Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 9 okt. 1937 - Ingenjören såsom sakkunnig i rättstvister, av Gösta Richert - Victor Hybinette †, av E. N., Pln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
tornas experter — utan angivande av specificerade
frågor — att gemensamt avge ett utlåtande. Efter
fyra dagars ihärdigt arbete avlämnade dessa ett
utlåtande, som löste alla tekniska frågor, varefter
endast rent juridiska frågor återstodo. Förfarandet
framstår som synnerligen efterföljansvärt.
I det stora flertalet tvistemål av dylik karaktär
torde väl parternas ursprungliga inställning inte vara
att genom mer eller mindre långt driven förslagenhet
vinna fördelar över motparten utan att sakligt klara
ut och med god vilja gemensamt göra upp
stridsfrågorna. Och det synes då, som om mycket skulle
kunna vinnas såväl i tid och kostnader som ifråga
om parternas inbördes förhållande därigenom, att
dessa redan från början överenskomme att
gemensamt uppdraga åt en eller flera opartiska
sakkunniga av erkänd kapacitet, för vilka båda hyste
förtroende, att utreda den tekniska delen av tvistefrågan
och framlägga ett om möjligt av båda parterna
godkänt utlåtande i den delen, innan de rent juridiska
frågorna hänskötes till domstolen. Utan onödig
skärpning av intressemotsatserna skulle ett dylikt
förfarande säkerligen i många fall betydligt snabbare leda
till i stort sett samma resultat, som eljest under mera
irriterande former ändå framtvingas av domstolen.
Innan den tekniska sakkunskapen ännu var
företrädd i domstolarna, ledde kravet på sakkunnigt
bedömande av tvistefrågor av teknisk-juridisk innebörd
oftare än nu till ett utnyttjande av den av lagen
anvisade möjligheten att hänskjuta dessa till särskilt
utsedda skiljenämnder, i vilka såväl tekniska som
juridiska ledamöter kunde medverka som skiljemän. I
syfte att främja detta förfarande bildades år 1913
under medverkan bl. a. av föremålet för denna
hyllningsskrift och av ett stort antal industriella och
byggnadstekniska organisationer Sveriges
tekniskt-industriella skiljedomsinstitut. Dess uppgift blev att
vid uppkommande tvister, som enligt avtal eller
eljest på parternas önskan hänskötes till av institutet
utsedd skiljenämnd, efter prövning av varje
individuellt fall utse lämpliga skiljemän. Sedan
domstolarna numera fått tillfälle att tillkalla egna tekniska
sakkunniga, har behovet av skiljenämnder delvis
reducerats, och det torde kunna förutses, att, i den mån
domstolarnas organisation genom blivande
lagstiftning kommer att ytterligare anpassas efter tidens
krav i detta hänseende, man för mera betydelsefulla
tvisters avgörande i stor utsträckning kommer att
återgå till den grundligare rättsprövning, som en
behandling vid domstolarna i deras olika instanser
innebär. Man bör dock inte glömma, att tekniska
rättstvisters liänskjlitande till skiljenämnder många
gånger visat sig leda till mycket snabba och
effektiva resultat. Såsom särskilt användbart framstår
skiljedomsförfarandet i sådana fall, där den juridiska
sidan av saken är av mera oviss natur och svår att
överskåda, och där båda parterna fästa mindre vikt
vid do formella rättsgrunderna och närmast
eftersträva ett på skälighetsprövning grundat avgörande.
I egenskap av skiljeman kommer ingenjören i
domareställning, och vare sig han därvid utses av
endera parten eller av en opartisk institution, måste
självfallet alldeles särskilt höga krav ställas på hans
ansvarskänsla inför domareuppgiften.
Är tvistefrågan till sist av mera renodlat teknisk
natur och en lagfäst dom inte av andra skäl på-
fordras, borde enligt författarens mening såsom en
första åtgärd förlikning i långt större utsträckning än
nu försökas genom frågans hänskjutande till en eller
flera högt ansedda, opartiska och av båda parter med
förtroende omfattade sakkunniga såsom
förliknings-män. Därvid är det naturligtvis likaledes av största
vikt, att förlikningsmannen inte bara är en skicklig
och erfaren fackman utan också har en högt
utvecklad rättskänsla. Han bör inte vara en
"kompro-missmakare", som till varje pris söker sammanjämka
även det, som rimligtvis inte kan eller inte bör
sammanjämkas.
Under många former påkallas sålunda ingenjörens
medverkan i rättsvårdens tjänst. Säkerligen kommer
han vid fullgörandet av sina uppgifter i denna tjänst
att också framdeles mången gång fela, ty — såsom
Sven Lübeck gärna yttrade, då han under sin
ingenjörsverksamhet någon gång måste konstatera, att
även den skickligaste och samvetsgrannaste ingenjör
kunde göra sina misstag — intet mänskligt är
fullkomligt. Men i sitt yrkes och sitt eget välförstådda
intresse och för att bevara sin självrespekt kommer
ingenjören lika säkert att sträva efter att allt bättre
motsvara det förtroende, som därvid skänkes honom.
Denna hans strävan kommer att bli mera fruktbärande,
i samma mån som teknikens rastlösa utveckling och
alltmera genomgripande betydelse inom snart sagt
alla områden av mänsklig samlevnad medför ett ökat
tillgodogörande av hans sakkunskap vid rättstvisters
biläggande.
Victor Hybinette †.
I sitt hem i Meran avled den 7 sept. ingenjör Victor
Hybinette, 70 år gammal. Han var född i Falun.
Efter studier vid Falu högre allm. läroverk
genomgick han Chalmers tekniska instituts högre
avdelningar M och K, varifrån han utexaminerades 1887
samt blev omedelbart assistent vid Falu kopparverk
1887—1888. Hos bruksdisponent H. Munktell,
Grycksbo, fick han även snart anställning för
undersökningar av nickel- och guldmalmer, för vilka hans
uppdragsgivare livligt intresserade sig. Påföljande
år antogs H. som kemist och metallurg vid det 1888
nystartade Os-Hommelviks kopparverk nära
Trondheim. Då kopparverket kommit i gång, inköpte
bolaget No ii aas nickelgruvor i trakten av Bergen,
varifrån malmen skeppades till Hommelvik och nickel
utvanns enligt en av II. uppfunnen metod. Då
emellertid utsikterna för framtiden vid detta verk ej
voro vidare ljusa, överflyttade H. 1892 till U. S. A.’,
där han snart erhöll anställning vid det stora Orford
Copper Co:s verk i Bayonne, N. J. Under sin
anställning här utarbetade lian sin världsberömda
metod för elektrolytisk framställning av nickel (enligt
vilken f. n. över 70 % av världens nickelproduktion
framställes). År 1892 byggde han därstädes
nickel-smältverk samt var chef för nickelavdelningen
1895—97 och var chefmetallurg för hela nickel- och
kopparverket 1897—1902. Från sistnämnda år var
II. metallurgisk chefsingenjör hos International
Nickel Co., N. Y., till 1905. Ären 1906—1908 byggde
han nickel- och koboltverk för North-Ainerican Lead
18 sept. 1937
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
