Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 26 juni 1937 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
gång rollen av skiljedomare. Det är nämligen
fullständigt oriktigt att framställa den brittiska
regeringen som en given bundsförvant till den
franskryska maktgruppen. I det hänseendet skiljer sig det
europeiska läget av idag fundamentalt från
förhållandet under årtiondet före världskriget, då
England var Frankrike—Rysslands bundsförvant. Den
"kollektiva säkerhetens" politik med dess
centralpunkt i Genève har däremot sannolikt för avsevärd
tid förolyckats. En återgång har skett till det gamla
stormaktspolitiska jämviktssystemet — ett helt visst
ingalunda idealiskt tillstånd, men dock i varje fall
att föredraga framför en oviss mellanfolklig anarki.
Genom sin skiljedomareställning, som även
baseras på den nu till stor del förverkligade brittiska
upprustningen jordklotet runt, spelar England år
1937 en större roll i den internationella politiken än
fallet var under 1934 och 1935. Detta förhållande
återspeglar sig också i en konsolidering både av de
inrikes- och de imperiepolitiska förhållandena. Den
engelska hemmaproduktionen och välståndet bäras
också alltjämt — ehuru både regionalt och
branschmässigt ganska ojämnt — upp av högkonjunkturen.
Den stora upprustningen kräver emellertid tunga
offer. Den budget, som finansministern Neville
Chamberlain i april framlade, innebar också en
mindre höjning av inkomstskatten samt dessutom en
särskild "rustningskonjunkturskatt" för industrier
med särskilt höga vinstresultat. Detta sistnämnda
förslag, som från konservativt håll karakteriserades
som "socialistiskt", och som väckte kritik i City,
har dock senare något modifierats.
Konung Georg YI:s kröning den 12 maj gavs en
särskilt högtidlig prägel och framträdde som en både
gripande och imponerande manifestation både av
engelsk historietradition och modern brittisk
gemenskap inom imperiets världsram. Monarkiens
traditionella och känslomässiga betydelse för brittisk
sammanhållning underströks på grund av kända
omständigheter vid denna kröning med särskild styrka.
Efter kröningen ägde det förutsedda ombytet rum
på premiärministerposten. Baldwin avgick och
efterträddes som väntat av Neville Chamberlain. Den
avgångne regeringschefen, som nu uppnått sjuttio
års ålder, upphöjdes till strumpebandsriddare och tog
kort därefter säte i överhuset som earl Baldwin of
Bewdley. Den gamle statsmannen blev härvid
föremål för omfattande hyllningar från vitt skilda håll,
vilka sannolikt icke med lika värme skulle kommit
honom till del om avgången skett ett par år tidigare.
Den nye premiärministern har hittills mest gjort
sig känd som finanspolitiker och som allmänt
borgerligt konservativ. Yngre son till Joseph
Chamberlain och halvbror till den i mars i år avlidne Austen
Chamberlain ägnade han sig först åt
affärsverksamhet och kommunalpolitik och inträdde först tämligen
sent — år 1919, vid över femtio års ålder — på den
parlamentariska karriären, där han emellertid snabbt
vann anseende. I karaktärshänseende betecknas den
nye premiärministern sedan gammalt som en
rättrådig man av fasta principer, visserligen i avsaknad
av det lyriska draget hos sin företrädare och ännu
mer av den fantasifyllda genialiteten hos en Winston
Churchill men med rik offentlig erfarenhet och
säkert omdöme. Redan som finansminister hade han
visat, att han icke kunde betraktas som en konser-
vativ politiker i mera slentrianmässig bemärkelse.
Djärvheten är honom visst icke främmande, när den
ter sig sakligt berättigad, men framför allt är
Neville Chamberlain en det metodiska övervägandets
och det planmässiga handlandets man. Hans
efterträdare som finansminister, Sir John Simon, får med
sina liberala traditioner snarast anses beteckna en
tendens till mera "ortodox" finanspolitik.
Endast i utrikespolitiskt hänseende kan den nye
premiärministern med ett visst fog betecknas som ett
oskrivet blad. På detta område står han av allt att
döma helt obunden. Anthony Edén kvarstår som
utrikesminister, men det lider intet tvivel att
premiärministerns ståndpunktstagande till de
utrikespolitiska problemen kommer att bli av fullt lika stor
betydelse som utrikesministerns, vars personliga
auktoritet icke kan mäta sig med regeringschefens.
Den brittiska utrikespolitiken samt upprustningen
inom imperiet voro också huvudämnena för
förhandlingarna på den allmänna imperiekonferens, som i
samband med kröningen hölls under några veckors
tid i London. Handelspolitiken spelade denna gång
icke samma framträdande roll som vid den
föregående imperiekonferensen — i Ottawa 1932. Någon
ändring i den då inledda och senare fullföljda
närmare handelssamverkan och ömsesidiga gynnandet
inom imperiet är dock icke att vänta.
Frankrikes inre läge utmärkes fortfarande av stark
spänning. Det statsfinansiella läget har hastigt
försämrats, och nya inskränkningar i utgifterna ha
nödvändiggjorts samtidigt med betydande
skattehöjningar. Detta går främst ut över regeringen Blums
nya socialpolitik. Skattehöjningarna drabba också
i främsta rummet de breda folklagren. I förening
med den snabba stegringen av levnadskostnaderna
utgör detta en stark påfrestning på folkfrontens inre
hållfasthet. Men någon annan utväg har icke
funnits, så vida man velat undvika omedelbar inflation
eller genomförd valutakontroll efter tyskt mönster,
vilka båda alternativ för regeringen Blum av både
politiska och ekonomiska skäl voro uteslutna. Det
var ändå endast med knapp nöd som regeringen
natten till den 16 dennes i deputeradekammaren
lyckades erhålla förtroendevotum för sin politik och
bemyndigande att dekretvägen genomföra de
nödvändiga finansreformerna. Det hela hängde på
kommunisternas ståndpunktstagande, vilket in i det sista
var ovisst. Resultatet innebär emellertid att
regeringen Blum under det andra året av sin tillvaro till
stor del tvingas själv upphäva vad den genomdrev
under det första. Förhoppningarna på att den nya
brådstörtade sociallagstiftningen skulle stimulera
näringslivet ha i varje fall slagit fel. Ej heller har
man lyckats återställa disciplinen på arbetsfältet
eller hindra rättsstridiga övergrepp.
Samhällsmaktens hela energi har varit inriktad mot folkfrontens
"fascistiska" fiender, för vilkas del de gamla
medborgerliga rättigheterna till stor del satts ur spelet.
Allt detta har emellertid börjat oroa
folkfrontsregeringens borgerliga stöd — småfolkspartiet
radikalsocialisterna — utan vilka den parlamentariska
majoriteten går förlorad. Skulle denna grupp svikta
återstår endast avgång eller utomparlamentarisk aktion.
Den avgörande krisen inom den franska folkfronten,
en i längden oundviklig eventualitet, har genom de
sista månadernas händelser ryckt betydligt närmare.
26 juni 1937
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
