Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Den svenska »rallarkåren» från social synpunkt, av Hj. Fogelmarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vag -och Vat tenbyggnadskonst
blev det alltid så vidare bevänt med vilan om
kvällarna för dem, som, trötta av dagens tunga arbete,
ville sova, när mera levnadslustiga kamrater
dunkade i bordet med kortlapparna, rökte och
inmundigade sina "piliknarkare" under högljutt "domderande".
Där en kvinna med skinn på näsan undantagsvis
regerade i baracken, var det ju bättre beställt med
ordning och snygghet likasom med matlagningen, men
någon verklig förbättring kunde det ej bli, förrän
barackerna omkring sekelskiftet började byggas efter
andra principer. Först och främst anordnades då
särskilda kök och sedermera även särskilda matrum
och små torkrum, samtidigt som rumsindelningen
ändrades, så att undan för undan förläggningen i
sovrummen minskades till 12, 8, 6 och slutligen enligt
år 1916 utfärdade "anvisningar och föreskrifter
beträffande provisoriska bostäder för statens
järnvägsarbetare" till 4 man i varje sovrum. Dessa
anvisningar och föreskrifter avsågo jämväl möblering,
sängutrustning, städning, belysning och uppvärmning samt
hyra. De principer, som lågo till grund för nämnda
anvisningar, gingo ut på att bereda arbetarna
hygieniska och i övrigt goda bostäder, där de kunde
finna en viss hemtrevnad under fritiden. Livet i
nutidens arbetarbostäder, där alltid en eller två kvinnor
svara för matlagning, städning, tvätt och dylikt, är
också något helt annat än förr och arbetarna hava,
säkerligen mycket på grund av de förbättrade
bostadsförhållandena, fått större intresse för att
använda fritiden till läsning och annat, som höjer honom
i socialt hänseende.
Sedan lång tid tillbaka hava statsbanorna
tillhandahållit vandringsbibliotek ävensom tidningar på
arbetslinjerna.
Arbetet ute på arbetsplatserna undergick stora
förändringar särskilt under de senare decennierna och
alltid i riktning mot att göra detsamma mindre
slitande för individen. Under de 35 första
byggnadsåren arbetades i den mån dagsljuset så medgav, icke
mindre än 12 timmar per dag med tre måltidsraster
om sammanlagt 3 timmar. Arbetet började klockan
fem på morgonen. Under de allra första åren, då,
som ovan nämnts, manskap ur armén deltog i
arbetet, ställdes arbetarna upp för korum på platser, där
större arbetsstyrkor voro samlade, innan de ansågos
beredda för dagens arbete. Arbetet avslutades då
klockan 8 på kvällen. I början av 1890-talet började
man rucka på arbetstiden. Den nedsattes då till 11
timmar per dag med början klockan 6 och i slutet av
nämnda årtionde togs ännu ett steg, i det att
arbetstiden då minskades till 10 timmar per dag dock
fortfarande med början klockan 6 på morgonen, allt
under den ljusare delen av året eller månaderna april—
september. Sedan dröjde det ända till 1909, innan
man tog nästa dock ej allt för stora steg mot
arbetstidens förkortning. Från och med detta år till mitten
av 1917 var sålunda den normala arbetstiden 57
timmar per vecka, därefter under omkring ett år 54
timmar för att sedan sättas ned till 52 timmar och
slutligen från och med 1919 till 48 timmar per vecka
eller 8 1/2 timmar per dag utom lördagar, då den
bestämdes till 5 J/2 timmar. Denna arbetstid var
fortfarande gällande de sista åren. Under de första
fyrtio eller femtio byggnadsåren var det nog icke
mycket bevänt med fritiden om kvällarna efter dagens
långa och hårda arbete. Då fanns det varken tid
eller lust för bildande läsning eller annan nyttig
sysselsättning.
Att arbetstidens förkortning gjorde rallarlivet
drägligare och mindre slitande, är icke tvivel om.
Huruvida och i vilken mån den medförde minskning av
arbetarnas prestationer, är en annan sak, som väl
aldrig blir fullt klarlagd. Det ligger emellertid nära
till hands antaga, att förkortningen av arbetstiden i
viss mån medfört ökning av arbetsprestationen per
tidsenhet, även om den ej fullt motsvarat
förkortningen. Yad som emellertid mer än väl kompenserat
den eventuella bristen i detta hänseende, är den
särskilt under senare årtionden åstadkomna
förbättringen av arbetsredskap och arbetsmetoder. Tänk
bara exempelvis på de forntida otympliga, tvåhjuliga
"storkärrorna". Vilket slitande arbete var det icke
att släpa fram dessa med sin tunga last på
plankvandringarna. Farliga voro de också, en urspåring
kunde slunga stångföraren högt till väders eller
förorsaka, att han blev allvarligt, ej sällan livsfarligt,
skadad av en annan bakifrån påkörande storkärra.
Decauvillematerielen, som kom till mera allmän
användning vid statsbanorna på 1890-talet, gåvo ju
arbetarna möjlighet att med vida mindre
kroppsansträngning utföra ett mångdubbelt transportarbete
mot det, som var möjligt med den gamla slitande
materielen. Samma var förhållandet till exempel vid
grusgropsarbetet. I stället för den ytterst påkostande
lastningen för hand i dåtida små 4-kubikmeters
vagnar, vilket allt efter grusets mer eller mindre steniga
beskaffenhet krävde 60 till 80 man i grusgropen,
utfördes under senaste årtionden samma arbete med
grävmaskin och några få hjälparbetare, varvid stora
vagnar, lastande 20 kubikmeter, kommo till
användning. Därmed hade det mest krävande
kroppsarbetet vid banbyggnaderna försvunnit, bortsett dock
från rälsläggningsarbetet, som alltjämt bedrevs utan
maskinella hjälpmedel och som krävde starka karlar.
Ehuru man ju ingalunda kan siffermässigt
jämföra arbetsförtjänsterna i äldre och nyare tid utan
att samtidigt taga vederbörlig hänsyn till
förändringarna i livsmedelpris och penningvärde, kan det dock
vara av ett visst intresse att här anföra exempel på
dessa förtjänster.
I de kungörelser, som under banbyggnadernas
allra första tid utfärdades angående antagande av
arbetare, meddelades, att arbetet i allmänhet komme att
utföras på beting och att en förtjänst kunde påräknas
av "40 skilling à 1 riksdaler riksgäld och därutöver"
per arbetsdag, som då var 12 timmar. Med tiden
stego ju förtjänsterna, men så sent som i början av
1890-talet tillämpades sommartiden i Norrland en
dagpenning av 2 kronor för jord- och 2,40 för
bergarbetare med omkring 25 procents högre förtjänst
vid ackordsarbete, även i detta fall vid 12 timmars
arbetsdag. En ackordsförtjänst per dag för
specialarbetare såsom gropare och stenhuggare av 3 à 3,50
kronor ansågs nästan otillåtet hög och tydande på
mindre god kompetens hos arbetsbefälet ifråga om
prissättning.
Från och med 1907 tillämpades timlöner, som för
de olika bandelarna voro fastställda av Kungl,
järnvägsstyrelsen efter förhandlingar med arbetarna och
deras organisationer. Att dessa timlöner rönte stark
inverkan av den ur världskriget härflytande
kristiden med dess oro på arbetsmarknaden framgår av
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
