Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 13 nov. 1937 - Johan August Brinells livsgärning, av Gunnar Dillner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
1913 en ytterligare ökning av malmexporten
framlades till riksdagens prövning, åtföljdes
propositionerna av ett förnyat yttrande av Brinell. I detta
upprepade han sitt tillstyrkande av en ökad
malm-export under betonande av att även om i en framtid
världsmarknadspriset på järnmalm skulle väsentligt
stiga, ett uppskov med ökning av vår malmexport
skulle bliva nationalekonomiskt förlustbringande
genom den minskning av ränteinkomster på till landet
inflytande malmlikvider, som ett dylikt uppskov
skulle medföra. Tjugofem år hava snart förflutit,
sedan det sista av Brinells yttranden i malmfrågan
avgavs. Det vittnar gott om hans vidsynthet i
allmänna frågor inom järnhanteringen, att hans
bevisföring, om den genomläses i dag, ännu har sin fulla
slagkraft.
Det är intet tvivel om, att det var dessa Brinells
utredningar som mer än något annat hjälpte
regeringen, att vid riksdagarna 1907 och 1913
genomdriva de väsentliga ökningarna av malmexporten.
Näst malmfrågan var väl torvfrågan det problem,
som ivrigast diskuterades inom tekniska och även
politiska kretsar. För att främja utvecklingen av
torvtillverkningen anslog riksdagen 1902 medel till
en lånefond för torvindustrien och året före hade
Lantbruksstyrelsen anställt en särskild torvingenjör,
för att tillhandagå tillverkarna med sakkunniga råd.
Uppmuntrade av detta statens visade intresse
startades under dessa år ett stort antal torvströ- och
bränntorvfabriker. Trots statsstödet visade det sig
emellertid snart, att torvindustrien i ett stort flertal
fall kämpade med stora ekonomiska svårigheter och
gällde detta särskilt bränntorvfabrikerna. I och med
världskrigets utbrott inträdde emellertid ljusare
tider; i mån stenkolspriset steg från förkrigspriset ca
15 kr. per ton cif svensk hamn till 31 kr. 1915, 51 kr.
1916, 133 kr. 1917 och 159 kr. år 1918 kunde
bränn-torven ännu år 1918 köpas till 45 kr., motsvarande
enligt den vedertagna beräkningsgrunden 2:1 ett
kolpris av 90 kr. per ton stenkol. Alla i gång varande
torvfabriker kunde med lätthet sälja sin produktion,
och nya fabriker startades flerstädes. Men så snart
kriget upphört, återvände svårigheterna för
bränntorvfabrikerna, och torvfrågan är i dag lika olöst som
tidigare.
Det var just under denna torfindustriens
blomstringstid, som regeringen tillsatte 1916 års
torvkom-mitté, vars ordförande Brinell var intill densamma år
1921 avgav sitt betänkande. Självklart är att detta
betänkande i mångt och mycket är färgat av nyss
skildrade tidsförhållanden; medan kommittén
bestämt avstyrkte införande av föreslagen statlig
torv-tillverkning, tillstyrkte densamma statlig
upphandling av 100 000 ton bränntorv per år, vilken
upphandling av regeringen sedermera anförtroddes åt
järnvägsstyrelsen. Kommitténs avsikt var, att denna
åtgärd skulle uppmuntra fabrikanterna samtidigt som
staten genom sitt exempel skulle bidraga till
borttagande av då rådande fördomar mot torvbränsle.
Som ett ytterligare led i denna riktning tillstyrker
kommittén varmt det förslag till en vetenskaplig
institution för kraft- och bränslefrågor, vilket amiral
Lindman m. fi. framlagt i motion till 1916 års
riksdag, en motion som väl i sin mån bidrog till bildandet
av denna akademi. Den intressantaste delen av
torv-konimitténs betänkande utgör dock den preliminära
uppskattning av vårt lands tillgångar av användbar
bränntorv, som Brinell personligen verkställde
(betänkandets sid. 51—61). Han kommer där, på basis
av siffror från Sveriges geologiska undersökning,
till att hela bränntorvtillgången i Kronobergs län
skulle, om den kunde på en gång uttagas, täcka
landets stenkolsbehov för ca 18 år och att grovt räknat
bränntorvtillgångarna i Svealand och Götaland
motsvara stenkolsförbrukningen under högst ca 165 år.
Dessa siffror tala ett tydligt språk. De synas mig
säga, att den bränslemängd vi disponera i torven är
betydligt mindre än vad av de flesta människor
antagits. Men om så är förhållandet, vore det oklokt
att nu med konstlade medel forcera torvens
användning, medan ännu stenkol kunna erhållas till rimligt
pris. Måhända kommer i en nära framtid
eldnings-anordningar för vattenhaltiga bränslen att uppfinnas,
som skänka en lösning på kardinalfrågan inom den
svenska torvfrågan, nedbringandet av kostnad och
tid för torvdyns torkning. Då är tiden inne att
upptaga torvfrågan till ny granskning. I detta avseende
kunna vi säkert instämma i ett bemärkt uttalande
av en av akademiens framlidne förste hedersledamöter,
professor Peter Klason. Han säger:
"För oss här i Norden finns det säkerligen varken
från ekonomisk och ändå mindre från patriotisk
synpunkt något välgrundat underlag för ett forcerat
användande av våra fossila bränslen, särskilt torven,
i en tid då stenkolen äro så utomordentligt billiga.
Torvens gyllne tid kommer en gång med absolut
säkerhet. Om nutiden icke i onödan ruinerar den
ärvda fädernefastigheten, skall den vinna den högsta
möjliga belöning — eftervärldens tacksamhet."
Brinells sista vetenskapliga arbete publicerade han
år 1921 i Jernkontorets Annaler; det har titeln
"Undersökning rörande järns och ståls samt en del
andra kroppars förmåga att motstå nötning".
Brinell klassificerar här de olika former av
nötning, som förekomma i praktiken. Han särskiljer två
huvudklasser av nötning, nämligen rullande nötning,
exempelvis kulornas nötning mot ringen i ett
kullager eller ett järnvägshjuls nötning mot rälsen och
släpande nötning, exempelvis axelns nötning mot
lagerskålen i ett glidlager eller åkerjordens nötning
mot plogbillen. Det är det sista slaget av nötning,
som Brinell upptagit till undersökning.
Han framhåller, att det är en rätt allmän
uppfattning att ju hårdare ett material är, desto
motståndskraftigare bör det vara mot nötning. Så är icke
förhållandet, utan motståndsförmågan mot nötning
betingas förutom av hårdhet även av materialets
tänjbarhet. Nötningen består nämligen av två moment,
nämligen dels det nötande kornets inträngande i
materialet, vilket motverkas av hårdheten, dels sedan
kornet väl inträngt lösryckandet av det undanträngda
materialet, vilket blir svårare ju tänjbarare
materialet är. Såsom två ytterligheter bland materiel
nämner Brinell härdat stål, där de nötande kornen hava
svårt att intränga, men, sedan de inträngt, lätt
lösrycka små stålpartiklar, och gummi, där de nötande
kornen lätt intränga men hava svårt medtaga något
av materialet. Både hårt stål och gummi hava
sålunda, fast av olika orsaker, stort nötningsmotstånd.
Med användning av en apparat av egen
konstruktion provade nu Brinell nötningsmotståndet hos
främst stål av olika kolhalt, sammansättning och
498
13 nov. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
