Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 21 maj 1938 - Rundradions tekniska utveckling, av Ernst Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Fig. 3. Olika mikrofontyper för rundradio.
eller spänningsvariationer av största möjliga likhet
med de av ljudvågorna avhängiga
lufttryckvariationerna.
Den första hos oss använda rundradiomikrofonen
var en Western Electric kolkornsmikrofon, som på
grund av sitt utseende döptes till "plättlaggen".
Ljudkvaliteten var ganska god, men mikrofonen hade
ett rätt kraftigt brus härrörande från de
mikroskopiska ljusbågar, som bildades mellan de olika
kolkornen vid strömmens genomgång. (Fig. 3 a,
mikrofontyper.)
Avsevärt bättre i detta avseendè var då Reisz’
kolkornsmikrofon — populärt kallad sockerbiten —
som dock hade den nackdelen, att kolkornen lätt
packade sig, varigenom känsligheten varierade.
(Fig. 3 b.)
Såsom generell regel för mikrofoner av kontakttyp
gäller dessutom att avgiven spänning icke är linjärt
proportionell mot ljudstyrkan.
Prov gjordes vidare med Marconis första
elektrodynamiska mikrofon, den s. k. magnetofonen. Denna
hade en benägenhet att framhäva speciellt låga toner
och var dessutom känslig för magnetiska växelfält
från närbelägna elektriska ledningar. Genom sin
storlek och tyngd var den också rätt ohanterlig och
därför endast lämplig för programupptagning från
studion. (Fig. 3 c.)
Western Electrics kondensatormikrofon, som också
tidvis användes, baserade sig på en
kapacitetsvariation hos en kondensator, vars ena belägg påverkades
av de akustiska tryckvariationerna. (Fig. 3 d.)
Ur ljudkvalitetsynpunkt var denna mikrofon
överlägsen de förut omnämnda kolkornsmikrofonerna.
På grund av det mycket ringa avståndet mellan
kondensator eläggen — ca 0,025 mm — var mikrofonen
emellertid icke tillräckligt driftsäker.
Genom Western Electrics elektrodynamiska
mikrofontyper, som hos oss började användas år 1932, tog
mikrofontekniken ett stort steg framåt.
Den först använda typen har ett tunt membran av
duraluminium, på vilket är fästad en spole av
aluminiumband placerad i kraftfältet av en permanent
magnet. När membranet träffas av ljudvågor sättes
det i vibration, varvid aluminiumspolen rör sig i det
magnetiska fältet och en spänning induceras i spolen,
vilken spänning är proportionell mot spolens hastig-
het. Med tillhjälp av en del bakom membranet
befintliga luftkamrar och springor avpassas membranets
dämpning så att en ganska jämn
frekvenskarakteristik erhålles mellan 25 och 9 500 per/sek. (Fig. 3 e.)
Alla hittills nämnda mikrofontyper ha en ganska
utpräglad riktningsverkan och en därmed
sammanhängande variabel frekvenskarakteristik. Ljudvågor
inkommande rätt framifrån påverka således
mikrofonen kraftigare och med mindre dämpning av de
höga tonerna än från sidan inkommande vågor.
Vid en senare tillverkad mikrofon av samma
fabrikat har denna olägenhet delvis eliminerats genom
att förse mikrofonen med en akustisk
reflektoranordning, som gör att frekvenskurvan är i stort sett
oberoende av ljudvågens infallsvinkel. (Fig. 3 f.)
Den numera i studios hos oss mest använda
mikrofonen är en Radio Corporations bandmikrofon. (Fig.
3 g.) Denna är också av elektrodynamisk typ men
med membranet och spolen ersatta med ett
metallband upphängt mellan polerna av en permanent
magnet så att bandets bredd ligger i magnetiska
kraftfältets riktning. Bandets båda ändar äro anslutna
till en transformator.
Ljudvågor, som träffa bandet, sätta detta i
vibration, varigenom en elektrisk växelspänning induceras
i bandet, som sedan kan uttagas från transformatorns
sekundärlindning.
Denna mikrofon har en mycket god
frekvenskarakteristik mellan 25 och 15 000 per/sek.
Dess horisontalkarakteristik har formen av en 8,
dvs. den reagerar lika kraftigt för ljudimpulser
inkommande rätt framifrån och bakifrån, under det att
den icke påverkas av vinkelrätt mot denna riktning
inkommande ljudvågor.
Ett specialutförande av denna typ är fig. 3 h, som
har ensidig riktningsverkan och som användes vid
utsändning av operor och offentliga konserter.
Genom sin riktningsverkan utestänger den sorlet från
publiken.
Beträffande lågfrekvensförstärkarnas utveckling
hänger denna intimt samman med rörteknikens
framsteg. De första förstärkarna voro batteridrivna,
varigenom deras stabilitet blev god. Nackdelen med
batteridrift framträdde dock så småningom, då genom
rundradionätets tillväxt antalet mikrofon- och
linje-förstärkare snabbt ökade, vilket medförde stora och
dyrbara batterianläggningar, som krävde noggrann
tillsyn.
Förstärkarnas ljudåtergivningskvalitet var i de
första anläggningarna icke heller så god i det att så
väl höga som låga frekvenser icke genomsläpptes i
samma grad som mellanregistret. Dessutom var
klirr-faktorn, dvs. det tal, som anger den av förstärkaren
alstrade ljudförvrängningen, rätt hög.
När de växelströmsmatade rören utexperimenterats,
medförde detta möjligheten att ansluta förstärkarna
till växelströmsnätet, varigenom
ackumulatorbatterierna bortföllo. Den erforderliga likriktningen för
erhållande av likspänning ombesörjes nu antingen av
likriktarerör eller metallikriktare och genom den
högt drivna filtertekniken är det möjligt att
konstruera växelströmsdrivna förstärkare fullständigt
fria från hörbar nätton. Genom den under de senaste
åren använda negativa återkopplingen har man
dessutom stabiliserat lågfrekvensförstärkaren med
avseende på variationer i anod- och gallerspänningar
256
21 maj 1938
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
