Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 26 mars 1938 - Notiser - Stenull, av s. - En ny volframlegering, av s. - Den engelska järn- och stålindustrien, av r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
NOTISER
Stenull är benämningen på ett nytt
isoleringsmaterial av mineraliskt ursprung, vilket lämpar sig
för praktiskt taget alla sådana ändamål där ett
eldfast, starkt värmeisolerande material är önskvärt. På
grund av sin fiberartade struktur kan materialet
formas till mattor eller andra vävnadslika
konstruktioner på samma sätt som glasull, asbestfiber och
liknande. Därigenom att fibern är ihålig och innehåller
ett stort antal luftrum visar den en utomordentligt
stor värmeisoleringsförmåga samtidigt med låg
volymvikt. Av de sparsamma uppgifter som tills vidare
föreligga rörande materialet torde man kunna sluta,
att det rör sig om ett asbestliknande mineral, som
förekommer i större mängder bl. a. i Canada, Enligt
provningar som företagits vid Statens provningsanstalt
i Stockholm visade ett prov av stenull efter lagring
i tunt skikt under 7 dygn i luft med 65 % relativ
fuktighet en fuktighetsupptagning av endast 0,3 %.
Vid en volymvikt av 0,05 var värmeledningstalet vid
en medeltemperatur av + 20 °C 0,042 kcal/mhC°. Vid
volymvikten 0,1 var motsvarande siffra 0,036 och vid
volymvikten 0,2 endast 0,032. s.
som det synes under påverkan av
ytspänningskrafterna, och en synnerligen tät struktur erhålles hos
den färdiga produkten. Lämpliga tillsatser för detta
ändamål äro 5—10 % av en blandning av nickel och
koppar i pulverform, som sättes till volframpulvret,
varpå blandningen pressas till önskad form och
upphettas till närmare 1 500 °C. Vid behandlingen
krymper formstycket lineärt omkring 20 %.
Radiumbehållare av det slag som visas i fig. 1, innehålla omkring
En ny volframlegering, speciellt avsedd för
framställning av behållare för radium, beskrives i
Engineering för den 3 december 1937. Som bekant
absorberas den skadliga gammastrålningen från radium av
metallväggar i direkt proportion till ifrågavarande
metallers specifika vikt. I ändamål att kunna
framställa så små behållare, att dessa bekvämt kunna
användas på laboratorier, sjukhuskliniker o. dyl. är det
sålunda önskvärt, att kunna använda en metall med
hög specifik vikt såsom behållare för radiumsaltet.
Tidigare har man i regel framställt sådana behållare
av bly (sp. v. 11,35) med förskruvning av guld. Av
kostnadsskäl har man givetvis icke kunnat framställa
hela behållaren av denna senare metall, vilket eljest
hade varit önskvärt med hänsyn till dess höga täthet
(sp. v. 19,3). Den enda metall som icke är alltför
dyrbar och som äger en täthet jämförbar med guldets
är volfram. För att framställa denna metall i sådant
tillstånd, att den kan användas till behållare o. dyl.
måste man emellertid tillgripa speciella åtgärder.
Enligt en metod som utarbetats vid General Electrics
laboratorier, framställer man metallen i form av en
tät massa genom att blanda volframpulver med en
liten procentsats av någon metall med lägre
smältpunkt, så att denna senare metall påverkar
volfram-kornens ytspänning när upphettning sker till sådan
temperatur, att den tillsatta metallen smälter.
Härvid glida de osmälta volframpartiklar tillsammans,
Fig-, 2. Volframlegering innehållande ca 6 % Ni och 4 «/0 Cu.
(ca 400 ggr förstoring).
4 % koppar och 6 % nickel samt bestå för övrigt av
volfram och äga en täthet varierande mellan 16,3 och
17,0, sålunda avsevärt högre än blyets. Den i fig 1
visade behållaren väger ca 35 kg och har en inre
diameter av 15 cm. Enligt uppgift har man redan
tillverkat omkring 1 ton dylika behållare av volframmetall.
Såsom framgår av fig. 2, vilken visar legeringens
mikrostruktur vid ca 400 ggr förstoring, utgöres
densamma av stora sfäriska volframkorn inbäddade i
ett eutektikum av Cu—Ni—W, varigenom styrkan
och elasticiteten hos volframmetallen kombineras
med segheten hös koppar—nickel-legeringen. Denna
uppvisar därför ungefär samma hållfasthetssiffror
som legerade stål, med en värmeledningsförmåga som
är ungefär 2 ggr så stor som stålets. Metallen kan
svarvas och behandlas på samma sätt som stål och
kan bibringas en hög grad av polering. Metallen kan
även förses med galvaniska överdrag av nickel,
kadmium m. fi. metaller, varjämte den är svetsbar. Utom
för ovannämnda ändamål lämpar sig ifrågavarande
legeringar på grund av sin stora specifika vikt för
utbalansering av gyroskopkompasser, förbränningsmotorer
och liknande. Legeringarna ha även kommit till
användning för elektriska strömbrytare på grund av sin.
stora motståndsförmåga mot angrepp av ljusbågar, s.
Fig. 1. Behållare av volfram för förvaring av radium.
128
Den engelska järn- och stålindustriens
produktion av tackjärn uppgick för 1937
till 8,5 mill. ton, vilket är den högsta
siffra som uppnåtts sedan kriget och
10 % högre än för 1936.
Stålproduktionen uppgick för samma tid till 12,96
mill. ton, vilket är rekord för 3: dje året
å rad och 10 % över 1936 års siffror.
Det beräknas att stålverkens kapacitet
vid slutet av 19 37 uppgick till 13,5 mill.
ton per år mot 11 mill. ton i december
1929. Under de två åren 1936 och 1937
investerades omkring 20 mill. pund i
järn- och stålverk mot 2,3 mill. pund
1929. Stora nybyggnader äro under
utförande i South Wales, Lincolnshire och
på andra håll, varför stålverkens kapa-
26 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
