Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 18 mars 1937 - Hemortens luftförsvarsproblem, av Richard Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
synpunkt ett evighetsarbete. Genom att så förkorta
den tidrymd, varje avbrott äger bestånd, blir en
bekämpning uteslutande riktad mot linjerna i stort sett
verkningslös och kan under inga förhållanden få
avgörande betydelse. Järnvägsdriften blir
naturligtvis störd, men kan i alla händelser upprätthållas. De
största svårigheterna uppkomma sannolikt, om
armén i ett sådant läge skall koncentreras. Då rör det
sig emellertid om transportenheter, som kunna
marschera förbi avbrottsställena och sedan åter ilasta.
De kunna fördröjas men knappast helt hindras från
att komma fram. Den ökade militära motoriseringen
gör även koncentreringen mer oberoende av
järnvägarna.
Om järnvägsdriften skall kunna hållas i gång, är
det dock nödvändigt att tågen dirigeras olika vägar
alltefter läget och de intakta linjer, som finnas
disponibla. Då nu vissa linjer äro elektrifierade, andra
ej, och ångloken äro de enda, som kunna komma
fram över allt, måste tillräckligt antal sådana stå till
förfogande. Detta är en av anledningarna till, att en
ångloksreserv behöves. En annan är, att
reparations-tågen behöva framföras med ånglok, enär man
givetvis måste räkna med, att kontaktledningarna
förstöras samtidigt som banvallen vid avbrott. En tredje
anledning är slutligen, att även den elektriska
kraftförsörjningen kan bli utsatt för bekämpning från
luften och sålunda linjerna bli lagda strömlösa.
Beträffande de elektriska kraftledningarna råder samma
förhållande som för järnvägslinjerna. Även för dem
är en snabbt verkande reparationsberedskap det
effektivaste försvaret. Vissa för kraftdistributionen
särskilt betydelsefulla och även känsliga anordningar,
främst transformatorer och omformare, äro dock
svåra att reparera eller ersätta. Som bombmål äro de
dock icke stora, kunna i viss mån maskeras och
döljas och äro möjliga att försvara med
luftvärnsartilleri, främst automatkanoner. Ett billigare och
kanske ännu effektivare försvar för dem kan emellertid
åstadkommas, om de göras rörliga. Det är den utväg,
som beredskapsutredningen föreslagit. De
ömtåligaste punkterna äro dock kraftverken, till vilka
anledning finnes att senare återkomma.
Förstöring av konstbyggnader, främst broar,
fordrar stor bombinsats men kan givetvis ske, om
flygplanen få ostörda anfalla om och om igen och skjuta
ej fälla in sig. Motåtgärderna äro luftvärn och
reparationsberedskap med materiel, särskilt
konstruerad för att snabbt ersätta en förstörd bro.
Landsvägarna äro svårare att förstöra än
järnvägarna. Landsvägsnätet är även rikare än
järnvägsnätet och avbrott kunna ofta kringgås på sidovägar
eller i terrängen. Landsvägsbekämpningen kan
därför knappast få någon större betydelse i
hemortskriget. Kanalerna kunna anses intaga en mellanställning.
Till kommunikationerna måste självfallet också
räknas hamnar och sjötrafik. Handelsfartygen äro
sårbarast i hamn. En grundlig förstöring av en
hamns fartyg, upplag, varv och mera komplicerade
lastningsanordningar kan göras i ett enda anfall.
Verkan därav blir bestående flera månader. Sådana
anfall uppfylla alltså villkoren om stor verkan på
kort tid. Är hamnen oförsvarad, kan dees förstöring
bli en både bekvämare och effektivare metod att
hindra import och export sjöledes, än en dag och
natt pågående blockad till sjöss.
Givetvis kunna handelsfartygen förstöras även
under gång och äro i behov av skydd mot sådan
förstörelse. Detta liör dock knappast till hemortens
luftförsvarsproblem.
Låt oss emellertid lämna kommunikationerna och
distributionen samt övergå till produktionskällorna.
Främst intressera kraftverken. Dessa utgöra
relativt små mål, ej så lätta att på sårbara
punkter träffa. Ca 12 tunga bombplan, som få anfalla
ostörda av försvar, torde dock i regel vara
tillräckliga för att skada ett verk så svårt, att det praktiskt
taget måste nybyggas för att bli användbart igen.
De elektriska kraftkällornas sammanlagda effekt är
nu omkring 2,5 millioner hk. Av dessa uttages per
år något mer än 7 milliarder kWh, som fördela sig
med
13 % till borgerliga behov,
7 % till järnvägar,
79 % till industrien, samt
1 % till elektricitetsverken själva.
De borgerliga behoven gå till hemmen, jordbruket,
hantverket, mindre industrier, affärsbelysning,
gatu-och vägbelysning, spårvägar, vattenverk osv. Dessa
behov kunna under krigstid i nödfall väl något
minskas, särskilt i vad avser belysningen. Men då
praktiskt taget alla i städer och slutna samhällen bosatta
samt ungefär 50 % av hemmen på landsbygden på
ett eller annat sätt använda elektrisk ström, så inses,
att en sådan minskning måste medföra rätt
vittgående och allmänt kända obehag.
Järnvägarnas behov av elektrisk kraft kommer med
ökad elektrifiering att stiga. Någon minskning av
leveransen av elektrisk kraft i krigstid till
järnvägarna är icke önskvärd och möjlig att medgiva,
endast om en tillräcklig ångloksreserv och kol för dessa
ånglok finnes.
Den egentliga industrien i landet arbetar direkt
eller indirekt i stor utsträckning med elektricitet. De
största avnämarna av elektrisk kraft äro
pappersmassefabrikerna, pappersbruken och järnverken. Var
och en av dessa industrigrenar tager ungefär 20 %
av den energi, som går till industrien. Därnäst
komma elektro-kemisk industri och verkstads- och
varvsindustrien. Pappersmassefabrikerna och
pappersbruken kunna i krigstid kanske icke arbeta för fullt,
varför någon minskning av kraftbehovet för deras
del kan beräknas. Järnverken, den elektro-kemiska
industrien och verkstads- och varvsindustrien får
däremot så mycket mer att göra. Allt som allt kan man
kanske anse en mindre minskning av kraftbehovet i
krigstid sannolik, men stor kan denna minskning
knappast bliva. På flera håll finns emellertid
ångkraft eller motorkraft att tillgripa i nödfall. Man
kommer onekligen till samma önskemål för industrien
som för järnvägarna, nämligen att kraftreserver
bibehållas eller skapas för att vid behov kunna insättas
i stället för den elektriska kraften. I många fall
finns det emellertid ingen möjlighet att ersätta den
elektriska strömmen med något annat.
Den elektriska energien kommer från stora,
medelstora och små kraftverk, spridda över hela landet.
Huvuddelen av dessa äro vattenkraftverk, som svara
för 2/3 av den totala installerade effekten. På
ång-verken kommer visserligen 1/3 av effekten, men de
stå mest i reserv, varför endast ca 9 % av den
levererade energien sistlidna år kom på dem. De bor-
18 mars 1937
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
