Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 21 aug. 1937 - Är termodynamikens andra huvudsats oanfäktbar? av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
21 AUG. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 34
O
1 9 3 7 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 67
INNEHÅLL: Är termodynamikens andra huvudsats oanfäktbar?, av direktör Ragnar Liljeblad. Notiser.—
Litteratur. — Sammanträden.
Är termodynamikens a nd ra huvudsats
oanfäktbar?
Av direktör RAGNAR LILJEBLAD.
"Vid Ingenjörsvetenskapsakademiens
sammanträde den 20 maj i är förelåg till
behandling ett ärende av mindre vanligt
intresse", skriver kommerserådet Axel F.
Enström i "IVA" för den 1 juli i år.
"Till akademien hade inlämnats en
avhandling med titeln ’Is the second Law
of Thermodynamics generally valid for
macroscopic processes?’, författad av dr
Axel Lindblad och direktör Ragnar
Liljeblad gemensamt. Den senare redogjorde i
ett föredrag för avhandlingens innehåll
och ställde detta mot bakgrunden av
senare tiders forskningsresultat inom
elektronfysiken och den på dessa uppbyggda,
på matematisk väg utformade teorien."
Härnedan återgives dir. Liljeblads
föredrag in extenso — det har tidigare endast
utkommit på engelska — och Teknisk
tidskrift emotser gärna för publicering de
reflexioner och invändningar vartill
föredraget eventuellt kan giva anledning.
Red.
Min uppgift här i dag är att ge ett referat av de
undersökningar, som utförts av dr Lindblad och
mig i frågan om huruvida termodynamikens andra
huvudsats, entropilagen, är allmängiltig för
makrosko-piska förlopp. Jag skall dock först be att få säga
några ord om andra huvudsatsen och naturlagarna i
allmänhet.
Varje ingenjör liksom varje naturvetenskapsman
har väl under sitt liv grubblat rätt mycket över
naturlagarna och deras natur. Har mail haft intresse
för fysiken, har man icke minst grubblat över andra
huvudsatsen och dess mening.
Granskar mail naturlagarna i allmänhet, finner
man, att det finns en hel del lagar, som man skulle
kunna kalla för elementarlagar. De mest typiska av
dessa äro väl mekanikens och elektromagnetismens
fundamentallagar. De uttrycka bestämda fakta i
form av vanliga algebraiska ekvationer eller
differentialekvationer.
I regel sträva vi efter att reducera antalet dylika
naturlagar så mycket som möjligt genom att härleda
den ena ur den andra eller låta flera lagar uppgå i
en enda, dem alla omfattande lag. Anledningen till
att vi på detta sätt försöka förenkla vår
naturuppfattning’ brukar anges vara en slags intellektuell
estetisk drift. Det innebär en viss tillfredsställelse
att få en så enkel framställning soui möjligt.
För min del har jag aldrig kunnat se saken riktigt
på det sättet. Det är icke blott estetik i denna drift,
utan saken är väl den, att ju färre av varandra
oberoende antaganden vi behöva göra för att förklara
ett fenomen, desto större chans ha vi att träffa
någorlunda rätt. Omvänt, ju flera av varandra
oberoende postulat vi behöva för att förklara fenomenet,
desto större är sannolikheten för att förklaringen är
oriktig. Det har alltså just för att komma sanningen
närmare varit en strävan att förenkla naturlagarna
och låta dem uppgå i en högre enhet.
Relativitetsteorien var ett jättesteg i denna riktning genom att i
stort sett förena mekanik och elektromagnetism:
Lagen om massans oförstörbarhet blir en del av lagen
om energiens oförstörbarhet, den "mekaniska" och
den "elektromagnetiska" massan bliva identiska,
gravitationen och trögheten bliva endast olika uttryck
för ett och samma fenomen osv.
Vid sidan av dessa elementarlagar finns det
emellertid också andra. Jag vill icke påstå, att det finns
en absolut gräns mellan de olika typerna, utan den
ena typen flyter över i den andra. Man måste dock
säga, att termodynamikens lagar intaga en
särställning. Redan första huvudsatsen, energiprincipen,
skiljer sig ganska mycket från vad jag kallat för
elementarlagar. Ser man kritiskt på denna
energisats, är det knappast rätt att säga, att den är en
er-farenhetssats. Den är snarare en norm, som vi ha
lagt oss till med, efter vilken vi bedöma
verkligheten. Den har från början haft sin tillämplighet på
rent mekaniska förlopp, där den levande kraften eller
den kinetiska energien fått sitt komplement i den
s. k. potentiella mekaniska energien. Från
mekaniken har den utvidgats till att omfatta även
värmeläran. Inom elektromagnetismen ha vi helt enkelt
infört ett uttryck för det elektromagnetiska fältets
energi
o n
sådant att derivatan av W med avseende på tiden
för ett slutet system i vila är — Q, dvs. minus den
värmemängd, som utvecklas per sek. inom systemet.
På liknande sätt ha vi förfarit även inom andra om-
14 aug. 1937
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
