Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri i t
och att Lamberts cosinuslag är giltig. I uppsatsens
första del behandlas strålningsrum med "svarta ytor".
Genom härledning av de allmänt gällande samband,
som finnas mellan vinkelförhållandena, har antalet av
de dubbelintegraler, som måste beräknas direkt,
nedbringats till ett minimum (§ 1). Genom införande
av begreppet "ekvivalenta ytor" har författaren visat
att komplicerade fall, under vissa förutsättningar,
kunna återföras till geometriskt enkla fall (§§ 2
och 3). Slutligen visas genom ett antal exempel
nyttan av de förut gjorda härledningarna (§§ 3, 4
och 5). I uppsatsens senare del behandlas
strålningsrum med hänsyn tagen till den upprepade
reflexionen, under antagande av "gråa kroppar", vilket
innebär att deras absorptionstal äro oberoende av
våglängden. Författaren anger en metod enligt
vilken strålningsutbytet kan beräknas i det allmänna
fallet, under förutsättning att problemet är löst för
ett likadant strålningsrum med svarta ytor. Genom
införande av begreppet vinkelförhållanden vid grå
strålning, fås formell överensstämmelse med de
uttryck, som härletts för svarta strålningsrum (§ 6).
Beräkningarna ha genomförts för strålningsrum av
speciell form, men godtyckligt antal ytor (§§ 7 och
8) samt för strålningsrum av godtycklig form
sammansatta av 2 resp. 3 ytor (§ 9). I denna senare
del av uppsatsen begagnas en medelvärdesbildning,
varför de erhållna resultaten i allmänhet ej bli
matematiskt exakta. Det förtjänar att påpekas, att samma
approximation inkommer vid det förut använda
tillvägagångssättet, ehuru författarna ej varit medvetna
därom eller i varje fall icke redogjort för densamma.
Såsom framgår av ovanstående avser detta arbete
i första hand värmestrålningsproblem. Resultaten
äro emellertid ej begränsade härtill utan äro direkt
användbara för belysnings- och akustiska problem i
sådana fall, då man kan räkna med diffus reflexion
(Lamberts cosinuslag). Till skillnad från
värme-strålningsproblemen, där man ofta får räkna med att
samtliga ytor ha en egenemissioii av betydelse, är
emissionen av strålning i de ovannämnda fallen
vanligen koncentrerad till små områden, varför
antagandet om diffus reflexion blir avgörande för
problemets lösning. Ehuru beräkningarna i den
senare delen av detta arbete genomförts under
antagande av "grå strålning", kunna de användas utan
förändring för ett mindre våglängdsområde, så
avgränsat att absorptionstalen inom detsamma kunna
anses vara oberoende av våglängden.
Sedan detta arbete inlämnats (se not 1 å sid.
129) har i denna tidskrift publicerats en
uppsats av Rydberg1 med liknande uppläggning.
Rydberg, som också härlett samband mellan vinkel-
_yl
förhållandena, har emellertid ej funnit de – -
sambanden enligt ekv. 4 hos mig. Vad beträffar grå
strålning ger hans metod endast 2 n ekvationer för
lösning av n2 obekanta, varav följer att den, med
undantag för specialfall, är användbar endast för 2
ytor. I det sist ingångna häftet av Sovjetunionens
nystartade tidskrift för teknisk fysik har vidare
publicerats en uppsats av Poljak.2 För strålnings-
1 J. Rydberg, Tekn. tidskrift, Mekanik. S. 97. 1935.
2 G. Poljak, Techn. Physies of the U. S. S. R. Vol. 1.
S. 555. 1936.
rum med reflekterande ytor använder Poljak en
metod, som i princip överensstämmer med min. Han
inför differensen mellan absorberad infallande
strålning och egenemissionen som obekant och kallar med
användning av en bokföringsterm (saldot) metoden
för "saidometoden". Den av mig givna
framställningen torde dock vara mera systematisk och
överskådlig än Poljaks.
A. Strålningsrum med svarta ytor.
§ 1. Allmänna integralformler och samband mellan
vinlcelförhållandena.
Strålningen från en yta Fp med temperaturen
Tp mot ett ytelement dFs är pr tidsenhet
dQ\Fp -> dF,] = Etp ■ Fp fi eos ap ■ dF„ ■ dco„. =
= Eep-dF,
J 71
J 71
1 eos dp ■ eos a,
2 i" ■
(1)
där Eep betyder emissionen
från en yta med
temperaturen Tp beräknad pr tids- och
ytenhet samt dmps den
rymdvinkel under vilken dF, ses
från dFp. Om därvid den fria
Fig. i.
strålgången mellan dFp och
dFs är avskuren (se fig. 1)
skall integrationen utsträckas endast över den del
av ytan Fp som är synlig från ifrågavarande
dFs-element.
Om strålningsrummet är slutet och består av
ytorna F1F2......Fp......Fs......Fn med resp.
temperaturer Ti T2......Tp......Ts......Tn blir den totala
instrålningen inot dFs pr tidsenhet
dQ [F ->dF,]=dFslEep
P = i
’1 cosa,,-cosa,
–––––- ’ • dr
P’
(la)
varvid £ Fp — F betecknar hela strålningsrummets
P = i
begränsniugsyta. Införes beteckningen Eis =
dQ[F—+ dFs~]
dvs. Eis är den totala instrålningen
dF.
Eis = 2 Eep ■
p = i
1 eos ap ■ eos a.
dFp.
(2)
mot dFs pr yt- och tidsenhet
Fp fi
J 71
För det fall att Tt = T2 = ... = Tn = T
= Ee2= ... Een — Ee måste denna instrålning vara
lika egenemissionen, dvs. Eis — E( = Ee. Enligt
ekv. 2 fås därför
Ee 1 =
" Fp fi eos ap- eos a,
J»
F C1 eos a ■ eos a
•dFp =
= E’ ~
J 71
dF
eller
■ dF = 1.
(3)
F f 1 eos a ■ eos a,
J ti r2
Införas vinkelförhållanden, betecknade q> med in-
emissionen från Fp som träffar Fs kan man skriva
dex, varvid cpp, definieras som den bråkdel av hela
emissionen fi" ~
(jfr ekv. 1).
FslFp M
F ■ E
x n t-1 fi.
= E.
J 71
samt efter utbyte av index
130
19 sept. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
