Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 23 okt. 1937 - Termodynamikens andra huvudsats i stridslinjen - Hur fungerar den senaste perpetuum mobile-konstruktionen? av Arne Ölander - En studie över termodynamikens andra huvudsats, av Albert Engvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Att andra huvudsatsen skulle vara svårare att
godtaga än energisatsen och övriga naturlagar är kanske
inte så underligt, så otillfredsställande som
framställningen av densamma är i de flesta läroböcker.
Blir den lättare att fatta, om man formulerar den
så:
Om man ordnar korten i en kortlek, med hjärter
äss överst, sen hjärter kung osv. med klöver två
underst och därefter blandar korten, så komma de i
oordning?
En studie över termodynamikens andra
huvudsats.
Av civilingeniör ALBERT ENGVALL.
Det är en mycket intressant termoelektrisk effekt
doktor Ragnar Liljeblad redogör för i Teknisk
tidskrift. Det elektrofysikaliska förloppet tecknas
i en utomordentligt klar och fängslande
sammanställning av på varandra byggda fakta och slutsatser.
Genom att skapa ett högohmigt, ytterst tunt skikt av
kadmiumselenid mellan polmassorna med det olika
utgångsarbetet, möjliggöres sålunda en förflyttning
av elektroner över detta skikt. Elektronemissionen,
ty som ett slags framkallad och tvångsstyrd sådan
bör den kunna uppfattas, orsakar i sin tur impulser
i polplattorna, vilka impulser på vanligt sätt utlösas
i en elektrisk ström. Så långt är allt gott och väl,
men när dr Liljeblad i slutet av sin artikel så där
simsalabim à la Dante drager ut de termodynamiska
konsekvenserna till sin yttersta gräns och menar, att det
beskrivna förloppet har rubbat andra huvudsatsen,
blir man lindrigt sagt betänksam. Det må
naturligtvis i och för sig vara riktigt, att polmassan med den
högre medelhastigheten hos elektronerna får sin
genom övergången uppträdande hastighetsförlust
kompenserad därigenom, att värme tillföres från
omgivningen.
Grundväsentligt med hänsyn till andra
huvudsatsen är och förblir frågan, om processen är
omvänd-bar eller icke. Man behöver fördenskull ej koppla in
entropibegreppet, som tillsvidare är av sekundärt
intresse. Så länge ett kretslopp ej är helt fullbordat,
har andra huvudsatsen över huvud taget icke
aktualiserats. Villkoret för att denna skall kunna
ifrågakomma som måttstock är, att de med varandra på ett
eller annat sätt reagerande kropparna efter en serie
tillståndsändringar ånyo uppnått sitt
begynnelsetillstånd.
Nu ligger det ju onekligen nära tillhands att förbise
de båda polplattornas tillståndsförändring vid
ifrågavarande process. I så fall blir givetvis resultatet, att
den elektriska energien vunnits uteslutande som en
ekvivalent ur differensen av värmeutbytet vid
konstant temperatur med omgivningen, och därmed har
verkligen andra huvudsatsen — ett av postamenton
för hela vår naturvetenskapliga världsbild — remnat
i sina grundvalar. Ytterst vilar därför de slutsatser,
som härutinnan kunna dragas på en överläggning om.
huruvida den antydda tillståndsändringen i polerna
existerar eller icke. Man kan härvid helt och hållet
bortse från den i och för sig intressanta analysen av
det elektriska förloppet såsom helt och hållet
saknande betydelse i det sammanhanget.
Man kan ju nämligen ej karakterisera polernas
absoluta energitillstånd blott och bart med angivande
av materiepartiklarnas hastighet, då denna senare är
en specifik storhet. Ingenting talar emot, att det
förhåller sig med elektronernas medelhastighet just
precis så, som dr Liljeblad förutsätter, nämligen att
denna under hela förloppet hålles oförändrad genom
värmeutbytet med omgivningen. Men det båtar, som
sagt, föga med antagandet eller konstaterandet härav,
då i energitillståndets kvantitetsmått även massan
ingår som faktor, och att en förändring i massa genom
materietransporten äger rum är ju den otvetydiga
förutsättningen, låt vara att den specifikt är mycket
obetydlig, eftersom elektronernas massa är så ringa
relativt deras energikvanta. Polmassorna äro sålunda
båda att uppfatta som elektriska ledare av andra
slaget, i den mån den ena emitterar elektroner och den
andra helt eller delvis absorberar dem.
Även om detta faktum icke kan logiskt bestridas,
är det ju alltid lockande att försöka tänka sig in i de
möjligheter, som förefinnas att empiriskt kontrollera
förhållandet. Att förloppet måste pågå mycket länge,
innan några verkligt påvisbara förändringar i
strukturen uppstått är högst sannolikt. Den elektriska
effekten är ju till ytterlighet ringa, och sammanställes
detta med vad som nyss anförts om elektronmassans
obetydlighet jämfört med dess energikvantum, är det
ju knappast att förvänta en påvisbar
strukturförändring inom en tidrymd av ett eller annat årtionde för att
inte säga ännu längre. Då detta emellertid är en
fråga, som det närmast faller på
röntgenspektrogra-fernas lott att besvara, skall här icke göras några
försök att närmare utreda densamma.
Ett gott belägg för riktigheten i påståendet om
energitillståndens förändring i polmassorna får man
ju annars genom att iakttaga hur den avgivna
effekten minskar med tiden. Effektkurvan har just den
avtagande form, som är så karakteristisk för varje
förlopp, där kemiskt differenta kroppar bringas i
reaktion med varandra under samtidig extrahering av
reaktionens maximala arbete. "Urladdningen" i
ytlagret och dess omedelbara närhet bör ju ske
förhållandevis hastigt. Då jämviktstillståndet härigenom
börjar störas längre in i polmassan måste de
tidskrävande omgrupperingarna inom denna snart nog visa
sin retarderande verkan. Jämför man de radioaktiva
processernas långsamma förlopp, är det knappast
ägnat att förvåna, om en viss stabilitet kan synas
förefinnas, men som i verkligheten endast är skenbar
och intet annat är än ett mycket långsamt utdöende.
Viloläget kan ju här, liksom vid strömmar
framkallade genom koncentrationsskillnad hos lösningar, i
själva verket ej uppnås förrän efter oändligt lång tid.
Skillnaden är blott, att omgrupperingar i en vätska
försiggår ofantligt mycket snabbare än i en fast kropp,
vilket gör att man hos den senare måste få en mera
horisontell effektkurva, sedan de närmaste ytskikten
reagerat.
För att kunna tillämpa andra huvudsatsen är det
nödvändigt att återföra polerna till sitt exakta
begynnelsetillstånd med någon lämplig isotermisk
tillståndsförändring, om nu detta över huvud taget är
möjligt. Har man lyckats därmed och som resultat
mellan vunnet och uppoffrat arbete fått en positiv
428
16 okt. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
