Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen?, av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
fysikaliska underlag, har jag tidigare givit eklatanta
exempel på. Då dr N. emellertid tyckes ha en smula
svårt att följa den logiska linjen i resonemanget, får
jag försöka att ännu en gång hjälpa honom till rätta.
Jag följer dr N:s anmärkningar i den ordning de
framställts.
Beträffande tankeexperimentet rörande
samtidighetens relativitet har jag ej, som herr N. vill låta
påskina, ändrat problemets förutsättningar genom några
nya antaganden. Jag har endast konstaterat, att
herr N:s påstående, att fakta äro otillräckliga för att
överhuvudtaget kunna draga några slutsatser, är
falskt, och jag har visat hur man begreppsmässigt
bör uppfatta likaväl som hur man praktiskt kan
uppmäta de omfrågade avstånden. Att
triangulerings-metoden måste ge det av mig angivna resultatet, dvs.
att avstånden till de båda uppblossande stjärnorna
utfaller olika, är ej en följd av någon speciell teori.
Det är en följd av våra experimentellt noga fastlagda
erfarenheter angående ljuset och lagarna för dess
utbredning. Det experimentella resultatet kan i det
speciella fallet med stjärnorna interpreteras som en
följd antingen av relativitetsteorien eller av den
klassiska eterteorien. När herr N. påstår, att det
experimentella resultatet av trianguleringen från den
klassiska teoriens utgångspunkt skulle bli en helt annan,
trampar han på nytt i klaveret. Man behöver blott
tänka på, hur den klassiska teorien ser på
aberatio-nen för att inse detta. Däremot kommer den
klassiska teorien naturligtvis till en annan utsago rörande
samtidigheterna, då den i strid mot erfarenheten
antager fortplantningshastigheterna av ljusglimtarna
från de uppblossande stjärnorna relativt den farande
himlakroppen större respektive mindre än c.
Vad herr N. i det följande alltjämt yrar om min
motsättning till Einstein förtjänar intet vidare
bemötande. Jag har i mina tidigare inlägg på ett för
den, som ej till varje pris vill missförstå min mening,
fullt tydligt sätt klarlagt, i vilken betydelse
iakttagaren på den farande himlakroppen har en annan
tidsuppfattning än vår. Den är icke för oss obekant.
När herr N. klagar på, att jag vid diskussionen av
närliggande punkthändelser utgår från den
relativistiska formeln för sambandet mellan
tidsbestämningarna, visar detta hur föga han förstår av frågans
innebörd. Det gäller i detta fall ett angrepp från
filosofiskt håll mot relativitetsteorien grundat på att det
nya tidsbegreppet innehölle en motsägelse, då det i
sig förutsatte det gamla, något som bl. a, skulle
framgå av att närliggande punkthändelser antagas
samtidiga oberoende av referenssystemet. Jag liar då
påpekat, att denna motsägelse ej finnes, då något
sådant antagande om näraliggande punkthändelsers
samtidighet aldrig göres i relativitetsteorien. Jag
måste väl för att visa detta i all rimlighets namn
utgå från relativitetsteoriens eget betraktelsesätt.
Herr N. har ett kuriöst resonemang angående
storleken av logiska tuvor. Jag skall ej disputera
angående deras höjd; den får gärna för mig antagas
lika stor för alla. Men däremot ha de mycket olika
form. Det finnes sådana, som likna en vall omöjlig
att kringgå. Då är intet annat att göra än att
stanna eller vända om. Men mycket ofta har tuvan
en mindre utsträckning. Motsägelsen är endast
skenbar och beror på ett olämpligt uttryckssätt. Med
en annan formulering, en annan ’’syntax1’ kan den
helt undanröjas. Man kan ej frigöra sig från den
uppfattningen, att filosoferna varit så förtjusta, när
de någon gång funnit sådana oegentliga uttryckssätt
i fysikaliska framställningar, att de försummat den
nära tillhands liggande möjligheten att vika åt sidan
och gå en lämpligare mycket väl framkomlig väg, 0111
de nu inte, som jag i min förra artikel antydde, helt
enkelt saknat erforderlig erfarenhet av de fysikaliska
metoderna och därför förutsättningar att annat än
ytligt och rent formellt bedöma frågorna,
Till sist kommer herr N. ännu en gång in på
frågan om tidsbegreppets samband med den
intro-spektiva tidsuppfattningen. Han har nu stämt ned
tonen betydligt och är uppenbarligen på det klara
med att han varit framme i ogjort väder. Det tycks
emellertid vara för svårt att på en gång erkänna hela
misstaget. Han försvarar sin sista position med en
deklaration, vars meningslöshet jag föredrar att
uppvisa genom en applicering av densamma på ett
analogt fall, berörande en annan fysikalisk storhet än ett
tidsintervall:
"Att en iakttagare i ett system kan såväl uppmäta
som uppfatta den kinetiska energien hos en viss
kropp som 1 kgm och en annan iakttagare i ett
annat system såväl mäta som ock uppfatta energien
hos samma kropp till 10 kgm, är icke i och för sig
orimligt, men om man därav drar slutsatsen, att
energien hos kroppen är Jbåde 1 och 10 kgm, så är
detta en motsägelse, som ej kan lösas med hänvisning
till observatörernas uppfattningar. Om detta påstås
vara riktigt därför att det utgör konsekvensen av en
teori, så är teorien falsk."
Såväl beträffande energien som tidsintervallen
(dvs. tidslängden mellan två punkthändelser) gäller
att de begreppsmässigt kunna fattas och få ett
bestämt mått först i relation till ett visst referenssystem.
Om man utan vidare talar om kinetiska energien för
en kropp — en "försummelse", vartill även dr N.
säkerligen många gånger gjort sig skyldig — är det
därför att referenssystemet alltid tyst underförståtts.
Om någon fysiker någon gång uttryckt sig så, att
energien hos en kropp eller en tidsintervall mellan
två punkthändelser är både 1 och 10 måttenheter, har
han även här underförstått referenssystemen, och
meningen är ingenting annat än vad som uttryckes i
den första tidigare visserligen av herr N. förhånade
men numera accepterade delen av deklarationen.
Som jag för min del hela tiden avsiktligt undvikit
förutnämnda tvivelaktiga uttryckssätt, är
indragandet av detsamma i denna diskussion meningslöst.
Vore det inte, dr Nordenson, bättre och ärligare att
öppet erkänna, att någon logisk motsägelse i själva
verket ej alls finnes inom relativitetsteorien?
För övrigt tror jag dr N. gör klokt i att i denna
fråga ej söka hjälp hos Nyman—Bergson. Det torde,
som jag tidigare visat, vara svårt att i en diskussion
trampa mera grovt i klaveret än vad de herrarna
gjort. De lia ej bestridit teoriens fysikaliska
innehåll. men de ha kritiserat den med utgångspunkt, att
dess tider ej kunna, så som de uppmätas,
introspek-tivt iakttagas av förnimmande subjekt. Om fysikerna
härtill blott svarat, att teoriens tidsdifferenser äro
så små och vår introspektiva tidsuppfattning så
obestämd, att denna ifrågasatta oöverensstämmelse ej
hade någon praktisk betydelse, kunde ett sådant svar
av filosoferna med rätta ha betraktats som otillfreds-
82
12 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
