Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 18 sept. 1937 - Nya arbetsmaskiner på Leipzigermässan 1937, av E. Lundgren - Beträffande fastighetstaxering av vattenkraftverk, av Nils Helleberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tern i sk Tidskrift
fig. 8 visar ett provstycke före och nnder
undersökningen.
Ovan nämnda maskiner utgöra endast en liten
axplockning från mässan, utrymmet tillåter icke ens
att uppräkna mer än en liten del av det utställda.
Det sagda torde emellertid vara tillräckligt för att
belysa mässans rikhaltighet. Att utställningens värde
uppskattas bevisas av det faktum, att man icke vid
något annat tillfälle kan finna så många svenska
verkstadsmän så fulltaligt samlade som just under
mässan i Leipzig.
Beträffande fastighetstaxering
av vattenkraftverk.
Herr Redaktör!
Jag skulle med anledning av ingenjör Bergs inlägg
i häfte 35 vilja tillfoga följande.
Full enighet torde råda på kraftverkshåll om det av
ingenjör Berg poängterade önskemålet, att enhetliga
grunder för kraftverkstaxeringen fastställas. Frågan
är blott om härför avkastningsmetoden eller
anläggningskostnadsmetoden skall väljas.
Jag har tillåtit mig påpeka, att de normaliserade
avkastningsmetoderna icke taga hänsyn till de
differenser mellan olika kraftverk, som uppstå genom
att kraften i olika grad kan avsättas genom redan
befintligt distributionsnät, ett förhållande som är av
största betydelse för ett kraftföretag vid planerandet
av nya kraftverksbyggnader. Ingenjör Berg medgiver,
att detta är riktigt, men förklarar, att förhållandet
ifråga är ovidkommande för taxeringen. Men varför
det? Om i mitt i föregående inlägg (nr 32 sid. 332)
anförda exempel företaget lägger ned K kronor på att
inköpa fall och utbygga Q-verket och sedan finner sig
få den avsedda normala förräntningen på dessa medel
trots proportionsvis hög utbyggnadskostnad, bör icke
K då vara avkastningsvärdet av Q-verket. Finnes det
någon anledning att i stället använda ett medelst vissa
formler beräknat lägre värde utan samband med
verkligheten och samtidigt därmed, som resultatet blir,
överräkna en del av K till P-verkets avkastningsvärde?
Ingenjör Berg vidhåller som ett slags axiom
likvärdigheten per kW för två verk, som leverera
tekniskt likvärdig kraft. Enligt mitt förmenande åter
^existerar intet enhetligt värde vid kraftstationsväggen
annat än som en ofta vilseledande resonemangsfiktion,
antagligen härrörande från ett likställande mellan
elektrisk kraft och vanliga masstillverkade varor,
som efter färdigställandet kunna transporteras till
förbrukningsorten för en bråkdel av
tillverkningskostnaden. För den elektriska kraften äro
överföringskostnaderna av helt annan storleksordning.
Dessutom måste man räkna med olika kvaliteter på kraften
och med olika värde alltefter den användning den
kan få — i en fallande skala från belysning till
ugnsuppvärmning och ångalstring. Det torde emellertid
vara onödigt att orda mera härom. I själva verket
räknas det även vid användning av
avkastningsmetoden med variabelt kraftvärde. Korrektioner
föreskrivas ju för kraftverkets storlek och för dess
avstånd från det huvudsakliga avsättningsområdet —
båda faktorerna påverka de relativa
distributionskostnaderna — samt för regleringsmöjligheterna, som
påverka kvaliteten. Men varför stanna just vid dessa
korrektioner? Den omständigheten, att för kraftav-
sättningen till större eller mindre del utnyttjas
befintliga anläggningar, skiljer sig icke från de nämnda
faktorerna. Den har lika reell betydelse för
avkastningen av de i ett verk nedlagda medlen och bör
alltså lika väl beaktas vid taxeringen. Men
härutinnan liksom beträffande vissa andra faktorer
föreligger den skillnaden, att dylikt beaktande icke ens
tillnärmelsevis kan åstadkommas genom en enkel
normalkorrektion utan endast och knappast ens det
genom individuell beräkning för varje verk. Detta
är dock ingen anledning att anse ifrågavarande
faktorer ovidkommande för taxeringen, utan slutsatsen
bör väl i stället bli, att avkastningsmetoden är
principiellt oduglig som grund för ett normaliserat
förfarande. Att framhållandet härav bereder svårigheter
för framkomsten av ett sådant, behöver icke
föranleda några betänkligheter, då den praktiskt
tillräckligt lätthanterliga anläggningskostnadsmetoden står
till förfogande.
Vad ingenjör Berg anför om "saluvärdet" syne3
blott bestyrka oanvändbarheten av detta begrepp vid
taxering av de enstaka verken i ett kraftsystem.
Visserligen är säljarens pris för P-verket proportionsvis
detsamma som för Q-verket och alltså i det fallet
högre än anläggningsvärdet. Men även köparens pris
är detsamma för båda verken. Det ligger alltså
jämväl för P-verket lägre än säljarens pris. För
inteft-dera verket finnes ett enhetligt saluvärde, och den
icke ointressanta slutsatsen är, att försäljning av
enstaka i ett kraftsystem ingående kraftverk är en
under normala förhållanden praktiskt omöjlig
transaktion. Ett undantag skulle vara, att även
köparen kan använda verket som tillskott till ett befintligt
distributionssystem. Men att basera taxeringen av de
enskilda verken på detta antagande skulle tydligen
leda till en avsevärd övervärdering totaliter sett.
Taxeringsvärdenas fördelning på kommunerna är
strängt taget (vid någorlunda lika skattesatser)
kraftföretagen ovidkommande, blott totaltaxeringarna bli
riktiga. Men med en metod, som kommer någon
kommun att känna sig missgynnad, riskeras ensidiga
höjningar, om icke lagbestämmelserna äro mycket
precisa. Frågan är även av principiellt intresse.
Ingenjör Berg har knappast återgivit mina åsikter fullt
korrekt. Vad jag reagerat mot är — för att återgå
till exemplet — att P-kommunen skall få draga
fördel av den del av Q-verkets verkliga
avkastningsvärde, som tillföres P-verket vid taxering av detta och
Q-verket på basis av samma kraftvärde. Detta
fiK-tiva mervärde för P-verket är betingat av
kraftförbrukningsökning till huvudsaklig del inom andra
kommuner och uppkommer genom utbyggnad av ett
kraftverk i en annan kommun. De höga tomtvärdena
i Stockholm orsakas däremot av verksamheten inom
staden själv, vilken verksamhet även föranleder
avsevärda kostnader för staden. Huruvida lagen fordrar,
att nämnda mervärde skall taxeras i P-kommunen, är
väl icke alldeles bestämt. I varje fall kan
kalami-teten undvikas genom användning av den av lagen
accepterade anläggningskostnadsmetoden.
En normaliserad avkastningsmetod kan icke
beakta alla på det reella avkastningsvärdet inverkande
omständigheter. Somliga av de obeaktade faktorerna
kunna medföra avvikelser av samma storleksordning
som avkastningsvärdet självt. Vid
anläggningskostnadsmetoden bli däremot automatiskt alla inverkande
faktorer beaktade, nämligen i samma män som
kraftföretaget självt måste beakta dem vid planeringen
av resp. verk. Felkällorna utgöra här oavsiktliga
felkalkyleringar av företagen, vilka fel väl emellertid
i övervägande antalet fall måste ligga inom en 10
eller 20 % marginal. Med hänsyn till dessa
förhållanden och till ändamålet med taxeringsberäkning-
382
18 sept. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
