Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekn isk Ti dskrift
fall, där detta skydd kommit till användning, är
inmatningspunkten för Krångedekraft till Stockholms
elverks anläggningar i Värtan.
Vid samtliga riktskydd bör frågan om val av
en-eller flerfasigt effektsystem ägnas en särskild
uppmärksamhet. Det flerfasiga effektsystemet innebär
ju i regel den konstruktivt enklaste lösningen, men
å andra sidan föreligga fall vid tvåpolig kortslutning
och samtidig matning av större belastningar från
flera strömkällor, då den resulterande effekten är
riktad motsatt kortslutningseffekten, varför ett
flerfasigt system pekar åt orätt håll. Fabrikanterna föra
i regel såväl en- som flerfasiga riktreläer, varför
möjlighet finnes att för varje speciellt fall välja den
lämpligaste anordningen.
Differentialskydd för nät och linjer användes
fortfarande i viss utsträckning. Speciellt i Amerika har
man för detta ändamål utarbetat strömreläer med
stor känslighet och ytterst korta utlösningstider.
Yid planering av selektivskyddet för stora
kraftnät har man i regel förr eller senare kommit iii på
frågan om distansskydd. De fall, då dylikt skydd i
första hand ifrågakommit. kunna i stort sett
klassificeras enligt följande.
1) Nätbilden är sådan, att selektivitet teoretiskt ej
kan nås med användning av oriktat eller riktat
strömskydd etc.
2) Yid vissa nätkopplingar och
generatorkombinationer erhållas så låga kortslutningsströmmar, att ren
ströminställning ej är möjlig.
3) Man önskar undvika utlösning vid tillfällig
överbelastning hos exempelvis en svag kopplingslänk
mellan stora nät.
4) Kortaste möjliga utlösningstider önskas med
hänsyn till vidmakthållandet av synkron stabilitet vid
störningar. Denna synpunkt torde i själva verket lia
varit den mest vägande vid valet av distansskydd
såsom grundval för selektivutlösningen inom en
mångfald moderna anläggningar. Speciellt i Amerika
har man ju drivit snabbheten hos det selektiva
distansskyddets utlösning ytterligt långt, i det att
utlösningstiderna kunna uppgå till ett fåtal perioder.
Utrymmet medger ej någon som helst översikt över
den mångfald av i och för sig ytterst intressanta
konstruktionsprinciper, som kommit till användning inom
området för distansreläerna. Endast några allmänna
ehuru synnerligen betydelsefulla synpunkter komma
att nedan beröras.
Distansreläets startorgan utföres antingen känsligt
för ström eller såsom ett kvotorgan, känsligt för
förhållandet mellan spänning och ström, dvs. såsom ett
enklare impedanselement. Det är av stor vikt, att
man vid projekteringen noga undersöker, huruvida
ett strömkänsligt startorgan är tillfyllest under alla
driftförhållanden. Härvid måste speciell
uppmärksamhet ägnas åt inverkan av den stundom rätt
betydande skillnaden mellan stötström och stationär
kortslutningsström. I de flesta fall torde nog
kvot-känsligt startorgan böra rekommenderas, eller också
bör reläkombinationen utföras så, att komplettering
med kvotorgan lätt kan äga rum.
En fråga, som sammanhänger med ett stort
komplex av detaljspörsmål, är, i vad mån man bör
basera distansskyddets avståndsmätning på impedans
eller reaktans till felstället. Teoretiskt är givetvis
reaktansen ett bättre mått på avståndet, enär den
är oberoende av motstånden i övergångspunkter och
ljusbågar. Ljusbågsmotståndet vid kortslutningar i
luftnät brukar i allmänhet, speciellt vid de höga och
högsta driftspänningarna, inkomma med ett ingalunda
försumbart belopp efter en tid av 0,3 à 0,4 s efter
kortslutningens början, dvs. då ljusbågen uppnått
en längd, som väsentligt överstiger
begynnelselängden. Reaktansen däremot bör ju teoretiskt vara
oberoende av sådana ohmska komposanter och är
dessutom en av fasavstånd, lindiameter etc. relativt
oberoende storhet. Man brukar ju i regel överslagsvis
räkna med 0,4 ohm per fas och km vid 50 p/s. Dessa
synpunkter ha givetvis legat till grund för
utarbetandet av ett flertal typer av reaktansreläer, vilka
kommit till vidsträckt användning. Bland dessa må
speciellt nämnas det av Brown Boveri utförda och på
växelströms-ohmmeterprincip grundade reläet.
Emellertid förekomma ett flertal fall, då
reaktans-mätning kan föranleda allvarliga fel. Ett sådant
fall är, då ljusbågen i felstället samtidigt matas från
ett flertal generatorstationer. På grund av den
åtminstone under kortslutningens senare skeden i
regel betydande vinkelskillnaden mellan dessa
stationer måste det i och för sig induktionsfria
spänningsfallet i ljusbågen få en reaktiv komposant i
förhållande till de individuella strömmar, som
samtidigt uppmätes i olika punkter av nätet, och sålunda
giva upphov till en skenbar ökning eller minskning
av den uppmätta reaktansen. Den rena
impedansmodulen är väsentligt mera oberoende av från denna
orsak härrörande fel.
Mera svåröverskådlig är frågan om lämpligaste
mätstorhet med hänsyn till förhållandena under
pendlingar. Om en kortslutning inträffat i nätet och
urkoppling verkställts av en eller flera brytare, så
råkar i regel nätet i sin helhet i en viss pendling,
vilken antingen innebär ett utjämningsförlopp för
återgång till synkron drift eller föranleder urfasfall
och ytterligare utlösning. Pendlingar mellan två
eller flera stationer innebär ett utbyte av såväl aktiv
som reaktiv effekt och kunna vara av två slag, näm-
Fig. 1. Skenbar impedans (Z) och reaktans (X) vid pendlingar.
2 2 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
