Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 1 okt. 1938 - Några tankar om luftbehandling i industrilokaler, av Sven Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Några tankar om luftbehandling
i industrilokaler.
Genom Ingenjörsvetenskapsakademiens initiativ att
tillsätta en kommitté för utredning av de med
luftbehandling förbundna spörsmålen har
uppmärksamheten kommit att just nu särskilt riktas på dessa.
Denna aktualitet fick ju även uttryck vid
Teknologföreningens senaste årsmöte, då ett flertal föredrag
belyste luftbehandlingstekniken ur olika aspekter.
I följande rader ha några reflexioner och önskemål
sammanställts, som ur industriell, speciellt
textilindustrien synvinkel måhända äro värda beaktande i
detta sammanhang.
Det bör väl först framhållas, att vi idag tack vare
luftbehandlingsteknikens snabba utveckling under de
senaste decennierna, inte minst i vårt land, ha
tillgång till väl utarbetade element för de flesta slag
av luftbehandlingar. I marknaden finnas
genomarbetade konstruktioner av både svenskt och utländskt
ursprung för såväl centraliserad som decentraliserad
värmning, kylning, befuktning och filtrering av
luften. Det torde kunna påstås, att tekniskt sett kan
man göra, vad man vill.
Frågan är alltså: vad vill man? Svaret på den
frågan blir givetvis, att man vill ha en sådan luft
i sina arbetslokaler, som kräves för största
produktion med högsta kvalitet, varvid samtliga de krav
måste beaktas, som ställas av de arbetande, av den
tekniska utrustningen och av materialet. Lyckligtvis
äro de flesta kurvor flacka omkring sina maxima,
och det torde därför i många fall finnas goda
utsikter att samtidigt väl tillgodose alla tre faktorerna.
Som en liten antydan åt det hållet får det kanske
uppfattas, att den obefuktade luften i den
värmeled-ningsvärmda lägenhet, författaren bebor, under den
förflutna vintern endast vid mycket kraftig vädring
kunnat förmås att kortvarigt överge den s. k.
be-haglighetszonen. Det får i detta sammanhang ej
heller glömmas, att sunda människor ha en ansenlig
anpassningsförmåga och kanske t. o. m. må väl av att
inom måttliga gränser använda den. Den inverkan,
som här ifrågakommande klimatiska förhållanden ha
på människans hälsa och aktivitet, torde i varje fall
vara så svåråtkomlig och kräva så långvariga och
omfattande studier för att resultat av något värde
skola nås, att den knappast kan väntas bli klarlagd
av den nu arbetande kommittén. Vad man skulle
önska är, att kommittén sammanställer redan
tillgängligt material och i övrigt medverkar till att
skapa ett permanent organ, som framgent följer
frågan och genom samverkan med arbetshygienisk
sakkunskap söker skaffa sig möjlighet att utfärda
rekommendationer. Dessa kunde måhända inbegripa
förslag till praktisk arbetsklädsel, utformad för olika
slags industrilokaler med hänsyn till däri rådande
klimat.
Det sagda hänför sig till luftens temperatur,
fuktighet och rörelse. Att kravet på renhet måste ställas så
högt att kända fysiologiska gränser för vad som är
ofarligt ej överskridas, därom kan ej mer än en
mening råda. Ifråga om vissa slag av föroreningar före-
ligger redan ett betydande undersökningsmaterial
och för dem få kanske bestämda anvisningar väntas.
Men rörande exempelvis textildamm befinner man sig
ännu på osäker mark. Måhända skulle här en
gradering av dammigheten kunna göra nytta, tills
eventuellt genom det ovan föreslagna permanenta
organets medverkan större klarhet vunnits. Man skulle
sålunda kunna tänka sig att normera
damm-mängdsgränserna för beteckningarna: ren — föga dammig —
dammig —- mycket dammig luft. En sådan
gradering kunde möjligen bli en vägledning för
yrkesinspektörerna och de företagens egna anställda, som ha
att vaka över arbetsbetingelserna. I samband
härmed borde provningsnormer utarbetas.
Gå vi nu vidare till den tekniska utrustningens
och materialets krav, så äro vi inne på ett område,
där det redan finnes åtskilligt vetande och där vad
som ytterligare behöves är betydligt enklare att få
fram. Inom textilindustrien äro sålunda genom
riklig erfarenhet de optimala egenskaperna hos luften
vid olika processer i stor utsträckning preciserade
inom ganska snäva gränser. Att ifråga om sedan
gammalt bearbetade naturliga material såsom
bomull komma närmare, exempelvis genom en ytterligare
differentiering efter materialets karaktär, torde ej bli
lätt, särskilt på grund av svårigheten att isolera
luftens inverkan från andra faktorers. Den praktiska
betydelsen vore nog också begränsad, eftersom vi
här i landet med vårt relativt lilla avsättningsområde
i regel nödgas bearbeta material av olika slag i
samma lokal. I allt större utsträckning förekommer
det också, att två eller flera material ingå i samma
vävnad. Ett visst behov av systematisk
undersökning föreligger däremot för de relativa nya
syntetiska fibrerna, framför allt cellull och konstsilke. I
tidskriftslitteraturen dugga nu anvisningar tätt om
den lämpligaste beskaffenheten hos luften vid dessas
bearbetning. En sammanställning, sovring och
komplettering synes här påkallad.
Av värde vore givetvis också, såsom tidigare
framhållits vid dessa frågors behandling, om
byggnadsfolkets uppmärksamhet kunde riktas på de
påfrestningar, för vilka industribyggnader med starkt fuktig
luft utsättas. Härvidlag gäller det icke blott
normala rum, där luften avsiktligt fuktas, utan även
utformningen av särskilda fuktskyddsanordningar i
lokaler, där arbetsprocesserna oundvikligen framkalla
mer eller mindre stark dimbildning. Det förefaller
nära till hands, att husbyggnadsfacken vid våra
tekniska högskolor upptaga dessa problem till
undersökning och giva dem plats i undervisningen. Vid
Chalmers bör man av naturliga skäl redan ha samlat
åtskillig erfarenhet om ett fuktigt klimats inverkan
på byggnader, och den praktiska tillämpningen ligger
ju nära till i de västsvenska textildistrikten.
Den frågan återstår sedan, hur man på billigaste
sätt med tillgängliga hjälpmedel skall åstadkomma
det lufttillstånd man funnit önskvärt. Överingenjör
Alex. Engblom har i detta sammanhang nyligen
444
1 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
