Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 8 jan. 1938 - Kommunala affärsföretags kapitalförräntning, av Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kassan, i motsvarande mån mindre, samtidigt som
kommunens tillskott av lånemedel eller eventuellt
skattemedel för verkens utvidgning begränsas.
Anledningen till angivna förfarande är flerfaldig.
Kommunerna få icke Kung. Maj:ts tillstånd att
upptaga lån för alla slag av investeringar i sina
affärsföretag. Det är vidare meningslöst för företag, som
befinna sig i kontinuerlig utveckling, att varje år
upptaga lån för att bestrida löpande utvidgningar
samt sedan förränta och amortera dessa lån under en
följd av år. Jämvikt inträder nämligen så
småningom mellan det årliga lånebeloppet och summan av
annuiteternas amorteringsandelar. Det är slutligen
oförnuftigt med hänsyn till ovisshet beträffande den
tekniska utvecklingen att pressa den kommunala
låneskulden i höjden. Detta kan innebära, att på
en kommande generation alltför höga kostnader
överskjutas för åtgärder, varav denna har föga gagn.
Flertalet torde icke heller hava några principiella
erinringar mot att finansieringen av kommunala
affärsföretags utvidgning i viss omfattning sker med
löpande inkomster. En viss dragkamp förekommer
dock måhända i praktiken mellan drätselmyndighet
och vederbörande verk rörande storleken av den
vinst, som skäligen bör utgöra verkets årliga bidrag
till den kommunala budgeten. Något större intresse
utanför närmast berörda kretsar kan en sådan
situation emellertid icke påkalla.
Detta synes däremot kunna vara fallet med ett
annat spörsmål, nämligen hur anläggningar, som
utförts med löpande inkomster, skola behandlas i
själv-kostnadshänseende. Härutinnan bryta sig
meningarna starkt inom både kommunalpolitiska och tek {+-+}
niska kretsar. Det framhålles sålunda, att denna
finansieringsform möjliggjorts genom att verkens
taxor hållits för höga. Kommunmedlemmarna ha
m. a. o. varit föremål för en extra uttaxering och
böra därför kunna fordra, att anläggningsdelar, sooi
utförts på detta sätt, i självkostnadsavseende
behandlas på för dem gynnsammaste sätt. Dessa
anläggningsdelar äro betalda utan lån och draga
sålunda varken ränta eller kräva avskrivning. Verkens
taxor kunna därför hållas motsvarande lägre. Detta
resonemang suppleras med framhållande av de
kommunala affärsföretagens extremt kooperativa natur,
vilket borde medföra, att man icke på sådana
företag tillämpar inom det enskilda näringslivet gängse
ekonomiska betraktelsesätt utan ett mindre strängt.
Gentemot nyssnämnda betraktelsesätt hävdas från
annat håll, att den omständigheten, att ett
kommunalt verk utför utvidgningar med löpande inkomster,
icke kan motivera, att på detta sätt använda pengar
särställas i självkostnadshänseende. Intet hindrar
kommunen-ägaren att kräva, att hela driftöverskottet
inlevereras till kommunen. Sedan blir det
kommunens sak att se till att verket av kommunen får
det kapital, som behövs för utvidgningar. Det är
verket ovidkommande, var kommunen tar dessa
pengar — dvs. om de äro lånemedel eller till
kommunen inlevererade driftöverskott från verket.
Det framhålles också med den mångskiftande och
växlande karaktär, som kommunmedlemmarna
uppvisa i varje fall i de större kommunerna, att det
näppeligen är hållbart att jämställa en kommun med
ett kooperativt företag och de enskilda
kommunmedlemmarna som ägarna till dennas alla institutioner
och företag. Kommunen och ingen annan är de
kommunala institutionernas och företagens ägare, även
om dessa tillkommit för tillgodoseende av
gemensamma hushållningsangelägenheter. De värden som
representera en kommuns tillgångar ha ju till stor
del kommit dess nuvarande innevånare tillgodo som
arv från äldre generationer med moralisk förpliktelse
att dessa värden väl förvaltas för kommande
generationer.
Många andra pro och contra ha framförts i den
omstridda frågan. Ibland har man sålunda med
förkärlek uppehållit sig vid det sätt, varpå
nyanläggningar eller utvidgningar, utförda med löpande
inkomster, bokförts, dvs. såsom tillgång med eller utan
värde, och med detta som utgångspunkt företrätt den
ena eller andra meningen. Påtagligt är emellertid,
att en bokföringsåtgärd i intet avseende kan vara
utslagsgivande eller ens vägledande vid frågans
klarläggande. En bokföringsåtgärd är ju endast en
primärnotering, som i företagets böcker skall återge ett
ändrat ekonomiskt sakförhållande.
Att ett företag upptager vissa tillgångar utan
värde, trots att de äro i fullgott skick och användas,
innebär endast, att primärnoteringen, varigenom de
berövats sitt värde, varit felaktig, då någon reell
värdeförändring av motsvarande omfattning icke
inträtt. Detta utesluter givetvis icke, att sådan
bok-föringsmässig avskrivning ur många andra
synpunkter kan vara försvarlig och klok, men den åter
ger icke verkliga förhållandena utan har gått
händelserna i förväg. Just det, att en bokföring icke
återger verkliga värdeförhållanden, kan emellertid
ur en bestämd synpunkt vara ägnat att framkalla
erinringar. Om en bokföring — här är närmast fråga
om inventariebokföring — skall ha någon mening,
så torde det väl vara att ge möjligast riktiga värden
— i kronor — över ett företags tillgångar, så att
i varje fall företagets ledning har möjlighet att
bedöma dettas värde och de därur härflytande
självkostnaderna utan alltför stor risk att gå vilse.
Ett principiellt resonemang torde måhända bäst
vara ägnat att klarlägga, hur med löpande inkomster
utförda anläggningar böra behandlas i
självkostnadshänseende. Resonemanget är i stort sett
allmängiltigt, även om denna uppsats knutits till
kommunala företag.
Den tekniska kapaciteten hos ett kommunalt
affärsföretag av här avsett slag är helt oberoende av det
sätt, varpå kapitalanskaffningen för företaget skett.
Omfattning av såväl dess producerande som
distribuerande delar bestämmes enbart av efterfrågan på
företagets nyttigheter — om än med skälig marginal
för produktions- och konsumtionsökning. En
kommuns beslutande högre instanser kunna, frånsett
genom taxesättningen, icke heller nämnvärt
påverka ett sådant företags utveckling. Behovet av
en utvidgning, som avser att tillfredsställa en
efterfrågan på ett verks nytt-igheter, kan näppeligen
prövas. Den författningsenliga prövningen måste
avse ändamålsenligheten av ifrågasatta åtgärder, icke
behovet i och för sig — detta måste rimligen
tillgodoses, så snart verket efter skäliga grunder
erhåller ersättning för sina egna kostnader.
Men ett på så sätt med efterfrågan på dess
nyttigheter automatiskt växande verk undergår ju
förslitning eller blir omodernt och måste förnyas, vare sig
6
29 jan. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
