Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
slutningstiden är en eller högst ett par tiondels
sekunder. Är kortslutningen tvåfasig, kan
utlösningstiden få vara några tiondels sekunder längre. I varje
fall kommer man till mycket korta tider.
Endast i Amerika synes man ha fullt ut dragit
konsekvenserna av dessa beräkningar. Utan hänsyn
till kostnaden bygger man där på sina håll brytare
med en total bryttid på väsentligt under 1/i0 sek. och
reläer med en funktionstid på ca 1 period, dvs 1/60 sek.
På en del håll i Amerika har man gått ännu längre,
i det man även ordnat mycket snabb återinkoppling
av brytarna. Man räknar då med att under den korta
tid, den felbehäftade linjen varit bruten, ljusbågarna
i felstället skola hava slocknat, och att när linjen
åter inkopplats driften skall fortgå, som om
ingenting hänt.
Ett annat, man skulle kunna säga klassiskt,
stabilitetsproblem är att bestämma, huruvida systemen
pendla isär, om ena branchen i en dubbellinje brytes.
Vid 287 kV dubbellinjen Boulder Dam—Los Angeles
har man ju som bekant endast för att undvika denna
eventualitet placerat ut mycket dyrbara brytare i
särskilt anordnade kopplingsstationer, på det att
aldrig mer än ca 1/3 av totallängden på ena branchen
skall behöva falla ifrån. På så vis blir, när detta
inträffar, minskningen i överföringsförmågan måttlig,
och urfasfall undvikes.
Eftersom en kortslutning i regel blir en verkligt
allvarlig historia först om den förorsakar en
stabilitetsstörning på storsystemet, så är det tydligt, att
stabilitetsfrågan intimt sammanhänger med
anläggningens driftsäkerhet överhuvudtaget, och då i första
hand dess åsksäkerhet. Stationerna kunna med
jämförelsevis enkla och billiga medel, nämligen
moderna överspänningsskydd, göras tämligen åsksäkra,
men vid linierna är det svårare och i varje fall
mycket dyrare. De måste då förses med jordlinor, som
äro mycket väl jordade i varenda stolpe, och icke
minst dessa j ordningar äro ofta dyrbara att
åstadkomma.
Jag har redan talat om nyttan av goda
snabbregulatorer för den statiska stabiliteten. Goda
snabbregulatorer anses emellertid vara till nytta även vid
kortslutningsstörningar därigenom, att de snabbt
magnetisera upp generatorerna, så att den
synkroniserande kraften mellan stationerna i viss mån
upprätthålles.
Om en pendling, som ej omedelbart medför
urfasfall, har uppstått, så är det av vikt, att den dämpas
ut inom rimlig tid, eljest blir driftpersonalen lätt
nervös och bryter linjen och orsakar kanske
därigenom en onödig störning. Det förekommer för övrigt
någon gång krafter i systemet, som sträva efter att
småningom öka pendlingsamplituden, om ingen
dämpning finnes. Generatorerna böra därför förses med
dämplindning. Det kostar icke mycket och lönar
sig säkert. Alla på de sista tio åren vid
Vattenfallsstyrelsen anskaffade större generatorer ha försetts
med dämplindning.
Jag har nu givit en översikt över de viktigaste
av de medel man har till sitt förfogande för att få
stabil parallelldrift mellan stora kraftsystem. Sedan
blir det ett problem för sig, och här komma de
ekonomiska synpunkterna in, att i varje särskilt fall
avgöra, vilka av dessa medel, som skola utväljas. När
det gäller vissa av dem, t. e. goda snabbregulatorer
eller dämplindning på generatorerna, är det icke
mycket att fundera på, då kostnaderna äro ganska
måttliga. 1 andra fall, t. e. då det gäller
belastnings-reaktanser, kan det mycket väl hända, att man icke
har valet fritt. Att försöka upprätthålla en stabil
parallelldrift med för låg magnetisering på
generatorerna, går helt enkelt icke, utan man blir tvungen
att anskaffa spolarna, även om de äro dyra, såvida
man ej anser sig behöva skaffa ännu dyrare synkrona
faskompensatorer. När det gäller ett driftsäkert
utförande av anläggningarna, speciellt vad angår
åskskyddsåtgärder, bör man ej vara alltför ängslig över
kostnaderna. Det är ju nämligen sundare att lägga
ut pengar på att förebygga fel än på att begränsa
deras verkningar, såsom man gör med de
hyper-snabba brytarna och reläerna. Även om dessa
brytare tvivelsutan äro mycket effektiva så är också
tyvärr kostnaden mycket stor, så att man ofta drar sig
för att lägga ut den. Men då får man också finna sig
i att en kortslutningsstörning får en geografiskt större
omfattning än den skulle behöva hava.
Stabilitetsproblemets kärna ligger faktiskt i våra
dagar väsentligen på det ekonomiska området, ty den
tekniska sidan av saken får anses vara åtminstone
principiellt löst. Problemställningen är alltså icke
"Vad kan jag göra" utan snarare "Vad har jag råd
att kosta på mig" för att säkerställa driftens
stabilitet och störningsfrihet.
Korta ledningar för högfrekvensöverföring
(ned-led ningar för mottagningsantenner).
Av E. T. GLAS.
De ledningar, som här avses, äro alla relativt korta
i förhållande till våglängden. Detta villkor medger,
att deras väsentliga egenskaper kunna för varje
homogen sträcka framställas av ett enkelt ekvivalent
schema i form av en T-anordning. Ett synnerligen
viktigt användningsområde för sådana ledningar är
rundradioantennens nedledning, vilken från den
"aktiva antenndelen" för ned till mottagaren. Det är
också den transformatorkopplade, dubbeltrådiga ned-
ledningen, som frågan gäller här. Dess
störnings-mildrande egenskaper — antingen efter skärmning
eller balansering — lämnas utom diskussion.
Ledningens förmåga att föra fram den önskade
högfrekventa signalen, och därmed även till hälften dess
förmåga att ge en låg störningsnivå, blir ensam
föremål för undersökning. Konstruktionssvårigheter
härröra från att man vill ha med ett ganska brett
spek-tralt band: 150—1 500 kc/s (framförallt partierna
130
7 aug. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
