Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
att taga ett praktiskt exempel: Utföres jämförande
korrosionsförsök i koksaltlösning med armcojärn ocli
gjutjärn, hör man enl. alt. 1 finna betydligt starkare
angrepp på gjutjärnet än på armcojärnet, men enl. alt. 2
ungefär samma angrepp på båda. Ett dylikt försök liar
utförts av undertecknad enl. tabell 1.
Tabell 1.
Material: Gjutjärn C (bd) ................................0,2 %
C (grafit) ..........................3,5 „
Si ............................................3,0 „
P ............................................0,6 „
S ............................................0,1 „
Armcojärn, C ............................................0,oi „
Si ............................................spår
P ............................................O,005 „
S ............................................0,03 „
Dimensioner: 25 X 50 mm.
Ytbehandling: Polering.
Lösning: 0,5 % NaCl.
Kraftig omröring var anordnad, varvid luft under
hela försökstiden inblandades i lösningen, detta för
förhindrande av större nedsättningen av 0.2-konc. (fig. 3).
Temp.: Rumstemp.
Tid: 24 tim.
Viktsförlust
mg
Armcojärn .................. 91,5
Gjutjärn ..................... 92,4
Synbarligen är korrosionshastigheten ungefär lika i
båda fallen, ehuru inneslutningarnas yta är av
storleksordningen 100 gånger så stor hos gjutjärnet som hos
armcojärnet. Under här föreliggande försöksbetingelser
är uppenbarligen alt. 1 enl. ovan helt uteslutet.
Mot detta kan nu invändas, att vid försök enl. prof.
P:s metod (6) det rena järnet korroderar avsevärt
långsammare än gjutjärnet. Skillnaden mellan den av
prof. P. använda metoden (nedan betecknad fall 1) och
det ovan relaterade försöket (nedan betecknat fall 2)
ligger däri, att i fall 1 ytan är täckt av ett tunt
vätskeskikt, under det att i fall 2 vätskeskiktet är tjockt. Vid
fall 1 är motståndet mellan en anodyta och en på något
avstånd därifrån belägen katodyta stort till följd av
vätskeskiktets ringa tjocklek, under det att det vid
fall 2 är ringa, då vätskeskiktet här är tjockare. Om
angreppen ske punktvis, kommer därför endast området
närmast omkring angreppet att verka som katod i fall 1
men praktiskt taget hela ytan i fall 2. Eftersom
processen är vad Evans kallar katodiskt kontrollerad,
kommer angreppet att bli en funktion av den aktiva
katod-ytans storlek. Den aktiva katodytan är vid fall 2
konstant och ungefär lika med hela metallytans storlek
samt oberoende av antalet angrepp, men vid fall 1
begränsad till den närmaste omgivningen omkring
angreppen och därför en funktion av antalet angrepp. Härav
följer, att vid fall 2 erhålles konstant rostningsangrepp
oberoende av antalet rostande punkter, men vid fall 1
starkare röstning, om flera angrepp föreligga. Då nu
enl. föregående gjutjärnet med sina talrika
inneslut-ningar bör giva upphov till flera angrepp än det rena
järnet — vilket väl överensstämmer med resultat’vunna
vid de senaste av prof. P. publicerade undersökningarna
(jfr fig. 4 och fig. 7, 0,5—n NaCl-lösning i prof. P:s
senaste arbete [6]) — är det naturligt att större
korrosionshastighet erhålles på gjutjärnet än på det rena
järnet i fall 1 ehuru lika starka angrepp uppstå på båda
materialen i fall 2.
Att enl. prof. P:s metod korrosionshastigheten stiger
med antalet inneslutningar är sålunda inget kriterium
på att inneslutningarna verka som katod.
I detta sammanhang vill jag hänvisa till ett uttalande
av Speller:
"When the electrolytic theory was first discussed
some were misled to the conclusion that a high degree
of purity and a möre homogeneous structure would give
much longer life to ordinary steel. Greater purity of
the metal has not proved to be the answer except under
extraordinary conditions." (7)
Jag vill härefter ingå på ett bemötande av de
enskilda punkterna i prof. P:s inlägg.
Stycke 2 (början). Inneslutningar (engelska
in-clusions) är ett vedertaget uttryck (jfr Evans och Hoar).
För övrigt torde fig. 3 i min uppsats (samma uppslag av
tidskriften) lämna nödig förklaring. Givetvis avses de
partiklar, som ligga blottade på ytan.
Stycke 2 (slutet). Jag tillåter mig påstå, att natrium
löser sig i saltsyra, även om
det föreligger i fullständigt
ren form.
Grafit, sulfider, karbider
etc. verka säkerligen som
katoder i neutrala lösningar,
men eftersom deras yta är
mycket obetydlig i
jämförelse med oxidskiktets yta,
kan deras verkan vanligen
försummas. Jag har därför
skrivit att huvudsakligeni
den på metallytan utbildade
(oxid)-hinnan verkar som
katod vid korrosion.
Stycke 5, spec. slutet, se
under 1.
Stycke 9 (början), se
under 3.
Stycke 9 (slutet). Det är
mycket möjligt att man i vissa fall kan erhålla samma
utseende på angrepp vid korrosion i neutrala lösningar
som vid upplösning i syror, men det finnes också fall
där man icke finner en sådan överensstämmelse.
Stycke 10. Motståndet i lösningen har relativt
obetydlig inverkan på hastigheten då korrosionen sker
utan vätgasutveckling i lösningar av måttlig
utspädning och då vätskeskiktets tjocklek ej är för liten
(se 2). Det är ett sådant fall som här föreligger. Prof.
P:s invändningar i detta stycke sakna därför
beviskraft. Av 2 framgår även att resultat från
upplösnings-försök i syror ej direkt kunna tillämpas på korrosion
i neutrala lösningar.
Stycke 12. Mitt yttrande här är icke något citat ur
prof. P:s arbete. Det har därför ej funnits någon
anledning att nämna detta såsom källa och jag har föredragit
att lämna Evans egen förklaring.
Stycke 13. Våra olika uppfattningar i denna fråga
sammanhänga med frågan om vad som är katodyta,
vilken tidigare belysts (enl. 3).
Stycke 14. Vad inställningen till termodynamiken
beträffar hänvisas till 1.
Stycke 17 (slutet). Då kromen befinner sig i aktiv
form har den lättare än järn att gå i lösning och är
alltså oädlare än järn. I neutrala lösningar är den
emellertid passiverad och härigenom ädlare än järn,
vilket man kan övertyga sig om genom att
nedsänka en järnyta och en kromyta i metalliskt ledande
förbindelse med varandra i t. e. en neutral
koksaltlösning och studera strömriktningen.
Stycke 18 (slutet). Jag har här gjort två
litteraturhänvisningar, nämligen till ett av mina egna arbeten och
till ett av Evans. Man får den uppfattningen att prof. P.
vill förneka riktigheten av de av Evans och av
undertecknad utförda undersökningarna.
i Kursiverat här.
Fig. 3. Korrosionsförsök
på armcojärn och gjutjärn
i väl luftad koksaltlösning.
12 juni 1937
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
