Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
järnmalmer" baserade på av honom liyiigeii utförda
undersökningar på Tekniska högskolans metallurgiska
avdelning. Föredragshållaren beskrev den
försöksanordning som utarbetats för att göra det möjligt att
noggrant följa kolutfällningen vid reduktionen med
koloxidhaltig gas. Av de utförda försöken hade framgått att
varken magnetit eller wüstitfasen synas ha någon
nämnvärd katalytisk inverkan på kolutfällningen, åtminstone
icke under vanliga tryckförhållanden. Försöken hade
även visat att icke heller rent kol i form av
sockerkol hade någon sådan effekt. Talaren ansåg vidare att
det säkerligen endast är metalliskt järn som kan utgöra
verksam katalysator under de förhållanden som räda
vid masugnsprocessen. Bekräftelse hade även erhållits
på tidigare rön att kolutfällningen vid lättreducibla
sin-terbeskickningar ur bränsleekonomisk synpunkt spelar
en underordnad roll vid masugnsprocessen.
Föredragshållaren hade vidare iakttagit en utfällning av järn ur
gasfasen, då koloxid leddes över metalliskt järn, ocli
ansåg, att denna utfällning sannolikt sammanhängde
med bildning och sönderfall av någon järnkarbonyl.
Resultaten av de intressanta undersökningarna komma att
i sin helhet publiceras i Jernkontorets annaler.
Diskussionsbidrag lämnades av professor Kalling och
bergsingenjör Wiberg.
Efter att ordföranden avtackat dagens
föredragshållare, upplöstes sammanträdet, varefter ett 40-tal
medlemmar och gäster från Svenska metallografförbundet
samlades till supé. Vid det efterföljande nachspielet
utspann sig en skämtsam och livligt uppskattad diskussion
med utgångspunkt från dagens första ämne. S. P.
NOTISER
Geologiska föreningens februarisammanträde ägde
rum den 11 febr. å Stockholms högskolas geologiska
institution under ordförandeskap av docent Harry von
Eckermann. Vid sammanträdet beslöts att Geologiska
föreningen på förslag av professor P. Quensel skulle
ställa sig som inbjudare till ett nordiskt geologmöte att
hållas sommaren 19 38 i Sverige. Den internationella
geologkongressen för Precambrian Association, som
planerats till sommaren 19 38 i Tjeckoslovakien, har
uppskjutits på ett år. Exkursioner till de geologiskt
mera intressanta områdena i Sverige skulle vid det
nordiska geologmötet företagas i enlighet med en av
docent von Eckermann utarbetad plan och med lämplig
hänsyn till förslag, som senare kunde inkomma.
Föreningens styrelse skulle äga att inom och utom sig
utse mötesbestyrelse.
Därefter höll docenten Olof Tamm föredrag om
"Mineralogiska studier i sandavlagringar i Hökensås ocli
övre Lagadalen". Han visade, att skogens växtkraft och
produktionsförmåga på rullstensgrus- och
sandavlagringar nära sammanhänger med halten av basiska,
mera näringsrika mineral, speciellt
grönstensminera-len. Halten av sådana mineral visade sig vara mycket
högre i det steniga gruset i en rullstensäs än i de
omgivande sandavlagringarna. Skogens växtkraft var
också betydligt större på asen. Förklaringen till det
påvisade förhållandet ansåg talaren vara de basiska
bergarternas segare beskaffenhet och större
motståndskraft mot nötning vid åsens bildning än det
sura, spröda, kvartsiga materialet, som lättare
fin-pulvriserades vid samma nötningspåfrestning. Talaren
hade vid bestämningarna av de basiska mineralen,
vilka han utfört i hundratals analyser, betjänat sig av
en av honom själv uppfunnen snabbmetod, vilken
syntes användbar även ä andra områden av tekniken.
Bergsingenjör Allan Nordström lämnade därefter
ett meddelande om "Bergarternas magnetiska
egenskaper och dessas inflytande på den magnetiska kart-
bilden". Talaren behandlade inledningsvis det oerhörda
intresse och arbete som de senaste årtiondena ägnats
magnetismen och dess studium samt den
omfångsrika litteratur, som motsvarande tid uppvuxit kring
ämnet. Han behandlade därefter de olika
bergartsmineralens magnetiska egenskaper och dessas oerhört
olika magnetiska styrka, mineralens olika
permeabilitet-, susceptibilitet- och remanensegenskaper samt
även dessa egenskapers oerhörda olikhet i styrka hos
samma mineral från olika fyndorter. Så anfördes
följande siffror å suseeptibiliteten:
Magnetitkristaller 1 500 000—29 200 000 CGS-enheter
Aggregat av kri-
staller ..............100 000— 1 600 000
Magnetkis ..........7 000— 430 000
Franklinit ..........ca 3 600
Ilmenit ................„ 31 600
Kopparkis ..........6 000
Järnglans ............„ 3 200
Han framhöll därefter, att ett minerals magnetiska
egenskaper icke kunde direkt tilläggas en bergart,
varav mineralet ifråga vore en huvudbeståndsdel, utan
att bergarternas magnetiska egenskaper måste i viss
mån studeras direkt och fristående från mineralens.
Bergarternas magnetiska egenskaper sammanhängde
tydligen med deras bildning och med deras natur av
djup-, yt- eller gångbergarter, av eruptiv- eller
sedimentbergarter etc.
Bergarternas remanenta magnetism vore ofta
betydligt viktigare än deras inducerade magnetism och
hade av professor Koenigsberger vid flera tillfällen
uppmätts till mer än 5 à 10 à större antal gånger
den genom jordmagnetismens induktion orsakade
magnetismen. De största magnetiska anomalierna
orsakades sålunda ofta av remanent magnetism och icke
av induktiv magnetism.
Med hänsyn till bergarternas termo-remanenta
magnetism vid höjda temperaturer brukade man indela
dem i tre grupper:
.X-gruppen med Curiepunkten lägre än 350°C; dit
höra bergarter med magnetkis och vissa magnetiter.
Y-gruppen med Curiepunkten vid 350—580°C; dit
höra bergarter med normal magnetit.
il-gruppen med Curiepunkten över 59 0°C; dit höra
bergarter med hämatit och ilmenit.
Talaren ansåg sig sålunda hava visat, att
bergarternas magnetiska egenskaper och dessas inverkan pä
den magnetiska kartbilden vore ett synnerligen
komplext problem. Det vore därför med den kännedom
man f. n. har i frågan ej möjligt att angiva, att en viss
anomali vore orsakad av en viss bergart eller av vissa
geologiska förhållanden. Varje fall finge undersökas
för sig, även när det gällde våra svenska magnetiska
bergarter. Vid oljeundersökningarna i U. S. A. hade
man flerstädes iakttagit, att utbredda magnetiska
anomalier vanligen orsakades av djupgraniter, som lyfts
upp mot ytan, utan att dock hava ett utgående i dagen.
Talaren föreslog därefter ånyo, att i Sverige skulle
insamlas allt känt magnetiskt material för något visst
geologiskt kartbladsområde samt detta material
sedermera samarbetas med det geologiska och gruvtekniskt
kända materialet och detta ytterligare utökas med
vetenskapliga undersökningar över bergarternas
magnetiska egenskaper, vilket allt skulle bliva av stor
framtida betydelse för vårt magnetiskt-geologiska vetande.
Föredraget torde i utvidgad form komma att inflyta
i Jernkontorets annaler.
I den därpå följande diskussionen gjordes inlägg
av professor Geijer och bergsingenjör Bror Orion,
vilken senare bl. a. uppehöll sig vid talarens förslag
till insamling av magnetiskt, material, vilket även han
tillstyrkt. B. O.
36
10 april 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
