Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
injusteras så att önskad impulsform erhålles. Sedan
ökas kulavståndet K och efter behov även
uppladdningsspänningen. De vid överslag i K erhållna
impulserna bibehålla därvid den önskade impulsformen,
medan impulsernas spänning står i proportion till
överslagsspänningen i K. Uppladdningsspänningen
inverkar endast på antalet impulser per tidsenhet.
Fig. 8 visar, huru impulsbatteriet, provföremål,
spänningsdelare, överföringskabel och
katodstråle-oscillograf bruka vara anordnade vid prov i Aseas
högspänningslaboratorium i Ludvika.
Uppmätning av impulsspänningar.
Storleken av en impulsspänning kan under vissa
omständigheter enklast uppmätas medelst ett med
provföremålet parallellkopplat kulgnistgap, men som
man vanligen även önskar kontrollera impulsformen,
är en katodstråleoscillograf ett oundgängligt tillbehör
vid impulsprov. Detta har hittills så gott som
omöjliggjort provens användning för annat än
laboratoriemässiga undersökningar. Oscillografen, och särskilt
den tillhörande spänningsdelaren, äro även vid bästa
utförande behäftade med vissa felkällor, som noga
måste undersökas och till sin verkan uppskattas, om
de oscillografiska mätresultaten skola kunna anses
pålitliga. Yid iakttagande av vissa
försiktighetsmått torde ännu så länge väl utförda
spänningsmätningar med kulgnistgap i många fall ge fullt så
pålitliga impulsspänningsvärden som oscillografiska
mätningar, men å andra sidan erbjuda de senare oerhört
mycket större mätmöjligheter exempelvis för
impulsformer, där kulgapets uppförande ej är känt, eller i
de fall, där kulgapsöverslaget skulle verka störande
på förloppet.
Bet fysikaliska förloppet vid genomslag.
Det fysikaliska förloppet vid genomslag i gaser
börjar genom de sista årens undersökningar bli
någorlunda klarlagt, men ännu veta vi föga om
genomslagsförloppet i vätskor och fasta kroppar. För
förståelsen av de fenomen, som uppträda vid
impulsprov, torde en liten orientering i vår nuvarande
uppfattning om förloppen vara synnerligen värdefull.
I gaser vet man att elektricitetstransporten vid
genomslag huvudsakligen sker genom elektroner. I
luft av normal temperatur och normalt tryck röra
sig elektronerna under inverkan av ett elektriskt
fält, som närmar sig genomslagsfältstyrkan med en
hastighet, som uppgår till ca Vioo av ljushastigheten.
Yid elektronernas kollision med gasmolekyler
joniseras ibland dessa, dvs. splittras upp i en elektron
777-7
//////z////////////////////////////// ///////// >;/////////
Fig. 8. Principschema för provanordningen vid impulsspänningsprov.
Fig. 9. Fältbild för kula—plan.
och en positiv jon. Jonerna röra sig även under
inverkan av det elektriska fältet, men på grund av sin
stora massa så sakta (i luft ca 105 cm/sek. vid 30
kV/cm), att de relativt elektronerna och under de
tidrymder som åtgå för utbildandet av ett
genomslagsförlopp kunna betraktas som stillastående.
Jonernas laddningar bilda emellertid rymdladdningar,
som ofta avsevärt förändra den elektrostatiska
fält-bilden.
Elektronerna röra sig nu under inverkan av denna
förändrade fältbild, och fortskridandet av
genomslagsförloppet sammanhänger med, om elektronerna
vid denna sin genom ändringen i fältbilden ändrade
rörelse fortfarande förmå jonisera i tillräcklig grad
för att såväl upprätthålla som vidareutbilda
jonisa-tionsområdena. Inom dessa områden förekommer
nämligen ständigt en avjonisering genom återförening av
elektroner och joner m. fi. orsaker.
Elektronerna vandra ständigt mot fältets riktning,
dvs. mot den positiva polen. Vid den negativa polen
eller i gasen måste därför ständigt nya elektroner
uppstå på något sätt för att överhuvudtaget
förloppet skall fortsätta. Olika teorier ha framlagts betr.
uppkomsten av dessa elektroner. Enligt en teori
uppstå de genom de positiva jonernas kollision
mot-gasmolekylerna (Townsend’s teori), enligt en annan
uppstå de genom s. k. termisk jonisation (Slepian’s
111. fi. teori), enligt en tredje uppstå de genom en
fotoelektrisk effekt vid katoden (Thomson’s teori) och
genom en fjärde genom fotoelektrisk effekt i själva
gasen. För närvarande anses blott de två
sistnämnda teorierna kunna försvaras, och
vetenskapsmännen arbeta på ett avgörande mellan dem.
Möjligen äro båda två riktiga.
Fig. 9 visar huru en begynnande
jonisation fortskrider i ett fall av ett i det
närmaste homogent fält (kula och plan).
Jonisation och därmed positiva
rymd-laddningar komma först att uppstå, där
fältet är starkast, dvs. i närheten av
kulan. Vid positiv kula verka dessa
rymdladdningar fältutjämnande, och
joni-sationen avtager; vid negativ däremot
verka de fältförstärkande i närheten av
kulan och jonisationen tilltager.
Anordningen kula—plan får därför vid ej
alltför stort avstånd mellan kula och plan
en högre överslagsspänning för positiv
[-MedsfrJUe-oxilfojrof-]
{+MedsfrJUe-
oxilfojrof+}
fi febr. 1937
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
