Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 17 sept. 1938 - Färgfotografien i dag, av W. Tuchmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
17 SEPT.
19 3 8
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
CHEFREDAKTÖR: KARL A., WESSBLAD
HÄFTE 37
ÅRG. 68
INNEHÅLL: Färgfotograf ien i dag, av fil. dr W. Tuchmann. — Notiser. — Litteratur. — Sammanträden.
Färgfotografieri i dag.
Av fil. dr W. TUCHMANN.
Efter att under flera decennier enbart ha varit
föremål för de initierades intresse har färgfilmen
under de senaste åren ryckt upp till samma aktualitet
som ljudfilmen fick före sitt slutliga genombrott.
Systemens mångfald gör det omöjligt att referera
läget översiktligt för den utomstående och samtidigt
fullständigt för fackmannen. I denna artikel göres
det ett försök att ge en överblick över situationen.
Först redogöres för färgteorien, den additiva och
subtraktiva metoden att bygga upp bilder ur tre
grundfärger. Därefter beskrivas de tekniska
metoderna för levande bilder, reproduktion och
stillastående bilder i den mån de kunna anses ha vunnit
praktisk betydelse.
Det är ganska förvånansvärt a-tt se, vilken grad
av fulländning färgtrycket har nått och därmed
jämföra färgfotografiens helt långsamma
framåtskridande. Tänker man efter, vad som begäres av
en "perfekt" färgfilm — en känslighet, som tillåter
momenttagningar, förening av alla eventuella
färgutdrag på samma underlag, naturtroget återgivande
av originalens färg, så bör dock medges, att det
vid färgfotografering fordras mycket mer av det
döda materialet än vid trycket.
I färgfotografi som färgtryck går utvecklingen med
snabba steg mot trefärgs-principens monopol. Som
E. Goldberg 1912 mycket riktigt förutsade, att den
tid är nära, då man med "reproduktion" har att
förstå fotografisk reproduktion, så kan man i dag utan
risk profetera, att tiden ej är avlägsen, då man med
färgåtergivande, vare sig i tryck, kino, på film eller
papper i allmänhet förstår ett trefärgsförfarande.
C. E. Wünsch (1792) utvecklade trefärgsteorien,
men denna föll fullständigt i glömska. Helmholtz
(1821—94), bland mycket annat ögonspegelns
konstruktör, upptog 1852 oberoende av Wünsch en
nästan bortglömd idé av Thomas Young (1773—1829).
Den av honom utformade Young—Helmholtzska
teorien går ut på, att det mänskliga ögat uppfattar
tre färger, grundfärgerna rött, grönt och blått. Alla
ljusintryck analyseras av ett normalt öga i dessa tre
färger, men hjärnan återförenar deras blandningar
till ett enda, enhetligt intryck. Mottager ögat
således ett ljusintryck, som framkallar i de
röd-grön-och blåkänsliga nervändarna en reaktion av samma
intensitet, registrerar hjärnan en ny, enhetlig, i
jämförelse med grundfärgerna olika färg, nämligen vitt.
Irriteras de röda och gröna nervändarna, registrerar
hjärnan gult osv. Blandas en av lika intensiteter
av grundfärgerna rött och grönt uppkommen gul
färg med blått, uppstår åter intrycket vitt. Vårt sätt
att se färger, den "fysiologiska" metoden att
framställa alla det synliga spektrets färger ur tre
grundfärger, kallas för additiv.
Delar man det synliga spektret i tre delar, t. e.
genom kyvetter med lämpligt utvalda färglösningar,
som sättas framför var sin projektor, och låter de
tre projektorernas strålknippen förenas på samma
fläck, supplera dessa tre delar av spektret varandra
till vitt (fig. 1 a, b och c). Den vita färgen
uppbygges — adderas — ur sina tre beståndsdelar. En
blick på de tre spektra visar, att om de sättas
samtidigt framför en och samma projektor, så
absorberas allt ljuset. Vad det ena filtret genomsläpper,
absorberas av de båda andra. I stället för
projektorns vita ljus uppstår en svart fläck eller, mera
exakt, en grå fläck, eftersom grått är en blandning
av vitt och svart och det dunklaste svart, som målas
på papper, på grund av reflexer innehåller omkring
5 % vitt. Vid det additiva förfarandet bygges alltså
den ena färgen på den andra med resultatet: vitt.
Vid det subtraktiva förfarandet drages en färg efter
den andra från det vita totalspektret med resultatet:
svart. Alla färgrasterfilmer använda den additiva
metoden. När en punkt i filmen låter
projektorljuset passera färgkorn av de tre färgerna grönt, rött
och blått, blir detta en vit punkt på duken.
Allt tryck och måleri är baserat på den subtraktiva
Fig. 1. Absorptionsspektra av additiva (a, b, c) och
subtraktiva (a, d, e) Lifafilter.
10 sept. 1938
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
