Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 9 april 1938 - Tekniska föreningar - Tekniska föreningen i Karlskrona, av S. S. - Södra Dalarnes tekniska förening, av G. C—n. - Insänt: Till diskussionen om andra huvudsatsen, av Erik Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
strålkastarna, som fordrade låg spänning. Emellertid
tarvade denna låga spänning stora ledningsareor och
tunga motorer, varför man började experimentera med
högre spänning, närmast 220 voit, som dock med hänsyn
till fuktighetshalten ombord ni. m. visade sig vara för
hög. Man gick då en medelväg och stannade vid 110
voit, vilken är den spänning, som numera användes vid
svenska flottan. För specialmaskiner insättas särskilda
omformare.
Då utrymmet ombord är synnerligen begränsat, måste
i de flesta fall specialgjorda motorer användas. På
grund av den stora fuktighetshalten ombord skulle
egentligen motorerna vara helkapslade, men på grund
av dels den härmed förenade större tyngden och dels
den högre kostnaden förekommer detta utförande endast
undantagsvis. I stället användes mycket högvärdigt
isoleringsmaterial för ledningarna i motorerna. Från
början hade man tänkt att ej använda särskild nolledning
utan låta denna ersättas av skrovet, men detta
förfaringssätt visade sig olämpligt på grund av
kortslutningsrisk.
Tal. övergick därefter att beskriva olika instrument
och apparater som betjänas elektriskt, såsom
gyrokom-pass, ekolod, maskintelegraf, rökgastelegraf,
rodertelegraf, varvtalsanläggning, strålkastare,
centralriktanlägg-ning, vindhastighetsmätare,
undervattenssignalanlägg-ning m. m.
Som avslutning framhöll tal., att det för 10 år sedan
ansågs att utvecklingen på detta område kulminerat,
men ännu i dag kan man trots uppnådda resultat ej
tillnärmelsevis överblicka den kommande utvecklingen.
8. 8.
Södra Dalarnes tekniska förening
höll sammanträde med damer lördagen den 12 mars
1938 under ordförandeskap av disponent Lustig.
Efter diverse föreningsangelägenheter omfattande
protokollsjustering, styrelse- och revisionsberättelser
för 1937 valdes styrelsen för 1938 enligt valnämndens
förslag:
Ordförande direktör E. Lustig, v. ordförande
över-ing. E. Berg, sekreterare ing. G. Carlsson,
skattmästare ing. N. ohlander, omvalda. Utan funktion
över-ing. R. von Seth, nyvald, ing. S. Lindblom, omvald,
ing. T. Durling, omvald. Suppleanter direktör W.
Johansson, omvald, intendent C. A. Åmark, nyvald.
Klubbmästare intendent C. A. Åmark, ing. C. Eriksson,
omvalda. Revisorer kamrer S. Brinck-Eriksson,
kamrer A. Wallin, omvalda. Suppleant jägmästare O.
Lindblad, omvald.
Tre nya medlemmar invaldes, varefter antalet
uppgår till 113 st. jämte två hedersledamöter.
Det omnämndes, att föreningen beretts tillfälle
att jämte landets övriga tekniska föreningar bidraga
till en subskriberad gåva till American Society of
Swedish Engineers med anledning av deras 50-års
jubileum.
Härefter överlämnades ordet till byrådirektör J. W.
Sandström, Stockholm, som talade över ämnet:
"Golfströmmen och väderleken". Föredragshållaren
redogjorde för sin kända teori över Golfströmmens inverkan
på vårt lands klimat, påpekande att västliga, varma
vindar från Golfströmmen på relativt stor höjd
passera över vårt land samt då de något avkylts av östliga
vindar på låg höjd svepa åter över Skandinaviska
halvön. Bevis för denna vindriktning hade
föredragshållaren bl. a. funnit vid ingående studier av snö- och
is-formationers utbildning i Lapplands fjälltrakter.
Golfströmmens uppkomst och lopp genom Atlantiska
oceanen skildrades. Det framhölls, att på Sveriges
latituder arktiskt klimat skulle varit rådande om ej
Golfströmmen funnits till. Dess mäktighet framgår av att
vattenföringen beräknas till 2 5 mill. m.3 pr sek., dvs.
mer än jordens alla älvar tillsammans. De från
väderleksrapporterna i radio välkända cyklonerna och
deras inverkan på vårt lands klimat skildrades även.
Därefter förevisades ett större antal charmanta
skioptikonbilder från en atlantresa i den välkända 11
meter långa motorbåten "Golfströmmen" över
Shetlandsöarna, Färöarna, Island och Grönland samt
tillbaka hem över den lilla ön Jan Mayen. På ett
medryckande och humoristiskt sätt skildrades folklivet
på de besökta platserna och visades glimtar av huru
forskningarna bedrevos genom mätningar o. d.
Slutligen visades en film över färden, tagen av
föredragshållaren.
Vid supén tackades föredragshållaren av
ordföranden. Civilingenjör Durling svarade för talet för
damerna, vilkas talan fördes av fru disponent Eriksson.
Dans och angenäm underhållning avslutade dagens
sammankomst.
G. C—n.
INSÄNT
Till diskussionen om andra huvudsatsen.
Dioden — en termodynamisk lagbrytare?
Den försöksanordning ing. övergaard framdragit är
som han själv påpekar välkänd — Richardson och Brown
använde den redan 1908 för mätning av
hastighetsfördelningen hos de emitterade elektronerna och verifierade
därvid den förres emissionsformel. Fenomenet: en
laddningsström genom batteriet då katoden är het men
övriga delar av kretsen ha låg temperatur, är
termodynamiskt icke märkligare än att man kan ladda ett
batteri med hjälp av en termostapel, alltså med en
upphettad kontakt mellan två olika ledarmaterial i
ytter-kretsen. Barkhausencitatet gäller just detta diodförsök
— men däremot ej det isotermiska experiment som ing.
övergaard proponerar i satsen närmast före citatet.
Detta isotermiska experiment ger i själva verket ej
det resultat som förslagsställaren väntar sig, vilket
sammanhänger med att han försummat "anodens" egen
emission. Skulle man verkligen få en laddningsström även
i detta fall, då hela systemet, "katod", "anod" och
batteri, har samma temperatur, så vore detta lika illa som
om den nyssnämnda termokretsen visade en
laddningsström, då alla delar hållas på samma temperatur. I
båda fallen uteblir emellertid laddningsströmmen, eller
ersattes med en urladdningsström levererad av batteriet.
Att det isotermiska diodförsöket utan batteri icke ger
någon ström har länge varit känt och följer även direkt
ur två experimentellt väldokumenterade lagar: (I)
emissionsformeln, och (II) sambandet mellan
mättningsemis-sion och kontaktpotential. Dr Liljeblad har också
påtalat detta i de båda artiklar som inledde diskussionen.
Att tillkomsten av batteriet skulle förbättra
betingelserna för en ström i uppladdande riktning torde förefalla
de flesta uteslutet. I klarhetens intresse skall jag dock
repetera resonemanget med batteri, i den av
förslagsställaren skisserade kopplingen.
För enkelhets skull skall antagas, att "katod" (1) och
"anod" (2) äro parallella plattor av stora dimensioner i
förhållande till det inbördes avståndet. Denna
specialisering förenklar räkningen men saknar principiell
betydelse. Lagen (II) utsäger: i plattgapet är
potentialdifferensen V»i mellan en punkt invid ytan av (2) och
en punkt vid ytan av (1)
_.—Ji 7.\ Xi „ , — I9––
V, 1 =––-ln- + Va. eller c kT = —e kT■
e h h
Här är Va den påtryckta anodspänningen — i det
skisserade försöket negativ — sådan den anges t. e. av en
voltmeter inkopplad mellan de båda plattorna. Denna
9 april 1938
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
