Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Mekanik - Ur protokoll och dagböcker, av August Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
det iir inte en åldersfråga utan en principfråga. Jag
bodde hemma hos hans far. då August föddes, och
därför är han ett undantag.
Den andra episoden tilldrog sig enligt min dagbok
den 23 oktober 1917 på samma plats. Winborg
frågade mig om vi fick sällskap hem och bad mig
bestämma tiden. Med kännedom om hans vanor sade
jag, att jag inte ämnade stanna längre än till klockan
tre. Nå, allt fortlöpte som vanligt, Winborg fick en
skål av ordföranden, K. P. Dahlström, och svarade
helt kort, att det inte fanns något skäl att särskilt
hylla honom för att han var gammal, "för det blir ni
allihop om ni får leva". Åtskilliga av de äldre sutto
nog som på nålar då tiden framskred, men på slaget
klockan 3 reste sig Winborg, saluterade med
punschglaset, som nu innehöll bara vatten, och yttrade: "Jag
ber om ursäkt för jag bryter laget redan vid denna
tidiga timma, men jag har lovat August Jansson att,
göra sällskap hem med honom, och jag vill inte vid
min ålder få namn om mig att jag förleder ynglingar
till nattsudd och slarv."
Winborg var en mycket originell man. Han bar
aldrig handskar och aldrig en ring av något slag. Det
sista motiverade han därmed, att ringen var
symbolen för slavbojan. Han vägrade också av samma
självständighetskänsla att deltaga i någon ceremoni,
där det ingick ett knäfall. Att detta vid tillfällen
skulle medföra komplikationer, var tydligt. För
övrigt var han stor ordensvurm.
En annan, som jag också gjorde bekantskap med
på ett tidigt stadium, var Helge Palmcrantz. Han
gick ut högskolan 64, praktiserade ute ett par år och
återkom till Stockholm 67. Om han genast då blev
inackorderad hemma hos mina föräldrar, det vet jag
inte, men 68 och 69 föreligga hans egenhändiga
mantalsuppgifter, såsom boende hemma hos oss.
Egendomligt nog kallar han sig i uppgiften för teknolog
och inte för ingenjör. Palmcrantz var mycket lång,
så att han kunde säkert tagit upp tävlingen med en
senare generation, som bland sig hade elever, som
enligt ryktet skulle ha gått under namnen "två
komma fyra" och "en och enhalv olsson", gjort av Enoch
Olsson. Typiskt för Helges glada humör var en
episod, som inträffade på Piperska muren i slutet på
70-talet. När han för ovanlighetens skull visade
tendenser att gå hem, tillfrågades han litet spydigt om
han glömt portnyckeln hemma. Till svar slog han sig
kraftigt på högra bakfickan och utropade: "Tror ni
inte jag vet var jag har mitt sunda förnuft." Det gav
anledning till mycket skämt. Att han var skaparen av
kulsprutan är allmänt bekant, men mindre känt är att
han särskilt studerat projektilers
genomträngnings-förmåga. När han i London på Nordenfeldts kontor
med en röd-blå penna demonstrerat vissa resultat,
ledde detta till ett någon tid senare ankommet
telegram, som lydde: "för de röda och blå strecken". Hur
mycket checken var på, det vet jag inte även om jag
då hörde det, men säkert är att han därefter köpte två
lius på Kungsholmen. I trädgården till det ena hade
han god plats, och som han var en spänstig karl, så
satte han där upp en spjuttavla och tränade sig i
spjutkastning.
Till sällskap i den sporten hade han Eskil
Lindblad, som nyligen tillträtt platsen som
verkstadschef vid Palmcrantz & Co. Lindblad hade lämnat
högskolan redan 59, men att han hållit sig i kontakt
med ovan omskrivna herrar framgår av förut i
protokollen omnämnda gåvor av böcker, som alltid
framlämnats av Winborg. Vad jag står i direkt
obligation till Lindblad för, det är att han visade mig vad
en dagbok kunde ha för betydelse i såväl affärer som
i privata förhållanden.
Henrik Norrbin, född 35, som tillsammans med Joh.
Ohlsson uppfann Ammoniakkrutet, var föreståndare
vid Winborgs ättiksfabrik från 1865, varför han
också tillhör mina äldre bekanta. I min ungdoms dagar
kunde jag aldrig få klart för mig hur många barn
han hade och det tycks också matrikeln vara osäker
på. Särskilt starkt intryck gjorde han på mig, då
han på 70-talet uppträdde i en damroll på en
maskerad.
Fahlstedt träffade jag nog ganska tidigt på
Piperska muren, då Winborg där samlade sina vänner,
men senare fick jag mycket att göra med honom
sedan jag gått in i W-sex, där han var en strålande
pamp. Han vann ett bättre vad då han besökte
Parisutställningen 67, och det tillgick på följande sätt.
Någon där bosatt skröt över de obegränsade
möjligheter som Paris erbjöd i fråga om färdiga kläder och
dylikt. Fahlstedt sa att det var bara skrävel. Han
ville slå vad om att han inte kunde få köpa den allra
enklaste nödvändighetsartikel där. Sen vadet var
ingånget följdes de åt till en stor herrekiperingsaffär
där han bad att få köpa en stärkskjorta. Att den inte
fanns på lager är förlåtligt, då man får veta att
Fahlstedt vägde minst 150 kilo.
Jag vill inte trötta med flera personalia, men innan
jag går över till de aktuella protokollen vill jag bara
antyda en annan fas av kamratlivet under 80- och
90-talen. Jag avser därmed teknologernas och delvis
ingenjörernas energiska insats i gymnastiken, sådan
den då bedrevs av kapten Balck och löjtnant
Scher-stén. Särskilt bland räckgymnasterna intogo några
elever eller ingenjörer en dominerande ställning. Jag
behöver bara nämna Arvid Norbeck, som senare
byggde Forsmobron, och Ernst Danielsson, skaparen
av den första 1000-hästaren. Vid internationella
Gymnastikfesten 1891 togos de tre första prisen i
höjdhopp över häst av min bror Gustaf. E. Höjer och
Erik Hedlund. Av dessa hade den sistnämnda nyss
lämnat högskolan, men de andra båda voro då ännu
skolpojkar. Alfred Andersson, mera känd som
"lång-Alfred", tog pris i gång och spjutkastning,
såvida det inte var släggkastning. Som hans vanliga
morgonövning bestod i att sätta en tiopundsvikt
(= 85 kilo) rätt emot en vägg, så var han nog
kompetent till vilken kraftprestation som helst. Detta
moment av ingenjörers och deras kamraters inlägg i
sporten kan jag avsluta med att relatera en episod
från en velocipeduppvisning, som försiggick i Norra
latins gymnastiksal. Berättigat uppseende väckte ett
ovanligt skönt feminin, som seglade omkring på en
den tiden nästan okänd maskin, nämligen en
dam-cykel. En äldre dam frågade mig då: "Var har ni
fått den vackra flickan ifrån? Vet du vad hon heter?"
"Jo, då! Hon heter Per Johan Hedlund." Stor
tablå,
Lämnande all världslig fåfänglighet bakom oss,
nödgas jag nu övergå till den krassa verkligheten,
som börjar den 28 mars 1888.
Avdelningens förste ordförande var maskindirektör
E. Storckenfeldt, som den 23 april 1890 efterträddes
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
