Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 24 juli 1937 - Renhållning av våra vattendrag. Några synpunkter, av Carl Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
med en kontant ersättning mot att tåla föroreningen.
I allmänhet är ju en industri av stor betydelse även
för trakten. Den skapar arbetstillfällen för
ortsbefolkningen och bidrager ofta avsevärt till kommunens
skatteintäkter. En viss olägenhet bör därför
rimligen kunna tålas. Så skulle säkerligen också vara
fallet, om olägenheterna draübade alla lika inom
kommunen. Såväl industrien som kommunen äro
intresserade av att industrien kan bestå utan allför stor
olägenhet för trakten, och alla borde vara lika
intresserade av att föroreningstvister längs ett vattendrag
biläggas.
Skadelidande, som leva i små förhållanden, draga
sig också ofta för att väcka skadeståndstalan vid
domstol. De avskräckas av kostnaderna, även om
det är självklart, att de skulle bli tilldömda
ersättning. Även grannsämjan med den store företagaren
kan ju lida av en process.
En industriledare å andra sidan är ofta av flera
skäl obenägen att utbetala ersättning för skador på
grund av föroreningar. Om man frågar honom,
varför icke saken ordnas genom penningersättning, får
man mången gång svaret: "Vederbörande ha alldeles
för höga anspråk i förhållande till värdet av skadan,
och var skall man sätta gränsen, där vattenägare
skola anses vara skadelidande?"
Om vattnet är oskiftat och skadan gäller fiske, kan
göras gällande, att ersättning skall utgå till hela
skifteslaget. Är skadan av mycket lokal omfattning,
är frågan enklare, men då en förorening sträcker sig
längs ett helt vattendrag genom ett flertal
kommuner och kanske t. o. m. flera län, blir en
överenskommelse hart när omöjlig, och ersättning kan endast
bestämmas genom domstols medverkan. I en del fall
har dock genom länsstyrelsens medverkan även
ersättning för skador, som berört ett mycket stort
antal personer, kunnat ordnas i godo för ett visst antal
år framåt. Ofta nog drabba skadorna dock icke blott
enskilda strandägare, även tillgodoseendet av
samhällens och industriers vattenbehov kan äventyras.
Ser man dessa spörsmål ur social och hygienisk
synpunkt, är det emellertid uppenbart, att det
knappast kan vara önskvärt, att enbart möjligheten att
ordna saken genom penningersättning skall vara
tillräcklig för att det allmänna skall låta en förorening
pågå i obegränsad utsträckning. En dylik situation
skulle bli synnerligen betänklig ur trevnadssynpunkt
och rent av kunna göra vissa trakter mindre lämpliga
för bebyggelse.
Genom en blivande lagstiftning komma givetvis
förhållandena mellan ett förorenande samhälle —
eller en förorenande industri — och de direkt
skadelidande att kunna regleras ifråga om ersättning för
skadans vållande, men ur det allmännas synpunkt
kan en sådan reglering icke vara tillfyllest. Målet
måste vara rena vattendrag.
Många industriledares inställning är nog ännu så
länge, att reningsåtgärder icke få kosta något
nämnvärt, och det är fara värt, att parterna skulle
föredraga den enklare ersättningsprincipen, om frågan
överlämnades till deras eget avgörande.
Reningsverk för så stora avloppsvattenmängder,
som exempelvis våra socker-, cellulosa- och pappers
industrier utsläppa, bliva ganska kostsamma. En
viss förenkling genom partiell cirkulation av
fabrikationsvattnet har i en del fall visat sig möjlig att ge-
nomföra, varigenom såväl föroreningsmängden som
vattenkvantiteten kunnat reduceras. Förorening från
en fabrik kan förorsakas dels av den mer eller mindre
kontinuerliga driften, dels av tillfälliga åtgärder t. e.
rengöring av fabriken, av apparater, behållare o. d.
De senare, tillfälliga föroreningarna, kunna vara väl
så skadliga som de kontinuerliga. Har en fabrik
varit avstängd, vilket ofta förekommer någon
kortare tid varje år, blir vattendraget renare, och fisk
söker sig åter upp i fabrikens närhet för att sedan
gå till spillo, när föroreningen åter börjar. Vid en
mera konstant förorening anpassar sig djurlivet efter
rådande förhållanden. En jämn utmatning av
avloppsvattnet kan därför vara bättre än en tillfällig
eller intermittent och är även ägnad att minska
föroreningen per tidsenhet.
Exempel finnas i mängd, där en fabrik alldeles
onödigtvis byggts vid ett litet vattendrag, eller där
en fabrik så småningom utvidgats utan minsta
hänsyn till att vattendraget är för litet att taga emot
den ökade avloppsvattenmängden. I en del fall
skulle stora olägenheter för befolkningen längs
vattendraget kunna undvikas genom att leda
avloppsvattnet till ett större vattendrag i närheten, men detta
har uraktlåtits på grund av kostnaderna. I stället
ha förhållandena ordnats genom brunnsgrävningar
etc. eller genom skadeersättningar. Men stanken
utanför husknuten och övrig otrevnad är kvar. I
dylika fall borde det allmänna kunna anses förpliktigat
att medverka till en rationellare lösning exempelvis
genom statsbidrag. En industris förflyttning till
kusten eller till ett större vattendrag, dit en ny fabrik
redan på grund av ändrade transportförhållanden
numera utan tvekan kanske skulle förläggas, torde
endast komma ifråga efter förödande eldsvådor e. d.,
men man måste förutse, att en avsevärd ökning av
produktionen eller ändring av driften kan bli en
livsbetingelse för en befintlig industri. Kan då
utökningen åstadkommas, samtidigt som ett effektivt
reningsverk bygges, eller kommer driftsändringen rent
av att medföra minskade olägenheter i vattendraget,
är ju allt gott och väl. I annat fall blir det
måhända ofrånkomligt att flytta industrien till en
lämpligare plats, för att vattendraget icke skall ödeläggas.
På grund av den stora betydelse, industrien liar för
handelsbalansen, för befolkningens levnadsstandard,
för arbetsmöjligheterna etc., komma säkerligen
statsmakterna, kommunala myndigheter m. fi. att
verka för att bereda industrien existensmöjligheter
och därför fara varliga fram ifråga om
tvångsåtgärder. Under senare år har dock många industriledare
själva börjat visa förståelse för nödvändigheten att
göra något mera för vattendragens renhållning, än
vad man ur rent ekonomiska synpunkter tidigare
velat gå med på. Det är att hoppas, att en yngre
generation av industriledare än bättre skall kunna
tillägna sig vidgad förståelse för dessa spörsmål, och att
var och en i sin stad skall söka medverka till att
lösa de svåra problem, som renhållningen av våra
vattendrag innebär. Konkurrensen och senare års
rationaliseringar ha i detta avseende medfört såväl
fördelar som nackdelar. Ä ena sidan har industrien
själv funnit det nödvändigt och väl lönande att
tillvarataga mycket, som tidigare fått följa med
avloppsvattnet, å andra sidan ha ökade skador
uppkommit exempelvis där man av värmeekonomiska
310
31 juli 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
