Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄG-OCH VATTINBYGGNA DSKONST
Modellförsök för bestämning av
avbörd-ningsmängden genom ett
sidomunstycke på en ledning.
Ett genmäle av direktör N. K. Sundblad.
I Teknisk tidskrift, Väg- och vattenbyggnadskonst
av den 25 september 1937 hava civilingenjörerna B.
Hultin och E. Kruse redogjort för modellförsök, som
utförts för att finna den lämpligaste formen på
utloppsledningen från reningsverket vid Henriksdal. De
verkställda modellförsöken hava givetvis sitt intresse
som sådana och mot dem är intet att erinra, men
påståendet att man i den utexperimenterade rörformen
funnit den lämpligaste torde behöva något diskuteras.
Avsikten med de ca 300 m långa ledningarna är ju
att så mycket som möjligt i vattendraget fördela det
utrinnande avloppsvattnet och uppblanda det med
strömmens framdeles syrerikare vatten, dels för att
ernå en hastig och tämligen fullständig syrsättning av
detsamma, dels för att man icke må kunna observera
eller hava obehag av detsamma. Avloppsvattnet är
nämligen efter den genomgångna låggradiga
reningsprocessen med delvis fettavskiljning fortfarande
kraftigt smutsfärgat och bemängt med fett.
Med de föreslagna 5 st. uppåtriktade munstyckena
på 38 m inbördes avstånd synes man dock få som
resultat en motsatt effekt mot vad man avsett.
Spridningsvinkeln hos det utströmmande vattnet befanns
genom modellförsöken uppgå till ca 18° à 20°. Dä
munstyckena äro riktade uppåt, kommer givetvis det
smutsiga avloppsvattnet att sprutas direkt upp mot
vattenytan. På 5 ställen i strömmen kommer
därigenom att uppstå smutsgrå fettfläckar, som flyta
med strömmen, och på så sätt bildas 5 långa smutsgrå
band i strömriktningen. Den till uppsatsen fogade
fotografien, fig. 2, över modellförsöket ger ju belägg
för att detta blir förhållandet.
På grund av den relativt stora salthalten hos
strömmens vatten vid de stora djup 25 à 35 m, som det
här rör sig om, kommer strömhastigheten mot
vattenytan hos den del av avloppsvattnet, som är lättare än
saltvattnet i strömmen, att även bliva större och
spridningen mera koncentrerad än vad modellförsöken,
som utförts med rent vatten, utvisa. Ändamålet med
de långa och dyrbara ledningarna torde därför bliva
i viss mån förfelat, om de utföras så som framgår av
ifrågavarande uppsats.
Utloppsrören borde i stället konstrueras så att
avloppsvattnet dels blir så intimt uppblandat med
strömmens vatten som möjligt, dels icke erhåller någon
initialhastighet med riktning vertikalt upp mot vattenytan.
Även med bibehållande av de 5 munstyckena är det
kanske möjligt att erhålla ett betydligt förbättrat
resultat, t. e. genom att framför vardera av dem
anordna en skärmkonstruktion, som utan nämnvärd
fallförlust kan bryta strömriktningen och sprida
avloppsvattnet i vattendraget. Ett annat sätt torde vara att,
om bottenförhållandena det medge, vrida rörledningen
så att munstyckena få en riktning av 10° à 15° mot
horisontalplanet och helst mot strömriktningen, så att
avloppsvattnet härigenom tvingas att bättre
uppblandas med strömmens vatten. På dylikt sätt vinner
man, att den vertikala initialhastigheten hos
avloppsvattnet elimineras och att den lättare delen av detta
vatten mera långsamt flyter upp mot vattenytan,
vilket även bidrar till en ökad uppblandning av de
båda vattenslagen.
Ett bättre resultat torde man dock säkerligen nå
genom att vid konstruktionen av rörledningarna
använda sig av samma principer, som tillämpas vid
konstruktionen av bottenkanaler i slussar för att erhålla
så jämnt fördelad vatteninströmning som möjligt.
Genom ytterligare modellförsök bör man givetvis
förvissa sig om vilken konstruktion som verkligen är den
lämpligaste.
Ett svar av civilingenjör E. Kruse.
Direktör N. K. Sundblad har i ovanstående genmäle
bl. a. ifrågasatt, huruvida "man i den
utexperimenterade rörformen funnit den lämpligaste". Som svar
härpå ber jag få anföra följande:
I uppsatsen fästes huvudvikten vid det allmänna
problemet att genom ett flertal sidomunstycken på en
ledning utsläppa lika vattenmängder, alltså med
bortseende från de i det ifrågavarande fallet föreliggande
omständigheterna i övrigt. Uppsatsen kom därför
icke att beröra det allmänna resonemang, som förde
till den i försöket använda rörformen. Det kanske
därför är lämpligast att först något stanna vid dessa
förberedande utredningar.
öppningarna i ledningen ha med avsikt gjorts
uppåtriktade, för att man genom det utströmmande
vattnets energi och lägre specifika vikt skall erhålla
en vertikalcirkulation i hela vattendraget. Genom
denna vertikalcirkulation kommer bottenvattnet,
vilket nu är syrefritt och svavelvätehaltigt, att ersättas
av syrehaltigt vatten från ovanförvarande lager,
varefter detta friskare vatten kommer att bidraga till
oskadliggörandet av de i avloppsvattnet kvarvarande
föroreningarna. Visserligen kommer avloppsvattnet
att stiga upp till ytan, men innan det når dit, har
det undergått en avsevärd utspädning, vilken har
beräknats till omkring 150-faldig vid
medeltorrväders-avrinningen. Som beräkningsgrund användes härvid
en formel, uppställd av A. M. Rawn och H. K. Palmer1,
som avser kloakvattens fördelning i saltvatten. Av
det nyss nämnda framgår, att man icke behöver
befara att "det smutsiga avloppsvattnet" kommer "att
sprutas direkt upp mot vattenytan" utan att
dessförinnan ha undergått en kraftig utspädning. Detta
framgick för övrigt av försöken (jfr fotografiet, fig. 2
i uppsatsen). Spridningen måste nämligen orsakas
av antingen en minskning i hastigheten eller en
kraftig utspädning eller slutligen av en kombination av
dessa möjligheter. Försöken visade, att en viss
strömningshastighet förefinnes även vid ytan, varför en
utspädning måste ha ägt rum. För bedömning av
storleksordningen hos den beräknade 150-faldiga
utspädningen kan anföras, att normala
medelvatten-föringen i Norrström uppgår till 176 m3/s,
motsvarande en utspädning av ca 130 gånger medelmängden
kloakvatten vid torrväder.
Som direktör Sundblad mycket riktigt anmärker,
kommer spridningen i verkligheten sannolikt att bli
mindre än i modellförsöket på grund av den relativt
lägre specifika vikten hos det utströmmande vattnet.
Vid kompletterande försök i mindre skala utsläpptes
en sprit-vattenblandning, med den relativa specifika
vikten motsvarande de verkliga förhållandena, genom
ett munstycke. Spridningen blev därvid obetydligt
mindre än vid huvudförsöket. Spridningen är enligt de i
det föregående anförda amerikanska undersökningarna
lika med % av djupet, motsvarande ca 14°. Som
redan nämnts avser dessa undersökningar
utsläppandet av kloakvatten i saltvatten, varvid alltså
skillnaden i specifik vikt blir ännu mer utpräglad än som
kommer att bli fallet här i Stockholm.
Vad beträffar farhågorna för uppkomsten av
fett-fläckar på recipientens yta kan upplysas, att reningen
av kloakvattnet även skall omfatta effektiv fettav-
1 "Pre-determining the extent of a sewage field in sea
water." Transactions of Am. Soc. Civ. Eng., Vol. 94, 1930,
sid. 1036—1081.
27 nov. 1937
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
