Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Reflexioner rörande väg- och vattenbyggarens högskoleutbildning, av G. Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn i sk Tidskrift
Reflexioner rörande väg- och vattenbyggarens
högskoleutbildning.
Av generaldirektör G. MALM (ordf. 1912—13).
När vi väg- och vattenbyggnadsingenjörer, som nu
stå vid slutet av vår bana, se tillbaka på den tid
vi genomlevat såsom ingenjörer, gripas vi nästan av
en hisnande känsla inför den snabbhet, med vilken
utvecklingen av den materiella kulturen rusat framåt
under denna tid. En av de påtagligaste
drivkrafterna vid denna utveckling har varit teknikens
frammarsch på alla dess olika områden och ej minst inom
dem, där väg- och vattenbyggaren medverkat.
Det är klart, att utvecklingen betingat en kraftig
ökning av utbildningsmöjligheterna för väg- och
vattenbyggnadsingenjörer. Trycket har ju gjort sig
kännbart både vid Kungl, tekniska högskolan i
Stockholm och Chalmersska institutet i Göteborg. Yid
den följande framställningen har jag endast berört
den förra.
Till belysning av förhållandena må erinras att
antalet utexaminerade studerande i avdelningen för
väg-och vattenbyggnadskonst på Tekniska högskolan
under 1890-talet i medeltal utgjorde 13,5 samt under
åren 1931—1936 37 st.
Ehuru de utexaminerades antal i den femtioåriga
periodens början var så litet, var det ej alltid lätt för
dem att få sysselsättning. Jag minnes, att av dem
som utexaminerades 1893 (två år före mig) var det
endast en, som omedelbart fick plats, och det såsom
assistent på Tekniska högskolan. De banor, som
funnos öppna inom landet, voro begränsade till Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och dess distrikt, Statens
järnvägar samt enskilda järnvägar och
järnvägsbyggnader, ävensom kommunala verk. En och annan
begav sig ju utomlands.
Men snart tillkommo undan för undan nya banor
och verksamhetsområden för väg- och vattenbyggare.
Vattenkraftens utbyggande i vårt land tog fart i
början av 1900-talet. Kommunernas behov av ingenjörer
växte hastigt. Husbyggandet gav stora uppgifter av
den art, som för sin lösning krävde väg- och
vattenbyggnadskunskaper, särskilt sedan betongen börjat
sitt segertåg. Stadsplaneläggandet upptogs av
väg-och vattenbyggare, och det uppstod en grupp
självständiga konsulterande ingenjörer för lösande av
konstruktiva problem av olika slag både inom landet
och på den internationella marknaden.
Så småningom växte också fram ett stabilt
entreprenadväsende inom väg- och vattenbyggnadsfacket,
som sög åt sig allt flera högskolebildade väg- och
vattenbyggare och därigenom lyftes till den standard,
det för närvarande intager. Det sist tillkomna
området är det moderna vägväsendet, som slukat och
kommer att sluka allt flera ingenjörskrafter.
Utvecklingen har krävt såväl kvalitativ höjning av
den grundläggande utbildningen som även
upptagande av nya läroämnen på schemat och ökning av
antalet lärarekrafter.
Alla bevara vi vår gamle lärare professor P. W.
Almqvist och hans undervisning i vacker hågkomst,
och vi beundrade hans omfattande kunskaper samt
vetenskapliga produktivitet. Men det fanns gränser
även för honom. Sålunda lämnades under min
Tek-nistid (1891—1895) ingen som helst undervisning i
läran om vattenledningar och vattenavlopp eller om
vattenkraftanläggningar, områden åt vilka några av
oss omedelbart kommo att ägna oss.
Under årens lopp ha emellertid stora förändringar
ägt rum beträffande ifrågavarande undervisning.
Almqvists professur är delad i trenne
(brobyggnadslära, vattenbyggnadslära samt vägbyggnader och
kommunikationsteknik). Det lektorat, som under
många år upprätthölls av lektor Sutthoff, motsvaras
för väg- och vattenbyggarna ungefär av två
professurer (byggnadsstatik samt byggnadsmateriallära
och byggnadsteknik). Nya läroämnen från min tid
äro därjämte stadsbyggnad, byggnadsorganisation
samt rättskunskap. Ämnet nationalekonomi fanns,
men var ej obligatoriskt och lästes nog sällan på
allvar under den dåvarande läraren i ämnet. I
sistnämnda ämnen finnas f. n. ej professurer, utan
undervisningen handhaves av speciallärare.
Den kvalitativa höjningen av undervisningen har
främst tagit sig uttryck i en förbättrad och efter
behovet bättre anpassad undervisning i de
grundläggande ämnena, övergång till en mera ändamålsenlig
läggning av rit- och konstruktionsövningarna samt
införande av "laboratorieövningar" och den övning
i forskning på egen hand, som sker under utförande
av s. k. examensarbete. Naturligtvis har även
den genomförda differentieringen av fackämnena i
specialområden samt införande av nya specialämnen
haft sitt värde.
De, som använda väg- och
vattenbyggnadsingenjörer i sin tjänst, torde vara eniga om att med
tacksamhet konstatera det förbättrade resultat, som
undervisningen undan för undan givit, och att erkänna,
att de nu utexaminerade väg- och
vattenbyggnadsingenjörerna ha fått en förutbildning i fråga om de
grundläggande ämnena, som gör dem lämpade för
att gå ut i det praktiska livet.
Så långt synes allt gott och väl. Men från en del
håll komma yrkanden om ytterligare differentiering.
Det yrkas sålunda på en professur i
stadsbyggnadskonst — gemensam med avdelningen för arkitektur —
och professorn i vattenbyggnadslära anser sitt ämne
vara för stort och omfattande.
Bland äldre ingenjörer finnes nog en viss
betänksamhet mot differentieringstendensen. Det har sin
förklaring däri, att de gingo ur Teknis ofta utan
några specialkunskaper inom de områden, där de
sedan brutit sin bana. Med blygsammare förkunskaper
ha de själva förskaffat sig de specialkunskaper, som
erfordrats för att driva fram och leda utvecklingen
inom sina specialområden till den nivå, dit de nu
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
