Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 14. Inverkan av C på sulfidslaggens löslighet i Fe,
efter Wentrup.
Fig. 15. Sulfidslaggens löslighet i C-haltigt Fe vid olika
temperaturer, efter Wentrup.
mot MnS-punkten starkt lutande tvärlinjerna,
kono-derna. Det bör här observeras att dessa
löslighetsvärden gälla för smälta vid 1 600°; gränskurvan för
sulfidens löslighet i Fe vid stelnandet, motsvarande
kurvan DEF i fig. 9. faller något närmare Fe-hörnet.
Bestämningar häröver återfinnas hos Wentrup
(utförda i samarbete med R. Chelius och W. Scholz).
5. Systemet Fe—Mn—S—C. Det är en gammal
iakttagelse att en ganska avsevärd avsvavling kan
försiggå i tackjärn — åtminstone om viss Mn-halt
föreligger (1 à 1,5 % Mn). Då det nu är känt att i
systemet Fe—S—C (fig. 2) lösligheten av FeS starkt
nedsattes genom närvaro av C (karbidbildning inom
smältan!), kan det ju vara att vänta att den i Fe
svårlösliga (Mn, Fe)S skall vara än mera svårlöslig i
C-haltigt Fe. De i fig. 14 (efter Wentrup i
samarbete med H. Knapp) återgivna kurvorna visa, huru
med stigande C-halt (till vänster) S-lösligheten i
metallsmältan (v. 1 500°) starkt avtager. Motsvarande
slaggsammansättningar, som funktion av
metallsmältans Mn-halt,-återfinnas i diagrammet till höger. Vid
t. e. 0,4 % Mn, och 1 500°, håller sulfidslaggen 33 %
Mn, 30,3 % Fe och 35,6 % S, samt 1,1 % C, medan
metallsmältan löser 1,5 % S. Avsvavlingen i
C-haltigt Fe befordras ju även därav att tack vare
C-halten järnet förblir smält, och därmed medgivande ut
skild sulfids avgång, ned till lägre temperatur, än
vad fallet är vid rent Fe; inverkan härav må belysas
med fig. 15 (efter Wentrup), visande S-lösligheten
vid olika temperaturer i järn med 3—4 % C (se även
Benedicks och Löfquist, s. 37).
I fig. 16 (800 X) visas exempel på eutektatet (Mn.
Fe)S + C-haltigt Fe i vanligt C-stål med viss hög
S-halt (oo 0,1 % S). De grå (Mn, Fe)S-kornen ha
utskilts samtidigt med austenit, då smältan, efter
primär austenitkristallisering, anrikats till
mättnings-halten för (Mn, Fe)S (motsvarande kurvan DEF i fig.
9, närmare preciserad till sitt läge enl. ovan
refererade undersökningar).
6. Systemet Fe—Mn—S—C—P. I likhet med C
nedsätter P starkt S-lösligheten i Fe
(Fe3P-bild-ning!); jämviktsförhållandena för systemet Fe—S—P
äro ganska likartade med förhållandena i systemet
Fe—S—C (se Vogel och de Vries, Wentrup). I
systemet Fe—Mn—S—C—P synes emellertid någon
nämnvärd inverkan på sulfidlösligheten föreligga
först vid P-halter av 2 % (Wentrup).
7. Systemet Fe—Mn—S—C—Si. Vid närvaro av
Si minskar sulfidlösligheten i systemet Fe—Mn—S—C
märkbart, vilket må illustreras med diagrammet i fig.
17 (efter Wentrup, refererande bestämningar av
Joseph och Holrrook), gällande för 0,84—1,2 (3,4)
% Si och 4 à 5 % C. Sulfidlösligheten är här
betydligt lägre än i det Si-fria systemet- fig. 15.
Förhållandena vid inverkan av Si äro ganska komplicerade. Si
binder i smältan såväl Fe som Mn till vissa
silicidför-eningar, vilket påverkar dels jämvikten i reaktionen
FeS + Mn ^ MnS + Fe, och dels lösningsmedlet för
sulfiden, Fe. (Närmare om dylika reaktioner hos
Körber och Oelsen, som behandlat inverkan därav
vid desoxidation.)
8. Systemet Fe—Mn—S—O. I järn med låg
C-halt, som ju i vanliga fall ha hög syrehalt, har man
att beakta inverkan av syre på sulfidslaggen, (Mn,
Fe)S. Vägledande är här systemet Fe—Mn—S—O.
Dessa fyra element kunna bilda de fyra
slaggsubstanserna FeS, FeO, MnS och MnO, vilka alltså
samtliga måste vara att räkna med i Mn-haltigt järn (med
låg C-halt), som innehåller O och S. I likhet med FeS
och FeO (se fig. 6) äro MnS (smältpunkt 1 620°) och
MnO (smpkt omkr 1 700°) helt biandbara i smält
tillstånd, och giva ett eutektikum vid ca 50 % MnO och
1 285° (enligt opublicerade undersökningar av förf.,
och enl. Andrew, Maddqcks och Fowler). Med
ledning av de så kända systemen FeS—FeO, FeS—MnS,
MnS—MnO och det ävenledes rätt väl kända systemet
FeO—MnO1, jämte enstaka, kända smältförsök ha
Benedicks och förf. kvalitativt (delvis kvantitativt), för
första gången, angivit systemet FeO—MnO—FeS—
MnS, fig. 18 (efter Benedicks och Löfquist, fig. 89).2
MnO utkristalliserar primärt ur slagger, vilkas
sammansättningar falla inom området MnO b g c, och
linjen cg änger (kvalitativt) eutektiskt utkristalliserande’
av (Mn, Fe)0 (med någon gränssammansättning i) och
(Mn, Fe)S (med gränssammansättning m). Liknande
gäller för diagrammets övriga slaggsubstanser.
Syretrycket i dessa slagger är högst för det rena FeO,
och avtager ned mot MnS-hörnet. Kurvor för lika
syretryck, vilket kan anses likabetydande med
konstant syrehalt i en järnsmälta (hållande Mn, O och S
i lösning) i jämvikt med slaggen, kunna tänkas in-
1 Se Benedicks och Löfquist, 1. c. s. 79 ; Andrew, Maddocks
och Howat.
2 För nämiare beskrivning av den här använda, av
van’t Hoff angivna diagramtypen för "reciproka saltpar", se
anf. förff., s. 125.
42
8 maj 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
