- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Allmänna avdelningen /
148

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 27 mars 1937 - Omsorger om Stockholms hygien, av David Anger (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Omsorger om Stockholms hygien.

Av gatudirektör DAVID ANGER.

(Forts. fr. sid. 141.)

Renhållningsväsendet.

Jag- vill nu övergå till en redogörelse av
renhåll-ningsväsendets allmänna utveckling.

Renhållningen utfördes i Stockholm till långt in på
1800-talet efter den regel, som ännu tillämpas inom
gårdar och byar på landsbygden, nämligen att var
man håller rent för sin dörr.

Det är självfallet, att detta inom ett tätt bebyggt
samhälle, måste medföra avsevärda olägenheter. Man
kan föreställa sig, eller rättare sagt, man har svårt
att föreställa sig, hur det var att bo i en stad, där
renhållningens nuvarande uppgifter motsvarades av
latringropar på de enskilda tomterna — redan det
ansågs i slutet på 1500-talet som ett stort framsteg!
— medan soporna deponerades på gatan eller
kastades över till grannen. Länge inskränkte sig det
allmänna till ofta ganska vanmäktiga föreskrifter om
fastighetsägarnas skyldigheter att hålla gatan snygg
framför sin tomt. Renhållningen ansågs för övrigt
som ett skamligt värv; den ankom bödeln och hans
drängar, och den som självmant befattade sig
därmed ansågs falla nattmannen i hans dystra och
van-frejdande ämbete.

Först mot slutet av 1700-talet få de kollektiva
renhållningsåtgärderna någon betydelse: större
entreprenader börja tillämpas såväl för
avträdesrenhåll-ningen som för gatu- och gårdsrenhållningen. Ett
viktigt steg mot bättre förhållanden utgjorde
förbudet att på tomterna använda gropar för latrinen;
i stället anvisades särskilda platser för avfallets
avlämnande. Hit bars avfallet i tunnor av mestadels
kvinnlig arbetskraft från arbets- och
korrektionsiu-rättningen. Vid vilken tid på dagen som helst
riskerade man att möta de kvinnliga renhållningshjonen
bärande sina tunnor på en stång mellan sig eller på
vintern skjutande dem på en kälke utför Söders
branta backar, ofta med katastrofala kullkörningar i
rännstenar. För uppsamling av allt avfallet
tillhandahöll staden s. k. reservoarer, ofta belägna alldeles inpå
stadens knutar, t. e. Kornhamnstorg — det s. k.
Flugmötet — Packartorget — det nuvarande
Norrmalmstorg. Avfallet försåldes till större delen till
lantbrukare vid Mälaren eller Saltsjön, varvid
skepp-ningen ägde rum i skutor eller pråmar. Som
omlastningsplats ocli i viss mån även upplagsplats för
avfall användes under långa tider Fjäderholmarna i
saltsjön, dess lukt kändes till Djurgården och
Lidingön.

Självfallet var dessa anordningar sådana, att de
medgåvo eller rent av underlättade uppkomsten av
epidemier. Sådana voro ock de fruktansvärda
koleraepidemierna på 1830- och 1850-talen. Först i mitten av
1800-talet, närmare bestämt den 1 maj år 1859
inrättades stadens renhållningsverk med uppgift att
ensam ombesörja avträdesrenhållningen samt att från
staden bortforsla sopor från fastigheter och gator.
Till att börja med skedde detta såsom tidigare direkt

från staden i pråmar till avnämare, varvid
Fjäderholmarna fortfarande tjänstgjorde som omlastningsplats.

Den 1 november 1889 kunde emellertid de första
järnvägstågen med avfall sändas från de nyanlagda
lastningsstationeriia i staden till en likaledes
nyanlagd anläggning för avfallets emottagande på
egendomarna Riddersvik och Lövsta. Enär sopornas
användning såsom gödsel alltmera minskades, byggdes
därstädes 1905—1907 en förbränningsanläggning för
sopor.

Hur hushållsavfallet uppsamlas.

Inom varje fastighet uppsamlas soporna som bekant
i plåtbehållare, som vanligen uppställas på
fastighetens gård eller i källaren. Beträffande sopkärlens
uppställning och allmänna beskaffenhet innehåller
hälsovårdsstadgan vissa föreskrifter, men
standardisering av kärlens form och storlek är icke
genomförd. Stockholmssoporna äro mycket skrymmande,
beroende på hög pappershalt och till följd därav
användas i Stockholm större sopkärl än på de flesta
andra håll. En ofta förekommande rymd är 300—400
liter.

I nyare byggnader användas ofta sopnedkast och
sådana äro enligt 1934 års byggnadsordning
obligatoriska för hus av över två våningars höjd, såvida
mer än två lägenheter med lcök eller kokvrå finnas
på varje våningsplan. I en del fall kombineras
sopnedkastet med lokal sopförbränning. På införandet
av dessa båda anordningar har H. S. B. nedlagt ett
förtjänstfullt arbete. Den lokala sopförbränningen
har emellertid ännu ej vunnit så stor utbredning, att
den spelar någon nämnvärd roll i stadens
sophushållning.

I detta sammanhang vill jag emellertid påpeka ett
alltmera utbrett missförhållande beträffande
åtkomstmöjligheterna av sopbehållarna inom fastigheterna.
Byggnadsstadgan föreskriver i detta hänseende att
behållarna skola uppställas "i för hämtning lätt
åtkomligt utrymme". Häremot syndas dock mycket. I
många fall äro soprummen även om dessa i och för
sig äro rymliga och väl ventilerade, försedda med så
trånga utgångar att behållarna inte kunna bäras ut.
Härigenom förorsakas ett ohygieniskt
omlastningsarbete. Det vore därför önskvärt, om denna detalj
i det moderna bostadshusets eljest fulländade
utrustning, bleve mera uppmärksammad av arkitekter och
byggherrar.

Avfallsbortforslingen är i de flesta större svenska
städer kommunaliserad, men Stockholm utgör ett av
undantagen från denna regel, i det att bortforslingeii
här åligger fastighetsägaren. På anmodan av denne
är emellertid stadens renhållningsverk skyldigt att
mot ersättning övertaga gårdsrenhållningen, men
fastighetsägaren kan även, om han finner
fördelaktigt, överlåta arbetet på en privat entreprenör. Det
senare är oftast fallet och större delen av
gårdsrenhållningen ombesörjes sålunda av ett antal privata
företagare. På renhållningsverkets lott komma en-

110

18 mars 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:35:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937a/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free