Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 11 dec. 1937 - Några riktlinjer för den finska träförädlingens utveckling, av Axel Solitander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hållandena variera anläggningarna i någon mån till
sin form, men normaltypen är dock den moderna
fabriken med 4,5—5,5 meter breda maskiner och
direkt anslutning till sulfitfabrik och sliperi.
Jag har tagit upp tidningspapperet omedelbart
efter cle sågade trävarorna för att få fram kontrasten
emellan säsongvaran i sino prydno och de produkter,
som måste levereras på bestämda tider kontinuerligt
hela året igenom. Jämförelsen mellan Finland och
Norrland fordrar nämligen ett framhållande av att
skeppningen från Syd-Finland sker reguljärt hela
året igenom, med hjälp av statens isbrytarflotta, som
för närvarande består av 4 effektiva och tre
auxi-liära enheter. Teoretiskt sett är vinterskeppningen
ett av den finska träförädlingsindustriens, speciellt
pappersindustriens, stora och överhängande problem,
vilket dock i praktiken i hög grad mildrats av de
senaste årens fördelaktiga klimat. Vintertrafikens
idé är följande. Hela syd- och sydvästra kusten från
Viborg till Björneborg hålles inledningsvis öppen
med isbrytarhjälp, varvid nian naturligtvis även går
så långt fram i Bottniska viken som förhållandena
medgiva, Successivt stängas därefter hamnarna i den
mån isläget skärpes för att i yttersta nödfall
koncentreras på tvenne hamnar, den statliga exporthamnen
Hangö, vilken praktiskt taget står tom utom under
den tid, högst ett par månader, då de närmast österut
belägna hamnarna, Helsingfors och Kotka, måste
stängas, samt Åbo, huvudhamnen även för
persontrafiken västerut. Transporten av exportvaror från
produktionscentra i öster och norr måste därför
omläggas, beroende på isförhållandena, viiket innebär
starka variationer i järnvägarnas godstrafik och
påkallar särskilda åtgärder för undvikande av
stock-ningar. Transportkostnaderna för de olika verken
utjämnas i någon mån genom ett av stats järn vägarna
infört rabattsystem för vintertransporten från
avlägsnare belägna distrikt.
Jag har berört dessa trafikfrågor för att framhålla
en sak som icke alltid får tillräcklig uppmärksamhet,
nämligen den att Finland i fråga om hela sin export
har en insulär belägenhet efter det transito trafik en
genom Ryssland praktiskt taget upphört, vilket
sistnämnda i så hög grad varit fallet, att t. e. de vid
Ladogasjön befintliga fabrikerna äro tvungna att
även under sommaren skeppa en stor del av sina
varor per bana och icke genom Nevafloden till
Finska viken. En reguljär vintertrafik är under dessa
förhållanden ett livsvillkor för Finlands högre
träförädling och med undantag av några temporära
svårigheter för halvtannat decennium sedan har
regelbundenheten i skeppningarna icke lämnat något övrigt
att önska.
För att återgå till industrien och dess verksamhet
är det nog så anmärkningsvärt att tillverkningen av
övriga pappersslag icke i Finland utvecklats lika
snabbt som fabrikationen av tidningspapper.
Därmed vill jag icke ha sagt, att industriens front hos oss
i detta avseende vore smalare än på andra håll.
Tvärtom omfattar densamma så gott som alla olika slag
av papper, vilket även på sitt sätt är en reminiscens
från de tider, då Ryssland var denna industris
allätande konsument. Så tillverkas olika slag av finaste
ocli tunnaste lumppapper av extra fin kvalitet vid det
förnäma finpappersbruket Tervakoski, vars anor
sträcka sig till början av 1800-talet och vilket nu-
mera äges av riksbanken. Landets andra
finpappers-bruk, Kangas, har i fråga om artrikedom måhända
ännu mera omfattande produktion, till vars
specialiteter bl. a. hör äkta vegetabiliskt pergament även för
export, ett nog så remarkabelt fall, då man vet att
bruket ligger mitt i mellersta Finland med minst
250 km till närmaste exporthamn. Men det som vid
en jämförelse med motsvarande förhållanden i Sverige
är anmärkningsvärt, är att tillverkningen av
omslagspapper överhuvud taget, speciellt sulfatpapper,
icke fått större utbredning. Två moderna
kraftpappersbruk, båda belägna västerut, dvs. i Björneborg
och i närheten av Tammerfors, arbeta med denna
specialitet och ett tredje kommer snart i gång; i övrigt
går den i landet tillverkade sulfatcellulosan mestadels
i oförändrat skick till utlandet. Tillverkningen av
sulfitomslag, greaseproof, och andra liknande samt
trähaltiga omslagspapper, sker visst nog i rätt stor
omfattning, men i förhållandevis små kvantiteter,
vilket delvis beror på att det mest är äldre, delvis
moderniserade maskinenheter, som syssla med dessa
specialiteter. Totalt räknat stiger exporten av alla
andra pappersslag utom newsprint till 130 000 ton
per år, en mängd som väl är i stigande, men i ett
rätt SS) långsamt tempo. Vid bedömande av
pappersfabrikationens framgång och utsikter i Finland måste
ihågkommas, att densamma i en högre grad än
industrierna i grannländerna, ja så gott som uteslutande
är hänvisad till exporten. Hemmamarknadens
konsumtion av tidningspapper understiger 5 % av
exporten och kan således lika litet som
hemmakonsumtionen av övriga pappersslag. med undantag måhända
av finpapper, bidraga till industriens stadga.
Den riktning i pappersfabrikationens utveckling,
som jag nyss redogjort för, har delvis sin orsak i
förhållandena inom cellulosaindustrien. Fabrikatio
nen av sulfitcellulosa expanderade tidigare mest i
anslutning till ökningen av pappersfabrikernas
produktion. I landet funnos relativt få helt fristående
sulfitcellulosafabriker, de flesta arbetade antingen i
kombination med sliperierna och pappersbruken eker i
par med sulfatfabriker. Typerna äro de vanliga och
produktionskvantiteterna hålla sig gemenligen vid
något över eller under 40 000 ton, på ett par
undantag-när uppåt, och med inräknande av ett antal äldre
företag, vilkas produktionskvantiteter äro lägre. Den
totala produktionen stiger till i det närmaste 1 million
ton om året och är grovt räknat fördelad så att 2/3
kommer på tillverkningen av oblekt och 1/3 på
tillverkningen av blekt cellulosa, vars produktion under
senaste tider varit i starkt stigande, medan återigen
fabrikationen av lättblekt sulfit förlorat i betydelse.
Den totala exportkvantiteten når ungefär 800 000 ton
per år.
Med sulfatfabrikationens utveckling gick det till en
början rätt så långsamt, Ännu för 10 år sedan hade
man ej kommit längre än till en totalproduktion av
80 000 ton, mest bedriven vid enligt nutida mått
rätt föråldrade fabriker med 10 à 15 000 tons
årsproduktion, av vilka större delen arbetade anslutna
till sågverken, med sågavfall som råmaterial. Endast
få nya fabriker uppstodo. Så blev det i början av
1930-talet med ens större liv i spelet och under
senare år ha tre högmoderna och utomordentligt
effektiva 80 000 à 100 000 tons enheter uppstått, av vilka
dock endast en, sulfatfabriken vid Kaukopää, tillhörig
11 dec. 1937
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
