningsgrad,! av civilingenjör Erik Genberg. - Nya järnvägsdieselvagnar under år
1935, av förste byråingenjör E. Nothin. — Föreningsmeddelanden. — Litteratur.
Ekonomisk verkningsgrad.
(Ett bidrag till frågan om arbetsmaskiners ekonomiska utnyttning.)
Av civilingenjör ERIK GENBERG.
1. Problemställningen.
För att angiva en maskins driftsekonomi använder
man sig ofta av begreppet verkningsgrad. I de fall,
då det av maskinen presterade arbetet, som
energiform betraktat, är det väsentliga, talar man om den
mekaniska verkningsgraden, varmed förstås
förhållandet mellan det uträttade arbetet och den
tillförda energien. Så är fallet vid kraftmaskiner samt
ur viss synpunkt för en del arbetsmaskiner, såsom
pumpar och kompressorer. För de flesta
arbetsmaskiner är emellertid det uträttade rent mekaniska
arbetet av underordnad betydelse och den
producerade mängden varor i stället det väsentliga.
Verkningsgraden definierar man härvid istället som
förhållandet mellan verklig och teoretisk produktion
under en viss tid. Det är den på detta sätt definierade
verkningsgraden, som i det följande skall bliva
föremål för några teoretiska utläggningar.
Vi förutsätta sålunda, att en viss sorts
arbetsmaskin vid en viss hastighet eller ett visst varvtal
producerar en viss kvantitet varor per tidsenhet och
beteckna denna produktion som den teoretiska
produktionen. Då emellertid ännu ingen maskin uppfunnits,
som sköter sig helt och hållet själv, förutsätta vi
vidare, att maskinen betjänas av mänsklig
arbetskraft. Äro maskinerna fullt kontinuerliga, inskränker
sig arbetarnas uppgift till att framföra råmaterial och
borttransportera färdig produkt samt att smörja och
sköta maskinerna och vid driftsstörningar avlägsna
orsakerna till dessa. Arbeta maskinerna periodiskt,
måste de ibland med avsikt stannas för borttagande
av färdig produkt samt tillförsel av ny råvara. Vi
finna således, att verkningsgraden aldrig kan uppgå
till 100 %, beroende på att maskinstopp kan inträffa
av olika anledningar. För det fall att en arbetare
betjänar flera maskiner, kan det dessutom inträffa,
att ett flertal maskiner stanna samtidigt, och att en
eller flera av dem måste vänta på att bliva betjänade,
på grund av att arbetaren är upptagen vid en annan
maskin. Vi finna sålunda, att maskinernas
verkningsgrad är beroende, förutom av arbetsprocessens
art och fulländning samt arbetarens skicklighet, av
antalet maskiner, som varje arbetare fått sig
tilldelat.
Ju flera maskiner, som varje arbetare tilldelas, ju
lägre blir i allmänhet intill en viss gräns arbetslönen
per producerad varuenhet, men då verkningsgraden
och således produktionen per maskinenhet härvid
sjunker, komma de fasta kostnaderna per varuenhet
i stället att öka. Det måste sålunda för varje fall
finnas ett visst optimalt maskinantal per arbetare och
en härmed sammanhängande optimal verkningsgrad,
för vilken totalkostnaderna per producerad varuenhet
blir ett minimum. Detta är en oerhört viktig sak, som
nog i många fall icke tillräckligt beaktats. Enbart
en hög verkningsgrad är sålunda ingenting att sträva
efter, lika litet som enbart ett högt maskinantal per
arbetare. Konsten är att finna den gyllene
medelväg, som leder till ett minimum av totalkostnader per
producerad varuenhet eller med andra ord den mest
ekonomiska verkningsgraden. För att kunna beräkna
denna, är det nödvändigt att först finna den lag, som.
under vissa givna betingelser reglerar sambandet
mellan verkningsgrad och maskinantal per arbetare. Vi
skola därför nu först övergå till att söka detta
samband.
2. Sambandet mellan verkningsgrad och maskinantal
per arbetare.
Vi tänka oss en arbetare sköta ett flertal (n)
maskiner. Maskinerna tänka vi oss fungera så, att sedan
de satts igång, utföra de produktivt arbete under en
längre eller kortare tid, tills de av någon orsak
stanna eller stannas. För att ånyo utföra produktivt
arbete måste de av arbetaren ånyo sättas igång.
Totaltiden kommer sålunda att för varje maskin
sammansättas av maskintidsperioder avbrutna av
stille-ståndsperioder. Längden av varje maskintidsperiod
bestämmes av ett med arbetsprocessens och
maskinens karaktär förknippat orsakssammanhang. Om
vi mäta tiden på ett mycket stort antal dylika
maskintidsperioder och beräkna den procentuella
fördelningen av desamma efter deras tidslängd (m), kunna
de erhållna värdena sammanställas i en kurva enligt
fig. 1. x angiver det antal maskintidsperioder, som
äro längre än m min. Den totala maskintiden för
100 perioder blir:
100
M= \mdx................... (1)
o
Betrakta vi nu arbetaren, som betjänar maskinerna,
så är hans uppgift att tillse, att maskinerna i största
16 maj 1936. häfte 5
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
