Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y| TekniskTidskrift VÄG- och VATTENBYGGNADSKONST Redaktör. J. R. ALEX SÖDERGREN
K
INNEHÅLL: Grundläggning vid Slussen i Stockholm medelst pålning enligt system Franki, av kapten Carl
Bjuke. — Den nya Strängnäsbron över Mälaren mellan Strängnäs och Tosterön, av civilingenjör R. Pontén. —
Notiser.
Grundläggning vid Slussen i Stockholm medelst
pålning enligt system Franki.
Av kapten CARL BJUKE.1
Då herr ordföranden bad mig lämna en redogörelse
för frankipålningen vid Slussen, motiverade han
sin begäran med att framhålla den aktualitet, som
denna pålningsmetod fått genom det nyligen
inträffade raset i Göteborg. Jag vill emellertid genast
förutskicka, att jag icke ämnar ingå på något sätt att
förklara orsaken till nämnda katastrof. Jag kommer
endast att hålla mig till de grundläggningsproblem,
vi haft vid Slussen.
Genom erfarenhet från tidigare
byggnadsanläggningar vid Slussen har det sedan gammalt varit känt,
att grundläggningsförhållandena inom vissa delar av
området äro mycket ogynnsamma. Det fanns
anledning att misstänka, att gyttje- och lerlager i stor
utsträckning lågo dolda under de stora utfyllningar,
som under tidernas lopp blivit gjorda inom
sluss-näset. Avsevärda sättningar hade nämligen tidigare
konstaterats på vissa platser inom området. Även
där grundförstärkning medelst pålning blivit gjord,
hade sättningar upp till 30 cm iakttagits, varför det
var troligt, att pålarna icke nått fast botten utan
stannat i fyllningarna eller i gyttjan.
På grund av svårigheten att framgångsrikt med
vanlig pålning forcera fyllningsmassorna förutsattes
i det förslag till ombyggnad av slussområdet, som
förelåg vid stadsfullmäktiges beslut år 1931, att hela
viaduktsystemet skulle utan pålning grundläggas på
utbredda plattor. Det avsågs härvid att
olägenheterna av de sättningar, som med denna flytande
grundläggning måste bli ofrånkomliga, skulle
elimineras genom att viadukterna justerades i höjdled,
allteftersom sättningarna fingo en alltför besvärande
storlek.
En dylik radikal förenkling av
grundläggningsproblemet innebar dock betydande nackdelar. Dels
skulle höjdjusteringen av de vittomfattande
viadukterna bli ett ofantligt besvärligt och dyrbart arbete.
De bärande konstruktionerna måste dessutom utföras
helt av järn, vilket skulle medföra stora
underhållskostnader, speciella anordningar skulle krävas för
att möjliggöra höjdjusteringarna, därjämte skulle in-
1 Föredrag vid teknologföreningens avd. för väg- och
vattenbyggnadskonst sammanträde den 21 september 1936.
redningen av utrymmena under viadukterna bli
särskilt komplicerad osv.
Med tanke på alla dessa olägenheter ivrade
slussbyggnadschefen, kapten Thulin, med stor energi för
att möjligheten av fast grundläggning för
huvudviadukterna skulle närmare undersökas. För val av
grundläggningssätt var det av vikt att känna läget
och mäktigheten av de eftergivande gyttje- och
ler-lagren ävensom beskaffenheten och mäktigheten
av de överliggande fyllningslagren samt givetvis
djupet till fast botten. Som sakkunniga tillkallades
professor P. G. Hörnell och förste byråingenjören i
järnvägsstyrelsen John Olsson. Det beslöts, att
fullständiga grundundersökningar medelst
provtagningsborrningar skulle göras. Dessa undersökningar, som
utfördes under ledning av docenten Carl Caldenius,
jämte vissa kompletteringar, utförda av doktor
Ragnar Lidén, gåvo en klar bild av de geologiska
formationerna inom slussområdet.
Den berggrundsförkastning, som markeras av
södra bergen, återfinnes vid Slussen, där den i
ostvästlig riktning sträcker sig över slussområdet
utefter Kooperativa förbundets byggnadskomplex och
Mariagränd. Norr om förkastningszonen ligger
bergytan försänkt till betydande djup. Borren ha
sålunda på ett par ställen nedförts till mer än 40 m
djup under v. y. utan att berg anträffats. Direkt på
berget vila rullstensavlagringar, som bilda en grusås
med själva åsryggen belägen inom slussnäsets västra
hälft och med brant sluttande sidor mot Saltsjön och
Mälaren (fig. 1).
Rullstensåsen, som fortsätter över Stadsholmen och
längre norrut framträder som den s. k.
Brunkebergs-åsen, ligger inom slussområdet till största delen
försänkt under vattenytan. Den täckes i stor
utsträckning av gyttja och dy, som ha sin största mäktighet
på grusåsens östra sida (fig. 2). På sina ställen bilda
dy- och gyttjelagren stora ansvällningar, som
knappast kunna vara naturliga avlagringar (fig. 3).
Genom pollenalytisk undersökning av materialet i
dessa gyttjeanhopningar har det även bekräftats, att
de datera sig från tiden efter Stockholms bebyggelse
och med ali tydlighet utgöras av sop- och köksavfall.
I dylagren påträffades här och var trädstammar, pål-
28 nov. 1936. häfte 11
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
