Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Väg- och vattenbyggnadsingenjörernas utbildning samt något om föreningslivet inom avdelningen, av Wolmar Fellenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väg-och Vattenbyggnadskonst
het, den framstående ingenjörsdaningen, där vi trott
oss stå nästan främst i världen, är ej mer berättigad.
Talet om överansträngning, rädslan för ökning av
studietiden, massproduktionen utan motsvarande
förstärkning av medlen hava gjort, att vi nu äro på
glid utför.
Det stora felet begicks, då studerandeantalet
avsevärt ökades utan motsvarande ökning av
lärarkraf-terna. Statsmakterna borde på tidigt stadium hava
fått erfara, att vi ej kunnat effektuera den ökade
efterfrågan utan motsvarande organisation och
ökning av statsanslagen.
Någon ytterligare ökning av studerandeantalet kan
sålunda icke ske utan en avsevärd utvidgning av
högskolan, motsvarande den, som för snart 30 år sedan
planlades och för ca 25 år sedan genomfördes. Enligt
mitt förmenande måste förslag härom utarbetas
genom en kunglig kommitté, som får en vidsträckt
fullmakt att med anlitande av särskild betald arbetskraft
och i samband med ingående studier av utländska
förhållanden verkställa erforderliga utredningar.
Avdelningskollegiet för väg- och vattenbyggnad
har ock på mitt förslag nyligen ingått till
lärarkollegiet med förslag, att högskolan hos k. maj :t gör
framställning om, att en dylik kommitté snarast möjligt
måtte tillsättas.
Härvid får ej mätas med för små mått.
Kommittéförslaget av 1908 kan sättas som relativ förebild. Det
nya förslaget bör i förhållande till detta ungefär
förhålla sig som nutidens teknik i förhållande till den
tidens. Jag har på känn, att det bör innebära
åtminstone en fördubbling av den nuvarande utgiftsstaten och
en fördubbling av det nuvarande byggnads utrymmet.
Det får och kan ej sägas, att vi ej hava råd till
detta. Den tekniska högskoleundervisningen är en
socialinstitution så god som någon. De däri nedlagda
medlen innebära en samhällets kapitalplacering så
god som någon.
Jag finner lämpligt här inflika ett yttrande, som
jag våren 1936 fällde vid inledningen av en
diskussion inom Avdelningen för Teknisk undervisning:
"Det borde icke vara så, att ecklesiastikministern
skall gå till finansministern och spörja: "huru
mycket kan jag nästa år få disponera till den högre
tekniska undervisningen?", utan det borde vara så, att
finansministern går till ecklesiastikministern och
frågar: "huru mycket kan jag i år få sätta in i det
särskilt produktiva och för landets ekonomiska
utveckling så betydelsefulla företag, som Du har inom Ditt
departement, jag menar den högre tekniska
undervisningen och den i samband därmed stående
forskningen?"
De tekniska högskolorna äro inga
överklassinstitutioner utan en folkets intresseegendom lika väl som
folk- och elementarskolorna samt universiteten.
Studieavgifterna böra sänkas eller rikliga statsstipendier
böra ställas till förfogande för utdelning till dem, som
visa flit och ernå goda studieresultat på rimlig tid.
För att emellertid bibehålla en hög standard på
studerandematerialet bör tagas under övervägande att
höja inträdesfordringarna, dvs. fordra en i viss mån
kvalificerad studentexamen eller motsvarande.
Genom ökning av studerandeantalet skulle man kunna
riskera, att studenter med slätstrukna betyg vinna
inträde. Jag tror icke, att man härvid nödvändigt
skulle behöva fordra överbetyg i de för studierna vid
tekniska högskolorna särskilt grundläggande ämnena,
såsom matematik, fysik, kemi och teckning; det kan
nog vara tillräckligt med en allmän betygsnivå i
studentbetyget, motsvarande t. e. det gamla betyget ba,
sålunda utvisande en allmän tillfredsställande
begåvning.
Eljest måste man tänka sig en skarp gallring efter
t. e. första studieåret. Det bleve kanske mera
rättvist. Men det bleve ju synd om dem, som gått detta
år förgäves, såframt man ej kan resonera som så:
kunskap är alltid nyttig, och de refuserade hava alltid
nytta av detta år vid sin kommande verksamhet på
en annan bana.
I varje fall måste man — särskilt för bl. a väg- och
vatten — fordra den högre matematikkursen i
studentexamen.
Det är hittills för få teknologer, som intressera sig
för att inrikta sina tidiga studier på teknologie
doktorsgraden. Tiden synes nu vara inne att
uppmuntra härtill och låta vederbörande veta, att det för
befordran till högre ingenjörsposter småningom kommer
att fordras doktorering eller åtminstone att för dylika
poster doktorsgraden är en avsevärd merit.
Doktorsgraden bör sålunda ej endast vara, så att säga, en
högskolornas inre angelägenhet, och en merit för
lä-rarbefattningar utan även en viktig omständighet
för i första hand anställningar å ledande tekniska
poster i statens, de större kommunernas och de större
företagens tjänst.
För att giva mera eftertryck till detta vill jag
omforma det kända napoleonska yttrandet: "varje
soldat bör bära marskalkstaven i sin ränsell" till -."varje
teknolog bör bära doktorsringen i sin studieportfölj!"
Man kanske invänder: men varje ingenjör behöver ej
vara teknologie doktor. Sant! Men varje soldat kan
ej heller bliva marskalk. Ungdomen måste sätta målet
högt. Den, som ej — åtminstone i början — söker
inrikta sig mot doktorering, har knappast på
högskolan att göra. Har han ej denna inriktning, skulle
han lika väl kunna söka sig in vid en lägre teknisk
läroanstalt och sålunda minska tillströmningen till
högskolan. Att han sedan — kanske redan under
studietiden — finner, att han ej kan gå så långt, eller
att han kan reda sig detta förutan, det må så vara,
men från början bör ett här antytt djupare
vetenskapligt intresse vara tillfinnandes.
Som det nu är tyckas de studerande ej nöjaktigt
beakta detta. Det är för övrigt sorgligt att se, huru
föga värde de studerande ofta sätta på överbetyg.
Det synes ofta vara deras enda studieintresse att med
minsta möjliga arbete få ett avgångsbetyg, huru
slätstruket detta än må vara. Det råder en viss
föreställning, att det i praktiken icke spelar någon roll,
hurudant betyget är, blott man har avgångsbetyget på
fickan. Det är ett enda jäkt att så snart som möjligt
bliva "färdiga". Detta kan ofta vara förståeligt, då
vederbörande studera på skuld eller eljest hava svag
ekonomi, men det är i andra fall nästan
oförklarligt.
Jag har sedan länge brukat, då jag på våren i
fjärde årskursen efter sista skriftliga tentamen
meddelar avgångsbetygen i mitt läroämne, genom ett
-f-efter betyget angiva, att goda utsikter finnas att
genom en enkel muntlig tentamen, kanske blott en liten
enkel "pratstund" med mig, höja betyget. Jag till-
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
