Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 29 maj 1937 - Automatiska brandalarmanläggningar, av G. Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 5. Maximaltermokontakt av smälttyp.
Fig. 6. Maximaltermokontakt av bimetalltyp, inställbar för
olika temperaturer.
snabb orientering inom byggnaden i anslutning till
de sektionsnummer, som förekomma på
centralapparaten.
Termokontakter.
En annan mycket viktig detalj i en automatisk
brandalarmanläggning är den värmekänsliga kon
takten eller termokontakten, som den i dagligt tal
kallas. Av termokontakter kunna två slag särskiljas,
nämligen differentialtermokontakter och
maximalkontakter. De första ge signal vid en viss
temperaturstegring per minut, under det att de andra ge
signal när en inställd maximaltemperatur uppnås och
överskrides. Maximalkontakter finnas av olika typer.
De vanligast förekommande äro smältkontakter och
biinetallkontakter. De förra träda i funktion när
temperaturen uppnår det värde, vid vilket den
metalllegering smälter, som håller kontaktens bägge
fjädergrupper sammanlödda och de andra vid olika
temperaturer beroende på för vilken alarmtemperatur
kontakten ifråga är inställd.
När man har att bedöma vilken typ av kontakter
som lämpligen bör komma till användning inom
anläggningar, har man många faktorer att ta hänsyn
till. Först och främst gäller det att erhålla kontakter,
som äro så känsliga som möjligt, men å andra sidan
få kontakterna ej vara så känsliga, att de träda i
funktion allt för lätt genom momentana
temperatur-stegringar, för lågt inställd utlösningstemperatur eller
på grund av vibrationer i kontaktfjädrarna. För att
automatiska brandalarmanläggningar skola komma
mera allmänt till användning och vinna förtroende
måste de utföras på sådant sätt, att falska
alarm-signaler i högsta möjliga grad undvikas. Varje falsk
alarmsignal är ett irritationsmoment och många
dylika bidra till att minska förtroendet för
anläggningarna. Vid utarbetandet av de svenska
föreskrifterna för automatiska brandalarmanläggningar
har man haft detta klart för sig och därför gått in
för kontakter, som ehuru de i och för sig äro känsliga
dock ej äro så känsliga att man behöver riskera
falska alarmsignaler. Den typ av termokontakter,
som praktiskt taget uteslutande kommer till
användning vid svenska anläggningar, återfinnes på fig. 5
och består av två par metallfjädrar hoplödda med en
legering, som smälter vid 7U°C. Kontaktfjädrarna
äro monterade på bakelitsocklar och täckas av en
perforerad huv. När temperaturen i en lokal, där en
termokontakt är placerad, överstiger 70°C, smälter
legeringen med vilken fjädrarna äro sammanlödda
och fjädrarna bryta den strömbana, i vilken de äro
inkopplade. På centralapparaten erhålles härvid
alarmsignal. Den fjäderkraft, med vilken fjädrarna
påverkas vid brytning, är 250 g, vilket garanterar
en effektiv och säker brytning av kontaktstället.
Genom kontakternas speciella konstruktion med de
på figuren synliga särskilda spännfjädrarna har man
möjlighet att medelst en fjädervåg när som helst
kontrollera, att fjädertrycket är det riktiga, vilket
är mycket viktigt.
Smältkontakter, där möjlighet ej finnes att
kontrollera fjädertrycket, äro synnerligen riskabla att
använda, då man ej har möjlighet att kontrollera om
fjädrarna verkligen, när legeringen smält, bryter
eller ej.
För vissa fall, där man av speciell anledning
önskar en kontakt uppsatt med lägre
utlösningstemperatur, användes maxinialkontakter av bimetalltyp,
se fig. 6, vilka genom en särskild justeringsskruv
kunna inställas för signalgivning vid olika
temperaturer inom vissa gränser t. e. 40—80°C.
För att undvika falska signaler på grund av
momentana brytningar i kontaktstället med anledning
av vibrationer i fjädrarna vid skakningar i den
byggnad, där kontakterna äro uppsatta, är det av stor
vikt att kontakttrycket är tillräckligt högt. Vid den
på fig. 6 befintliga bimetallkontakten är
kontakttrycket ca 6 g/°C, vilket betyder, att om kontakten
är inställd för signalgivning vid en temperatur, som
ligger 40°C över den normala temperaturen,
kontakttrycket är ca 240 g, vilket lämnar en god garanti för
att vibrationer ej kunna medföra en momentan
brytning av kontakten. Vid temperaturstegring böjer
sig kontaktfjädrarna inåt på grund av att
längd-utvidgningskoefficienten på den metall, som ligger
ytterst i fjädern är större än den inre metallens.
Desto mera temperaturen stiger desto kraftigare blir
inböjningen av fjädern och till slut uppnår man det
gradtal, där kontakten bryter strömbanan, i vilken
den är inkopplad.
Av differentialtermokontakter finnas också ett
flertal olika typer, av vilka en del även samtidigt äro
försedda med maxinialkontakter. En typ av
diffe-rentialtermokontakt, avbildad på fig. 7, består av ett
U-format böjt glasrör med kvicksilver. Glaset i den
ena skänkeln är tjockare och således mer
värmeiso-lerande än i den andra. Luften ovanför kvicksilvret
i skänkeln med det tunnare glaset uppvärmes
snabbare än i den andra, varvid ett övertryck erhålles
som trycker undan kvicksilvret, så att strömbanan
mellan de inlödda kontakterna brytes. Vid en mycket
218
29 maj 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
