Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 12 mars 1938 - Kontrolltekniska krav på bokföringen, av Erik Swartling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
får man av detta exempel det felaktiga intrycket att
självkostnaderna för de sålda varorna uppgått till
8 000:— kronor i stället för 7 000:— kronor,
varigenom relationen mellan självkostnader och
försäljning förryckes. Den icke minst allvarliga
olägenheten med denna bokföringsmetod är emellertid att de
två belopp, som det här är frågan om, nämligen
lagerminskningen på grund av försäljning, 7 000: —
kronor, och värderegleringen efter verkställd
inventering, 1 000: — kronor, alls icke bli införda i
böckerna. En sådan redovisning förtjänar givetvis icke
namnet fullständig!
Anledningen till att blandade konton i så stor
utsträckning alltjämt användas, torde närmast vara en
missriktad strävan att nedbringa kontonas antal
samt även bristande insikt om de ekonomiska
uppgifternas stora värde som ett instrument i ledningens
hand ocli ur statistisk synpunkt. Förutsättningen för
att ett rent varukonto skall kunna komma till
användning, är givetvis att man har reda på såväl
självkostnadspriset som försäljningspriset å de sålda
varorna. Detta möter i regeln ingen större svårighet
inom sådana branscher som arbeta med stora och
värdefulla försäljningsobjekt som t. e.
möbelindustrien. Däremot är det inom andra branscher såsom
sybehörsaffärer o. d. ogörligt att bokföra varje
enskild försäljning på här angivet sätt. Man skulle
här ha att söka en av orsakerna till att det blandade
varukontot kommit i bruk. Detta skäl är
emellertid icke bärande, ty man kan under alla förhållanden
lika väl kreditera ett försäljningskonto för gjorda
försäljningar som varukontot. Lagerminskningarna
kunna sedan vid redovisningsperiodens slut bokföras
i klump till ett kalkylerat självkostnadspris. Med
användande av rena konton är det nämligen i
allmänhet ganska lätt att få fram relationen mellan
självkostnader och försäljningsvärde, vilken inom
samma företag plägar förbli så gott som oförändrad
år från år. Rör man sig däremot med blandade
konton bli alla, dylika beräkningar helt naturligt
vida-osäkrare. Förutom de olägenheter med bruket av
blandade konton, som i det föregående framhållits,
medför användandet av blandade tillgångs- och
resultatkonton en annan allvarlig nackdel. För att
kunna avsluta ett’dylikt konto måste, som vi sett, ett
genom inventering erhållet värde å lagret, för att nu
hålla oss till exemplet med varukontot, införas å
kontot. Detta sker enbart för att reda upp, vad man
genom en oduglig kontoplan trasslat till. Det är alltså
en nödfallsåtgärd, som ej liar något med den
egentliga, löpande bokföringen att göra utan endast med
själva bokslutsarbetet. En dylik post kan därför ej
heller införas i dagboken utan endast i huvudboken
som en fristående bokslutspost. Betydelsen härav är
kanske ej så lätt att utan vidare inse. Saken är
emellertid den, att om allt går rätt till, ett givet
ekonomiskt händelseförlopp, varpå noteringarna i
dagboken utgöra en fortlöpande beskrivning, endast kan
ge ett resultat, varav bokslutet bör utgöra en
sammanfattande bild. Det finns alltså ett ofrånkomligt,
logiskt samband mellan de kronologiska
noteringarna i dagboken och den utgående balansräkningen,
som är den tablå där de under redovisningsperioden
inträffade förändringarna i tillgångar och skulder
skall kunna avläsas. Genom att införa ett
uppskattningsvis erhållet värde i huvudboken direkt, brytes
sambandet mellan dagboken och den utgående
balansräkningen, varigenom all siffermässig kontroll
på, att den utgående balansräkningen är formellt
riktig, omöjliggöres.
Med detta förfaringssätt kan alltså absurt nog ett
visst i dagboken med största noggrannhet noterat
ekonomiskt händelseförlopp ge praktiskt taget vilket
resultat som helst allt efter de värden, som åsättas
tillgångarna vid inventeringen. Härigenom kan man
snart sagt efter behag ändra företagets ställning
vare sig det är fråga om "skattetekniska" synpunkter
eller det gäller att hålla sig flytande. Det märkliga
är, att, även om detta icke sker med lagens
uttryckliga medgivande, det dock kan sägas försiggå med
dess goda minne. Det förhåller sig nämligen så att
lagen visserligen föreskriver, att tillgångarna skola
värderas efter "affärsmässiga grunder", men i
praktiken låter det sig icke göra att kontrollera, om
denna bestämmelse efterleves, varför den är utan
betydelse. Lagen fordrar vidare överensstämmelse
mellan inventarieboken och balansräkningen, dvs. att
inventarieboken skall styrka riktigheten av de värden
som återfinnas i bokslutet. Däremot föreskrives
intet samband mellan dagboken å ena sidan och
inventariebokens och balansräkningens värden å den
andra, trots att dessa värden borde ha tillkommit som
en följd av de i dagboken noterade transaktionerna.
Den uppgift angående sin ställning som det åligger
en var bokföringsskyldig att vid varje
redovisningsperiods slut lämna, kan följaktligen vara baserad på
enbart värdering av tillgångar och skulder. Undra
sedan på att bokföringen åtnjuter ett stadgat rykte
för godtycklighet! Detta är givetvis synnerligen
beklagligt, då det otvivelaktigt varit ägnat att hos den
stora allmänheten rubba tilltron till affärslivet i dess
helhet och att i mångas ögon orättvist nedsätta allt
vad köpenskap heter.
Till de blandade kontonas syndaregister hör
dessutom, att de skänka bokföringen ett drag av
förkonstling, eftersom man vid sådan bokföring tvingas
att röra sig med en mängd siffror och uppgifter, som
absolut ingenting säga i och för sig, varför den röda
tråden i det hela blir, att debet och kredit skola
stämma. Bara allting stämmer på öret är det bra.
Hur de förändringar, som skola redovisas, uppstått,
spelar knappast någon roll. Det är ju ursäktligt, oin
den som sysslar med ett sådant arbete själv blir mer
eller mindre främmande för det praktiska livets
realiteter, så att bokföringen för honom rent av blir till
ett självändamål.
Vad beträffar benägenheten att föra inkomster och
utgifter på samma konto, bör det framhållas att man
överhuvud taget ej är betjänt med att få uppgifter
om vinster och förluster i form av vinstsaldon eller
förlustsaldon, utan det är inkomsterna och utgifterna
eller kostnaderna i sin helhet och var för sig som
man skall ha reda på och kunna kontrollera.
Betydelsen av klarhet på denna punkt är så stor, att det
borde kunna fordras av lagstiftningen att samma
föreskrifter bliva gällande för redovisningen av
vinster och förluster som fallet f. n. är med
specificering av tillgångar och skulder. Dessa skola
nämligen redovisas var för sig och icke genom kvittning
sinsemellan. Om alltså ett företags fordringar uppgå
till 150 000:-— kr. och skulderna till 100 000:— kr.,
skola dessa båda belopp återfinnas i balansräk-
12 mars 1938
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
