Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 9 jan. 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
9 JAN. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 2
O
1 9 3 7 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 67
INNEHÅLL: Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén. — Elektrisk gasrening för sulfitfabriker, av
civilingenjör Robert Engström. — Notiser. — Litteratur. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RüTGER ESSÉN.
Krigsfaran och krigspsykosen. — Det
nya europeiska läget: slut med "den
kollektiva säkerheten", allianssystemen
återuppstå. — Konung Leopolds tal: Belgien
återgår till neutralitetspolitiken. — Det
spanska inbördeskriget: Madrid försvarar
sig; ännu intet militäriskt avgörande.
Regeringen till Valencia. Jämviktsläge vid
fronten. Det spanska krigets
internationalisering: Rysslands och Kominterns
insatser. Tysklands och Italiens hjälp till
nationalisterna.
Non-interventions-över-enskommelsens fredsbevarande verkan. -—
Tyskt-italienskt erkännande av
Burgos-regeringen. Dess diplomatiska och
militära återverkningar. Engelska
ansträngningar till verklig neutralitet. — Det
tyskitalienska närmandet. Frågan om dess
hållfasthet. — Italiens Östafrika-imperium
erkännes. — Englands ovissa hållning. —
Skandinavisk försvarsdiskussion. —
Tysk-land-uppsägande av
flodinternationaliseringen, Japan-avtalet, 4-årsplanen. —
Frankrikes inre splittring. — Den
engelska kungakrisen. Edward VIII går.
Konung Georg VI. — Den Närmare östern.
■— Kinesiska intriger. — Roosevelts
återval. Panamerikakongressen i Buenos
Ayres.
Stockholm den 30 december 1936.
Under de sista trenne månaderna ha lugnet och
tryggheten i världen varit utsatta för de hårdaste
påfrestningar. Förutom åtskilliga i och för sig stora
och betydelsefulla händelser, såsom ett presidentval
i Förenta staterna, en kungakris i England, diverse
diplomatiska frontförändringar i Europa samt
militärkupper i Kina, har det fruktansvärda europeiska
farocentrum, som det förödande spanska
inbördeskriget utgör, alltjämt fortsatt att växa i både
omfång och allmän eldfarlighet. Ännu är intet
avgörande uppnått, och det synes mer än tvivelaktigt, om
ytterligare komplikationer kunna undvikas. Det
spanska kriget har nämligen så många
beröringspunkter med alla både inre och yttre motsättningar i
Europa att någon verklig avspänning synes omöjlig
att uppnå, så länge detta drama ännu ej slutspelats.
Ett diplomatiskt eller militäriskt intermezzo, en
explosion av folkstämningar, som regeringarna ej lyckas
kontrollera, eller någon annan tillfällighet kan när
som helst sätta freden i fara. leke vid någon tid-
9 jan. 1937
punkt sedan 1923 har fredstillståndet i Europa synts
mera hotat än för närvarande är fallet. Detta är
dock knappast resultatet av medveten
regeringspolitik. Såväl den överallt pågående upprustningen som
de nya mer eller mindre fullgångna
alliansbildningarna äro motiverade av trygghets- och balanspolitik.
Krigsrisken ligger ej heller främst i dessa utan i den
krigspsykos och den allmänna anda av misstro och
misstolkande, som överallt griper omkring sig.
Sammanfattningsvis skulle man kunna
karakterisera den europeiska mellanfolkliga politiken under
senare delen av år 1936 som en strävan att återställa
ett europeiskt balanssystem, sedan det visat sig att
föreställningarna om en "kollektiv säkerhet" endast
lett till allmän förvirring och det ringa värdet av
en på denna lösa grund baserad trygghet på ett
slående sätt avslöjats. Nationernas Förbunds politiska
organisation har härunder alltmer raserats, och vad
som återstår av detta system har i stället blivit en
ny alliansbyggnad, om än alltjämt förklädd i de
ända sedan fredsslutet 1919 invanda fraserna om
förbundet såsom en organisation för den mellanfolkliga
rättens förverkligande. Ur detta kaos framträda mer
och mer tydligt tvenne stora alliansbildningar, en
öst—västlig, "horisontal", Ryssland—Tjeckoslovakien
—Frankrike, en nord—sydlig, "vertikal", Tyskland—
Österrike—Ungern—Italien. Utanför dessa system
står England samt Holland och även den
skandinaviska statsgruppen, under det att en dragkamp
pågår om Polen, Lilla ententens båda övriga medlemmar
(Rumänien och Jugoslavien) samt Balkanstaterna.
Det är ej att undra på att en mindre makt i ett
utsatt läge, som Belgien, mot denna bakgrund finner
sig föranlåten att ånyo överväga sin ställning.
Belgien har ända sedan världskriget kunnat anses
som Frankrikes allierade, samtidigt som det sökt sin
trygghet i ett vidare utbyggande av den "kollektiva
säkerheten". När emellertid tilliten till denna nu ej
längre kan upprätthållas och ett annat mäktigt
allianssystem rest sig mot det franska, har denna
ställning synts den belgiska statsledningen alltför
utsatt. Konsekvenserna härav drogos med stor
tydlighet och skärpa i det anförande, som konung
Leopold III den 14 oktober höll inför belgiska
ministerrådet. Talet blev omedelbart offentliggjort och
väckte utomordentligt uppseende. Det innehöll i
huvudsak en förklaring att Belgien måste återgå till
neutralitetspolitik, stödd på ett starkt försvar. Som
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
