Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 9 juli 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Efter valen ha förhandlingarna mellan Henleins
parti och Pragregeringen fortsatt. Det sker under
stark internationell uppmärksamhet. Den hittills
rådande regimen i Tjeckoslovakien — med de T1/^
millionerna tjecker i ställningen av ett "herrefolk"
över de andra sju millionerna — har i varje fall blivit
ohållbar.
Tyskland och Östeuropa.
Det kommer antagligen först så småningom att gå
upp för allmänheten i Europas flesta länder vilken
utomordentlig makttillväxt Österrikes införlivande
inneburit för Tyska riket. Förverkligandet av
An-schluss är ej heller att betrakta som en
statsutvidgning vilken främst vilar på maktmedel. Söndagen
den 10 april anordnades en folkomröstning över hela
det nya stortyska området rörande de båda rikenas
förening. Resultatet blev över 99 % ja-röster.
Procenttalen i de österrikiska landskapen hörde till de
högsta. Även med hänsynstagande till inverkan av
det statliga maktlägets påtryckning kan ingen med
fog förneka att detta är ett imponerande uttryck av
folkenhet.
De mindre staterna i Östeuropa samt på Balkan
komma efter detta med all sannolikhet att politiskt
och ekonomiskt orientera sig mot Berlin och Rom. De
lia i själva verket intet annat val. Detta innebär
givetvis icke ett uppgivande av deras oberoende. Men
de kunna hädanefter svårligen väntas taga risken av
att ansluta sig till en mot Tyskland fientlig
maktkombination. Den lilla ententen exempelvis kan
hädanefter endast betraktas som en nominell företeelse.
Däremot kan man vänta sig att de polska
ansträngningarna att låta Polen bilda kärnan i ett statsblock,
vars utrikespolitiska ledstjärna blir den oberoende
neutraliteten, hädanefter komma att göra sig starkt
gällande. En dylik politik kan väntas verka
attraherande både på de baltiska staterna och — framför
allt — på Rumänien. I detta sistnämnda land har för
övrigt den monarkiska diktaturen under de sista
månaderna skärpt sin kontroll över staten och
samhällslivet samt bl. a. kraftigt ingripit mot det övervägande
nationalsocialistiska och antisemitiska järngardet.
England: budgeten. Uppgörelse med Eire.
Den väldiga engelska upprustningen ställer
utomordentliga krav på de brittiska storfinanserna. Av
denna anledning hade man med stor spänning motsett
den budget för 1938—39, som Sir Jolin Simon framlade
i underhuset den 26 april. Statsinkomsterna hade
under föregående budgetår visserligen stigit, men
konjunkturen tydde på försämring, och skattehöjningar
kunde icke undgås. De lades både på
inkomstekatten och på konsumtionsbeskattning. Icke minst
drabbades massartiklarna bensin och te. Missnöjet har
icke kunnat döljas. Det har tagit sig uttryck både
genom de välsituerades och de breda folklagrens
talesmän. Men eftersom enighet i stort sett råder om
den oerhört dyrbara upprustningens nödvändighet har
finansministern i själva verket knappast haft något
val.
En framgång har den brittiska politiken vunnit
genom den uppgörelse med Irländska fristaten —
eller, som det numera officiellt heter, Eire — som efter
åtskilliga mödor och långdragna förhandlingar
slutligen undertecknades i London den 25 april. Upp-
görelsen innebar handelskrigets upphörande. Eire
betalar 10 millioner pund stg som ersättning för
engelska förluster på den irländska agrar-reformen m. m.,
och vidare överlämnas till Eire tre kustpositioner på
Irland, som hittills brukats av den engelska flottan.
Denna sistnämnda klausul uppskattas mycket på
irländskt håll, där den betraktas som slutstenen i den
fulla suveränitetens ernående. Regeringschefen De
Valera har samtidigt förklarat att en fiende till
England aldrig kan räkna med att få begagna irländskt
territorium. Formellt har England dock ingen
garanti härför, men vid ett allvarligt tillfälle blir
självfallet de formella synpunkterna ej avgörande.
I fråga om Norra Irland har De Valera dock intet
uppnått. De sex nordliga grevskapen (Ulster) stå
sålunda alltjämt utanför Fristaten och tillhöra — med
lokal autonomi och eget parlament — det Förenade
Konungariket (Storbritannien).
Efter uppgörelsen har Mr. Douglas Hyde, en äldre
irländsk litterat, valts till Fristatens statschef.
Regeringschefen De Valera lät upplösa parlamentet, där
oppositionen blivit besvärlig, och vann vid de nya
valen i juni en säker majoritet.
Frankrike: Blums fall.
Den andra ministären Blum blev som man kunnat
förutse icke långvarig. I början av april framlade,
den inför parlamentet sin stora finansreform. Denna
var mycket radikal och innebar både en skärpt
förmögenhetsskatt och en suspendering av
statsskulds-amorteringarna. Förslaget bifölls med knappt
flertal i kammaren, men fälldes med överväldigande
majoritet i senaten, där motståndet leddes av Caillaux.
Blum drog sig utan större motstånd tillbaka, och den
nya regeringen bildades av krigsministern, den
moderata folkfrontens främste man och det borgerliga
Frankrikes hopp under det senaste året, Daladier.
Hans ministär, som icke omfattade några socialistiska
medlemmar, betydde en stark högerförskjutning. Som
utrikesminister återvände Bonnet, finansminister blev
Marchandeau. Ministärens märkligaste man i övrigt
var den ny«e justitieministern Paul Reynaud.
Den främsta uppgiften för Daladiers ministär blir
finanskrisens lösande. För detta ändamål erhöll hans
regering den 13 april vittgående fullmakter av både
deputeradekammaren och senaten. Daladier åtnjuter
otvivelaktigt finansvärldens och det borgerliga
Frankrikes förtroende. Men stämningen i
arbetarkretsar är orolig, och uppgiften att bringa balans i
statshushållet försvåras ytterligare av
nödvändigheten att uppbringa medel för de stora
rustningsökningarna. Under tiden gör sig depressionen gällande, och
franckrisen har ej definitivt övervunnits.
Regeringen Daladiers uppgift är oerhört svår. I
utrikespolitiskt hänseende betyder den emellertid otvivelaktigt
en försiktigare fransk politik.
Den Närmare Orienten.
Den unge konungen Farouk I i Egypten och den
med honom samarbetande dissiderande gruppen av
Wafdpartiet lyckades vid de val till parlamentet, som
förrättades i början av april, vinna en stor
regeringsmajoritet. Det tidigare maktägande wafdpartiet och
dess ledare Nahas Pascha voro därmed slagna.
Utgången torde till stor del bero på konungens
personliga popularitet. Oppositionen tillskriver emellertid
16 juli 1938
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
