Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 29 maj 1937 - Sven Lübeck 60 år, av K. A. W. - Industriens brandförsvar, av Torsten Mohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
prototyp för ett gott ingenjörskamratskap med.
Svenska teknologföreningen, bland vilkas ledamöter
han trots ett helt läns tillgivna vänskap torde
ha sina flesta och mest hängivna vänner, har Sven
Lübeck att tacka för en hel del, ett tack som bl. a.
tog sig uttryck i hans hedersledamotskap och som
här ånyo hjärtligen upprepas.
Men vi gå ett steg längre än till detta kollektiva
tack, när vi drista oss att å alla hans
ingenjörs-vänners vägnar tacka honom för ett gott
kamratskap, för glad och trofast vänskap, ja, för att han
är en god, klok och behaglig människa, kort sagt.
för att han är Sven Lübeck. Därför hylla vi honom,
därför gratulera vi oss till att han bara fyller
sextio år.
K. A. W.
Industriens bran dfö rsvar.
Av förste brandkapten TORSTEN MOHLIN.
Om man med katastrofbränder menar eldsvådor av
sådan omfattning att en stor del av ett samhälles
innevånare bliva bostadslösa och samhällsmaskineriet
jämte därmed sammanhängande arbetsförhållanden
rubbas i sådan omfattning, att levnadsvillkoren för
längre eller kortare tid allvarligt skadas, torde man
kunna påstå att dylika storeldsvådor i vårt land
numera äro ytterst sällsynta, ja, under
fredsförhållanden som man får hoppas i det närmaste utrotade.
Katastrofbränder i här angiven omfattning voro
tidigare i tätt bebyggda samhällen en ständigt lurande
fara och innevånarna fingo allt som oftast påminnelse
om eldfaran i form av underrättelser, att än den
ena än den andra staden blivit svårt eldhärjad. Ehuru
städernas innevånare numera knappast kunna tänka
sig eldsvådor av den omfattning, som förr titt och
tätt härjade städernas sammanjyttrade träbyggnader,
böra vi dock påminna oss att det ej är mer än ett
par decennier sedan Strömstad utsattes för en brand,
vilken var stadens dåvarande eldsläckningsresurser
övermäktig.
Ålderdomliga byggnadsförhållanden i förening med
ur eldsläckningssynpunkt mindre lämpliga
stadsplaner kunna alltjämt särskilt i många av landets mindre
och medelstora städer giva den röda hanen tillfällen
att visa sin våldsamma kraft. Det är säkert endast
tack vare väl utrustade brandkårer, som flertalet av
de städer, vilka ännu delvis bibehålla sin gamla
karaktär, skonats från katastrofbränder.
Ehuru sålunda katastrofbränder i den mening och
den omfattning, som här ovan avsetts, reducerats,
sakna vi ingalunda storbränder. De nutida
storbränderna drabba emellertid ej samhällena så direkt som
under forna tider men kunna dock mången gång
inverka menligt på samhällsmedlemmarnas
levnadsvillkor. De nutida storbränderna träffa nämligen den
gemensamma arbetsplatsen, industrien. Det sista året
visar tydligt att det återstår mycket att göra, innan
man kommer till rätta med industriens storbränder.
Således har endast under 1936 förekommit ej
mindre än fyra stycken industribränder med ett
sammanlagt skadebelopp av över 8,5 millioner kronor.
Storbränderna visa dessutom en tendens att stiga
både till antal och omfattning.
Det finnes därför ali anledning för industrien att
upptaga brandskyddsproblemet till grundlig prövning.
Det kan vara av intresse att jämföra forna tiders
katastrofbränder och nutida industriella storbränder.
Man frågar sig då ovillkorligen, varför har man
kunnat minska de förra så påfallande, medan man
fortfarande synes stå maktlös mot de senare. Rädslan
för den lössläppta elden var förr säkerligen mycket
större än nu. Därom vittna bl. a. de drakoniska
lagarna mot vårdslöshet med eld och de hårda straff,
som drabbade ej endast den till eldsvådans uppkomst
skyldige utan även sådan handling, som kunde tänkas
medföra eldrisk. Det är därför sannolikt, att vi
numera äro mycket mindre noggranna, då vi handskas
med eld och eldfarliga ämnen, än vad våra förfäder
voro. Härför talar även de större brandkårernas
utryckningsstatistik, som visar att antalet tillbud är i
stigande. Kanske inverkar i detta avseende även det
allt hetsigare pulserande samhällslivet, som gör
människan benägen till mindre noggrannhet. Att
katastrofbränder numera ej drabba samhällena beror
således ej på den enskildes uppträdande utan på andra
omständigheter, nämligen ett förbättrat byggnadssätt
och effektivare eldsläckningsanordningar. Bet är
dessa två omständigheter i förening, som skydda de
moderna samhällena mot katastrof bränder. Kravet
härpå har framställts och genomförts av de ansvariga
myndigheterna. Att vägen till det mål, som nu nåtts,
varit knagglig visar t. e. skapandet av
huvudstadens brandkår. Tillblivelsen av Stockholms
brandkår är ett talande bevis för att förståelsen för ett gott
eldsläckningsväsende ej alltid varit så allmän som
den nu synes vara inom de kretsar, vilka länka
stadens öden. Redan 1826 föreslogo nämligen några
framsynta män i stadens ledning att en lämpligt
utrustad och väl utbildad eldsläckningskår skulle
uppsättas. Det dröjde emellertid femtio år eller till 1875
innan Stockholm fick sin brandkår, en kår, som
sannolikt ingen klok samhällsmedlem nu anser, att
huvudstaden kan undvara. Jag har velat anföra detta
som ett exempel på hur trögt det understundom går
att omskapa den allmänna inställningen till ett
problem. Det är därför ej förvånansvärt om industriens
målsmän, som hava en hel mängd andra problem att
brottas med, ännu ej till fullo insett, att vad
industriens eldsäkerhet beträffar, mycket ännu är ogjort,
som med en allmän inställning i rätt riktning
jämförelsevis lätt skulle kunna göras.
De brandskyddande åtgärderna kunna uppdelas i
två grupper nämligen dels sådana, som avse att för-
226
26 juni 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
