Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 8 jan. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RUTGER ESSÉN.
ökad ekonomisk och politisk pessimism.
— Det spanska kriget. — Italiens utträde
ur N. F. — Den italiensk-tyska vänskapen.
— N. F:s förvandling: de neutralas oro.
—• Tyskland och England: Halifax’ resa.
— Delbos’ resor. — Polen, Rumänien,
Tjeckoslovakien, Jugoslavien. —
Handelsöverenskommelse England—U. S. A. —
Modifierad folkfrontspolitik i Frankrike.
— Den tyska fyraårsplanen. — Ryska
parlamentsval. — Den arabiska
agitationen. — Kriget i den Fjärran östern:
japanska segrar. — Mongolikuo. — De
västerländska intressenas åsidosättande.
— Panay-fallet.
Stockholm den 28 december 1937.
År 1937 lider mot sitt slut under en stämning av
växande pessimism både på det ekonomiska och
politiska området. I U. S. A. uppträda allt flera av de
tecken, som hittills plägat förebåda en
lågkonjunkturs annalkande. Den industriella produktionen,
särskilt i järn- och stålbranschen, är avsevärt minskad
i jämförelse med läget för ett år sedan. I England
har man kunnat konstatera en visserligen ännu
obetydlig men säkerligen icke tillfällig tillbakagång i
den utländska handelsomsättningen, liksom även
någon ökning av arbetslöshetssiffrorna. I Frankrike
kämpar industrien på den dubbla fronten av ett allt
tyngre skattetryck och genom folkfrontslagstiftningen
våldsamt stegrade lönekonton, under det
statsfinanserna pressas till det yttersta av ansträngningen att
återställa den sedan åratal rubbade jämvikten. I
Skandinavien, Tyskland och Östeuropa är läget
visserligen bättre, men överallt synes den
övertygelsen ha slagit igenom att högkonjunkturen nu
sett sina bästa dagar.
Den världspolitiska situationen är ännu mer
oroande. På lång sikt är världens allvarligaste oroscentrum
numera den Fjärran Östern, men omedelbart är det
alltjämt förhållandena de europeiska stormakterna
emellan som framför allt hålla den nervösa
stämningen vid makt. Det spanska kriget är ännu ej
slutkämpat. Tysklands upprustning fullföljes
alltjämt. Den österrikiska klerikal-fascistiska regimen
och den tjeckiska nationalmonopolismen äro bägge
fyllda av oro för sin framtida tillvaro. I Polen är
det inre läget kritiskt. Rumänien och Jugoslavien
treva efter en diplomatisk nyorientering. Italien har
anmält sitt utträde ur Nationernas förbund. England
har växande bekymmer med den arabiska rörelsen i
både Egypten och Palestina, och i den Fjärran Östern
har det kinesisk-japanska kriget antagit väldiga
proportioner, varjämte det segrande Japan alltmer öppet
åsidosätter hävdvunnen hänsyn för de västerländska
makternas prestige och rättigheter.
Det spanska kriget har under innevarande kvartal
i någon mån trätt i bakgrunden. Sedan Nordspanien
i sin helhet kommit under Franco-regeringens
kontroll har man på ömse sidor ägnat sig åt förberedelser
för en kommande slutkamp. Övervikten lutar nu,
såvitt man utifrån kan döma, bestämt åt den
nationalistiska sidan. Dess regering kontrollerar två tredje-
delar av landets befolkning och tre fjärdelar av dess
territorium samt har herraväldet till sjöss och är på
denna grund i stånd att något så när effektivt
blockera sina motståndares kuster. Dessa förfoga
visserligen alltjämt över landsförbindelser till Frankrike
på Medelhavssidan men ha stora svårigheter för
livsmedelsförsörjning och krigsutrustning.
Valencia-regeringen har flyttat sitt säte till Barcelona. De
för-handlingstrevanden som gjorts, och varav man i
synnerhet på engelskt håll varit intresserat, synas ha
misslyckats. Ett militäriskt avgörande torde vara
att emotse åtminstone till våren.
De internationella komplikationer, varpå den
spanska krisen hittills varit så rik, ha ej heller under de
senaste månaderna varit lika framträdande som förut.
Den engelsk-franska flottpatrulleringen i Medelhavet
från september lyckades få slut på de piratdåd av
ovisst ursprung som tidigare stört sjöfarten. Sedan
de spanska nationalisterna erövrat sjökontrollen
utanför de spanska kusterna ha förhållandena vad
sjöfarten beträffar lättare kunnat ordnas. Ett
flertal regeringar, i främsta rummet Storbritannien, ha
inlett faktiska diplomatiska och handelsförbindelser
med Francosidan. Den förut så omdebatterade
frågan om den nationalistiska regeringens "erkännande
som krigförande part" har i praktiken löst sig själv.
Den avgörande förändringen synes ligga däri att
Ryssland, alltmer oroat och absorberat av
händelseutvecklingen i den Fjärran Östern, i tysthet
avvecklat sin förutvarande intervention till de spanska
republikanernas bistånd. Den italienska
interventionen på andra sidan visar däremot knappast någon
avmattning. Men internationellt sett står hela denna
fråga ej längre på samma sätt i förgrunden som
tidigare varit fallet.
Ännu en stormakt har nu lämnat Nationernas
förbund. Den 11 dennes beslöt stora fascistiska rådet
under Mussolinis presidium att anmäla Italiens
utträde ur Genève-förbundet, varefter beslutet
omedelbart av II Duce själv proklamerades för de på Piazza
Venezia församlade nattliga folkmassorna. Beslutet
gavs därmed samma högtidliga form som de tidigare
avgörande stegen i Italiens allra senaste historia,
krigsförklaringen mot Abessinien och det nya
imperiets upprättande.
Italiens utträde ur N. F. kan icke betraktas som ett
betydelselöst eller rent formellt steg. Ända till de
senaste veckorna ha möjligheterna för Italiens
godtagande av fortsatt samarbete med N. F. och
villkoren för Tysklands återanknytning diskuterats. Den
italienska regeringens steg har också tagits i
samförstånd med Tyskland. Det betyder att "axeln Berlin
—Rom" nu definitivt vänt ryggen åt
Genève-poli-tiken. Detta återigen måste medföra även en hel del
konsekvenser för de kvarstående medlemsstaternas
del.
Den italiensk-tyska förbindelsen, vars ursprung,
kan dateras ungefär från uppgörelsen rörande
Österrike av juli 1936, varigenom Italien i realiteten
uppgav sitt ovillkorliga motstånd mot en framtida
anslutning av Österrike till Tyska riket, har under det
2
8 jan. 193s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
