Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 9 juli 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
serna. Enligt den alltjämt oförändrade pakten, vars
rättsregel i detta hänseende utan tvekan hävdats och
hävdas såsom i full gällande kraft åtminstone av de
båda stor- och rådsmakterna Frankrike och
Sovjetunionen, föreligger en ovillkorligt bindande
förpliktelse för alla medlemsstater att — sedan "angripare"
i vederbörliga former utpekats av förbundets
instanser — mot denna tillgripa, visserligen icke militära
sanktioner, vilka ostridigt äro fakultativa, men väl
ekonomiska sanktioner, vilka enligt vad numera
allmänt anses och väntas, endast äro att betrakta som
ett kortvarigt övergångsstadium till öppet
krigsdeltagande.
Detta läge har på sista tidén i hög grad oroat i
synnerhet de mindre, exneutrala staterna i Europa,
vilka länge hängivit sig åt den illusionen att
sanktionsförpliktelserna skulle vara förenliga med deras
hävdvunna neutralitetspolitik. Sedan emellertid den
utanför Nationernas förbund stående maktgruppen
nått en fruktansvärd militär styrka, och sedan
sanktionssystemet mer och mer börjat framträda som ett
potentiellt maktmedel i en viss maktgrupps hand,
mera än som ett mellanfolkligt rättsmedel, har de
mindre medlemsstaternas kvarstående förpliktelse i
detta hänseende för deras del kommit att te sig som
en fara. Flera av dessa regeringar, bl. a. Sverige,
ha sökt genom ensidiga uttalanden fritaga sig från
skyldigheten att deltaga i sanktioner. Dessa
anspråk ha dock icke godkänts av de i Genève
tongivande stormaktsregeringarna,
Schweiz’ neutralitet erkännes. Chile utträder ur X. F.
Den enda av de ifrågavarande makterna som nått
full klarhet i sin ställning härvidlag är Schweiz. Vid
rådsmötet i maj blev nämligen den schweiziska
regeringens ståndpunkt, dvs. dess krav på fullständig
neutralitet, godkänd av rådsmakterna. Redan 1920 och
även senare hade Schweiz i detta hänseende lyckats
hävda en särställning. Nu blev denna klart rättsligt
och politiskt fastslagen. Sveriges utrikesminister
Sandler fungerade vid detta tillfälle som rådets rapportör.
Samtidigt som detta beslut fattades, underströks
med skärpa, särskilt av de franska och ryska
representanterna, att medgivandet åt Schweiz ej av de
andra exneutrala staterna finge tolkas som ett
pre-cedensfall. Någon invändning mot detta resonemang
framfördes icke i rådet, ej ens av Sveriges
representant. Man kan därför svårligen undandraga sig den
slutsatsen att de övriga exneutrala staterna genom
den Schweiz i denna form tillerkända särställningen
snarare blivit ännu starkare bundna av paktens
bestämmelser rörande sanktionsförpliktelserna. Den
främsta orsaken till att Schweiz nådde sitt syfte
torde också få anses ligga däri att dess regering och
opinion bestämt uttalat sig för utträde ur förbundet,
om det schweiziska kravet ej bifölls.
En annan mindre stat, Chile, drog för sin del den
konsekvensen av rådets behandling av
sanktions-frågan, att den anmälde sitt utträde ur förbundet.
Hitlers’ Italien-besök.
Omedelbart innan rådssammanträdet i Genève hade
axeln Rom—Berlin på ett eklatant sätt manifesterat
sin sammanhållning genom Hitlers officiella’ besök i
Italien. Detta hade länge varit planerat som ett svar
på Mussolinis Tysklandsbesök i höstas men blivit
uppskjutet, huvudsakligen på grund av Österrikes
Anschluss och därmed i samband stående förhållande.
I Frankrike och annorstädes hade man även hoppats
på att den skedda plötsliga maktförsjutningen skulle
rubba det goda förhållandet mellan de båda
kontrahenterna i den berömda axeln. Härav blev
emellertid intet —• åtminstone icke på något utåt synligt
sätt. Hitler med följeslagare emottogs med största
pomp och ståt i Rom, Neapel och annorstädes, och
de tal som växlades mellan de båda statsledarna voro
präglade av största ömsesidiga uppskattning och
innehöllo utfästelser till orubbad sammanhållning. En
påtaglig politisk vinst för Italien och för Mussolinis
personliga prestige låg i Hitlers offentligen uttalade
försäkran, att Tyskland hädanefter betraktade
Alpgränsen mot Italien vid Brenner som orubblig och
oantastlig. Detta innebär sålunda att de
tyskspråkiga sydtyrolarna icke hädanefter kunna räkna
på Tredje rikets stöd i några politiska
separationssträvanden.
Maktkombinationen Italien—Tyskland är trots
ideologisk frändskap mellan regimerna nu som förut
att betrakta som ett politiskt resonemangsparti.
Men det allmänna världsläget skapar, och den
europeiska västmaktspolitiken framtvingar, en solid
intressegemenskap mellan de båda centraleuropeiska
huvudmakterna. Man torde därför böra räkna med
axelns bestånd som europeisk och världspolitisk
maktfaktor för en sannolikt avsevärd tid framåt.
Makterna och det spanska kriget.
Icke minst gäller detta Tysklands och Italiens
hållning till det spanska kriget.
När föregående kvartalsöversikt publicerades
syntes de spanska republikanerna befinna sig i ett
förtvivlat läge. Detta har sedan dess icke ändrat sig
till deras fördel. Tvärtom lyckades Francotrupperna
i april fullborda sitt genombrott på Ostfronten och
nådde den 15 i nämnda månad fram till Vinaroz vid
Medelhavet, därmed klyvande det republikanska
Spanien i tvenne delar. Sedan dess har kilen vidgats,
Castellon erövrats i söder och hotet börjat närma sig
Valencia. Men den fullständiga militära katastrofen
för den republikanska sidan har dock ännu icke
inträffat, och motståndet är utomordentligt segt.
Sannolikt beror detta i främsta rummet därpå att
med Frankrikes goda minne in på dessa dagar en
mängd av krigsmateriel och även frivilliga förts till
Barcelona-regeringens undsättning. Detta har
föranlett Francosidans krigsledning att till det yttersta
skärpa luftkrigföringen, särskilt med syfte att hindra
trafiken på de republikanska hamnarna. På grund
av luftstridsmedlens natur går detta i hög grad ut
över värnlös civilbefolkning, ett förhållande, som
väckt stark indignation i både Frankrike, England
och Amerika. Någon skillnad i parternas
uppträdande föreligger dock härvid icke i annan mån än
att Francosidan har en odisputabel överlägsenhet i
luftkrigföringen och därigenom är i stånd att
åstadkomma större skadeverkan.
Vid flygangreppen på de republikanska hamnarna
ha flera brittiska fartyg kommit till skada och
brittiska sjömän dödats. Detta har vållat en skärpning
av förhållandet mellan Franco-regeringen och
London-regeringen, och de engelska vänsterpartierna ha
gjort allt vad i deras förmåga står att på denna grund
16 juli 1938
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
