Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lWjë[ TekniskTidskrift
r l|f "i KEMI
r mäàM Redaktör = EVERT NORLIN UIUIVEN AV SVENSKA T C K NO LOGFÖRE N1 NSEN. ■MR
INNEHÅLL: En snabbprovningsmetod vid korrosionsundersökningar, av professor Wilh. Palmaer. — Metod för
bestämning av Sligh-tal, av docent Evert Norlin. — Notiser.
En sna bbprovningsmetod vid
korrosionsundersökningar.
Av professor WILH. PALMÆR.
(Ports. fr. sid. 12.)
Här vill jag framhålla, att starka invändningar
måste göras mot den mycket spridda arbetsmetod,
som består i att bestämma viktsförlusten för metalliskt
järn vid röstning under en enda, godtyckligt väld
lid. Frånsett att ett klarläggande av
rostningsför-I öppet icke kan uppnås på detta sätt, är metoden,
för så vitt det rör sig om en kvantitativ jämförelse
av korrosionsbeständigheten, mycket osäker, emedan
korrosionshastigheten ändras med tiden, varom mera
nedan, och därför jämförelsens resultat är beroende
av den godtyckligt valda försökstiden. För att
erhålla en tillförlitlig jämförelse mellan rostangreppen
vid t. e. olika järnsorter, finns det alltså tillsvidare
ingen annan utväg, än att iakttaga
rostningshastig-heten, t. e. enligt den här beskrivna metoden, tills
förhållandet mellan rostningshastigheterna blivit
(approximativt) konstant eller tills ett visst från
praktisk synpunkt intresserande rostangrepp ägt
rum. Jag återkommer senare till att detta kanske
ernås bekvämare genom den snabbprovningsmetod,
som beskrives här nedan.
Ännu sämre är den numera väl föga använda
metoden att helt enkelt bestämma viktsförlusten t. e. vid
olika järnprover, som under samma tid varit
nedsänkta i en svavelsyrelösning. Som jag har påvisat
i andra delen av mitt utförliga arbete över korrosion11
och också senare i ett arbete över rostfritt stål12
kan det förekomma — och också förklaras
därigenom att induktionstiderna äro olika — att det
ena provet i början löses fortare än det andra, men
efter en bestämd tidpunkt långsammare. I sådana
fall är till och med det kvalitativa resultatet osäkert,
då det beror på försökstiden huruvida man finner att
materialet A angripes snabbare än materialet B eller
tvärtom.
Ett andra resultat, som synes begripligt endast
under förutsättning, att rostningen förlöper efter
lokalelementteorien, är förekomsten av en
induktionstid, som är så karakteristisk för metallers
upplösning i syror.
11 Corrosion of Metals (jfr not 3) II, s. 129. — Även 1
Teknisk tidskrift, årg. 1926, avd. Kemi, s. 30.
12 "Första svenska korrosionsskyddskonferensen" (1933),
s. 94. — Korrosion u. Metallschutz 10, 181 (1934).
Fig. 4 visar hur q, mätt i mm-1 02 som absorberas
pr timme och 10 cm2 yta, ändras med tiden vid
elek-trolytjärn, som fuktats med maximalledande
klorkalciumlösning. Korsen beteckna de ur åtta
parallellförsök beräknade medelvärdena. Oaktat de
enskilda serierna ge tämligen växlande värden, så ser
man, att medelvärdena väl smyga sig intill en kurva,
varav man kan sluta sig till att rätt tillförlitliga
medelvärden erhållas, trots de från provens växlande
struktur härrörande variationerna mellan de enskilda
försöksserierna. Man ser en stark stegring av q i
början, varefter q, först hastigt och sedan långsamt,
sjunker. Stegringen i början, alltså induktionstiden,
ha vi hittills med säkerhet endast kunnat iakttaga
vid användande av maximalledande
klorkalciumlösning, men med denna även vid tackjärn. Orsaken
kan vara, att en ringa mängd förefintlig kolsyra vid
användande av vatten eller 0,5 n NaCl-lösning först
Fig. 4. Rostningshastighetens ändring med tiden.
märkbart påskyndar upplösningen av järnet och
därigenom låter induktionstiden till synes försvinna,
under det att vid den hastigare rostningen i
maximalledande CaCl2-lösning kolsyrans effekt icke är
märkbar. En nu pågående, dock ännu icke avslutad
experimentell prövning synes tyda på att denna
förklaring är riktig.
Den följande minskningen av q beror här icke på
förbrukning av de i reaktionen deltagande ämnena,
såsom vid metallers upplösning i syror, emedan syre
här alltid finns i tillräcklig mängd och även vid för-
13 mars 1937. häfte 3
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
