Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Överensstämmelsen mellan resultaten vid den
kombinerade laboratoriemetoden och friluftsprovningen
är mycket varierande, men någon tidsfaktor torde
under alla omständigheter icke kunna beräknas ifråga
om färgskikt, vilka vid friluftsprovning undergå
väsentliga förändringar redan inom 1 år. Detta torde
vara möjligt endast vid färger, som motstå
friluftsprovningen under en följd av år.
Diskussionsinlägg om korrosion.
Ytterligare några ord till doktor Brennert.
I anledning av "Doktor Brennerts svar till professor
Palmær" i denna tidskrift, Avd. Kemi juni 1937 får jag
anföra följande.
Dr B. börjar med att undertecknad "ej begränsat sig
till en rent saklig kritik utan jämväl fallit för frestelsen
av personlig kritik". I anledning härav vill jag säga
att doktor Brennerts personliga åsikter intressera mig
ganska litet och att anledningen till min artikel var att
jag ansåg det vara skadligt om en uppsats, sådan som
den B. fått införd i januarihäftet av Avd. Kemi, skulle
lämnas utan kritik.
I tredje stycket av sitt svar meddelar doktor
Brennert att det egentligen inte är sina egna åsikter, som
han framlagt, utan andras. Den uppfattningen får man
dock knappast då man läser hans uppsats — trots
citaten. För övrigt, i den mån dr B. upptagit andras
åsikter i stället för att nöja sig med att blott citera
dem, får han naturligtvis stå för dem. I samma stycke
påtalar förf. att jag endast hänvisat till arbeten utförda
av mig själv och mina medarbetare. Detta är nu icke
riktigt, ty jag nämner 4 andra forskare (varav 2 arbetat
tillsammans). Jag har åberopat vad som behövs.
I det följande använder jag för översiktlighetens
skull samma beteckningar på de olika avdelningarna i
doktor Brennerts svar som han själv.
"1. Kunna oxid-(ev. hydrat-) hinnor överhuvud taget
verka som katod vid korrosion i neutrala lösningar?"
Denna frågeformulering, av vilken man får den
uppfattningen att jag skulle velat besvara frågan nekande,
är högst märkvärdig eftersom jag just framhållit att så
är fallet vid järn, beroende på att rosten har en
tillräckligt hög elektrisk ledningsförmåga, vartill i detta
fall kommer att järn uppträder på 2 mättningsstadier.
Å andra sidan hade jag av doktor Brennerts oklara
yttranden verkligen fått den uppfattningen att han
trodde att även hinnorna av oxid eller oxidhydrat t. e.
på Zn och Al skulle reduceras då de tjänade som
kato-der, vilket i så fall måste gå till metall, något som i sin
tur är ett nonsens. Att hinnorna på Zn och Al äro att
räkna till isolatorer har jag förut framhållit.
Aluminiums användning som elektrod vid likriktning av
växelström och i elektrolytiska kondensatorer är ett
varnande exempel för att tro på en tillräcklig ledningsförmåga
hos hinnan i detta fall, då så små spänningar komma i
fråga. Man plägar överdraga aluminium med hinnor för
att förhindra korrosion (t. e. eloxalförfarandet).
överhuvud taget har man beträffande Zn och Al endast haft
anledning antaga att oxidhinnorna verka som ett
skyddsmedel — varemot dr B. nu i stället gör dem i
huvudsak ansvariga för en fortskridande korrosion!
Och hur vill dr B. förklara att järn är mycket mera
utsatt för korrosion än de mera positiva metallerna zink
och aluminium?
Beträffande upplösning i syror tyckes dr B. vara med
på att "inneslutningarna" äro katoder. I neutrala
lösningar håller han på "hinnorna". Men i alkaliska då
vid t. e. Zn, Al? Då försvinna ju hinnorna. Skall det då
återgå till det gamla eller skall det gå på ett tredje
sätt?
Doktor Brennerts termodynamiska beräkning, enligt
vilken väte under föreliggande förhållanden ej kan
reducera zinkoxid, är en vänlighet för vilken jag bör vara
tacksam eftersom detta just bestyrker vad jag yttrat
— ehuru dr B. framställer saken som om jag sagt
tvärtom! Lika litet har jag såsom min "uppfattning
framfört den teorien, att om väte skulle utfällas på
hinnorna skulle dessa reduceras". Tvärtom, jag har ju som
sagt uttalat att detta vore orimligt vid t. e. Zn och Al!
Det är något tröttsamt att polemisera mot en sådan
författare.
I detta sammanhang berör även dr B. ånyo frågan
om vad som sker vid katoden vid elektrolys av en
koksaltlösning och ger en felaktig framställning därav.
Denna förekom även i hans första uppsats i januari
men jag tog ej upp det förra gången, då jag ej förstår
vad detta har med saken att göra, men nu får jag väl
göra det eftersom dr B. återkommer härmed. Det lönar
sig ej att gå in på alla konstigheter i B:s formel (not 1
s. 48), men de smärta mig ty jag har på sin tid sökt
klargöra för mina elever — däribland dr B. — och det
i allmänhet med framgång, hurudant förloppet är. Man
måste antaga att vätejoner primärt urladdas till
bildning av väte emedan annars sönderdelningsspänningen
skulle vara olika för olika alkalier; natriumhydrat
uppkommer samtidigt i närheten av katoden på grund av
jonvandringen. Vad förf. menar med att hans formel är
"ur termodynamisk synpunkt oantastlig" är visserligen
mycket svårt att förstå, men oriktig från
termodynamisk synpunkt är den om det gäller rostningsförloppet:
förhållandena bli i verkligheten lika vare sig metallen
rostar i klorkalium- eller i klornatriumlösning, men icke
så enl. dr B:s sätt att skriva formler.1
Som exempel på förf:s skeva sätt att uttrycka sig
må anföras ett annat yttrande av honom i detta
sammanhang: "Det finnes sålunda ingenting i denna del av
prof. P:s resonemang, som motbevisar påståendet att
hinnorna kunna existera". Som om jag skulle uttalat
något tvivel härom! I själva verket har jag iakttagit
hinnorna och reflekterat över deras betydelse långt
innan B. började syssla med korrosion.
Förf. citerar ett uttalande ur The first Report of the
Corrosion Committee till Iron and Steel Institute (1931)
att det skulle vara visat att elektriska strömmar gå
från blottad metall till oxidhinna. Detta yttras här
såsom gällande allmänt, och det är visat för järn, där det
enligt min åsikt bör förekomma. Men är det visat för
t. e. Zn och Al? Så synes knappt vara fallet då Evans
väl annars borde omnämnt det i sin ytterst omfattande
senaste monografi.2
"2. Betr. ledningsmotståndets inverkan vid korrosion
i neutrala lösningar."
Början lyder: "Det är prof. P:s åsikt, att motståndet
i lösningen har avgörande inverkan på
korrosionshastigheten." Detta yttrande är ju sant men kan lätt
giva anledning till missförstånd, då
korrosionshastigheten enligt lokalelementteorien beror på 3 huvudfak-
1 De här omtalade formlerna äro behäftade med
vanställande tryckfel i det att det på 2 ställen står O 1 st. f. något
tecken för en elektron.
2 Metallic corrosion, passivity and protection, London 1937,
sid. 7.
56
11 dec. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
