Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
någon direkt pådrivande faktor i den senaste
europeiska krisens tillspetsning. Det var från början
klart, att Stalins regering med största motvilja
emotsåg perspektivet av ett krig västerut med en politiskt
terroriserad arméledning och Japan på frammarsch
i Ostasien. Redan tidigt deklarerade man i Moskva,
att Ryssland skulle ingripa, endast om Frankrike först
gjorde det. Ej ens mot Polens aktion kom det till
mer än hotelser. Tjeckoslovakien och det starka
bol-sjevikiska inflytandet därstädes uppoffrades inför
tvångsläget. Ännu värre ur rysk synpunkt är
emellertid det bortmanövrerande av sovjetregeringen ur
europeisk politik, som uppgörelsen mellan de fyra
stora i München innebär. Denna betyder både en
tysk triumf och det slutliga misslyckandet av
systemet Litvinov och den politik, som inleddes med
Rysslands inträde i Nationernas förbund 1934. Man
kan vänta sig, att den ryska aktiviteten i Europa nu
kommer att uppträda i andra former.
Benesj’ avgång.
Tjeckoslovakiens statschef sedan Masaryks avgång
1935 Eduard Benesj har efter kapitulationen inför
Münchenuppgörelsen avgått från sin ställning. Något
annat var icke att vänta, Benesj hela tjuguåriga,
högst betydelsefulla insats i europeisk politik hade
tjänat ett system rakt motsatt det som nu segrat.
Hans namn hade blivit en symbol mot den tyska
stormaktens återupprättande, och hans kvarstående
under de ändrade förhållandena skulle sannolikt icke
kunnat tjäna det tjeckiska folkets intressen. Benesj’
efterträdare kan ej utses förrän staten ånyo
konsoliderats. Sannolikt faller valet då på en mot Tyskland
helt annorlunda inställd personlighet.
Det nya fyrmaktssystemet.
Det nämndes inledningsvis, att vad som skett
betecknar en vändpunkt i Europas historia efter kriget.
Fyrmaktssystemet träder i stället för
Versailles-systemet, med vilket Nationernas förbund varit
sammankopplat. Förbundet har sedan Rysslands inträde
och Tysklands samt Italiens utträde i mångas ögon
tett sig som en centralpunkt för internationell
folkfrontspolitik. Genom den nu skedda uppgörelsen
har dess politiska betydelse i varje fall ytterligare
reducerats. Under de kritiska septemberveckorna var
den ordinarie förbundsförsamlingen, den nittonde,
samlad i Genève, men något ingripande från
förbundets sida sattes aldrig på allvar i fråga, När
läget tillspetsades lämnade alla politiskt mera
betydelsefulla personligheter folkförbundets huvudstad.
Debatten behandlade bl. a. de exneutrala staternas
krav på sanktionsförpliktelsens rättsliga avskrivande
(jfr föregående kvartalsöversikt), men något defi
nitivt resultat nåddes ej i detta hänseende. Hade
kriget utbrutit, är det dock alltjämt sannolikt, att.
Frankrike och Ryssland låtit sitt krigsdeltagande
motiveras i N. F.-paktens termer, samt att krav på
sanktionsåtgärders vidtagande ställts på alla
förbundsmedlemmar, vilka ej som Schweiz uttryckligt
fritagits därifrån. Hädanefter kommer emellertid
förbundet med all sannolikhet i den europeiska politiken
helt och hållet att överskuggas av den nya
fyrmakts-konstellation, som i ett ödesdigert och allvarligt läge
förverkligades i München, och som helt visst ej
kommer att visa sig ha varit en tillfällig kombination.
Italiens regeringschef Mussolini har all anledning
att betrakta Münchenuppgörelsen som en personlig
triumf. Den är ju ett praktiskt förverkligande av
den fyrmaktspakt, vilken Mussolini i projektform
framlade redan för mer än fyra år sedan. Den
medlarroll han på engelsk anmodan spelat i
förberedandet av Münchenmötet innebär också hans upprättelse
inför engelsk opinion efter sanktionstidens
våldsamma angrepp på den fascistiska regeringen i
Italien. Medlarrollen inskränkte sig för övrigt icke
endast till förberedelserna för Münchenmötet. Även
i själva uppgörelsen har Italiens ledare uppenbarligen
spelat samma roll. Även Frankrikes
konseljpresident har tacksamt anammat hans tjänster i denna
egenskap. Som kompensation härför kan Mussolini
säkerligen räkna på mer än det nu tämligen
självfallna erkännandet av Abessinien-imperiet från
franskt och engelskt håll. Samtidigt har han lyckats
bibehålla samspelet med Berlin, för vilken
huvudstad ett tillmötesgående mot den italienske
förbundsbrodern väl kunde motiveras, men svårligen en
reträtt från ledarens proklamerade aktionsplan.
Mussolinis roll vid Münchenmötet måste betraktas som en
italiensk diplomatisk triumf.
Men samtidigt får man ej bortse från att Italien
endast ytterst ogärna skulle infriat sin
alliansförpliktelse mot Tyskland genom deltagande i ett
europeiskt stormaktskrig. I upprepade anföranden under
de kritiska veckorna betonade visserligen Mussolini
sin trohet mot axeln Rom—Berlin, och hade kriget
utbrutit, skulle väl löftet också, om än utan
entusiasm, infriats. Men några mobiliseringsåtgärder av
större omfattning vidtogos icke i Italien, och troligt
är att Romregeringen redan före Münchenmötet
förberett sig på sin medlarroll.
Utsikten till en tysk hegemoni i Östeuropa är
självfallet icke uteslutande tilltalande ur italiensk
synpunkt. Av särskilt intresse blir Rumäniens
hållning samt Balkanstaternas kommande orientering.
Det är även uppenbart, att den polska
utrikespolitiken under överste Becks ledning eftersträvar
skapandet av ett oberoende östeuropeiskt block, där
Polen skulle ha det avgörande ordet. Men dessa
motsättningar komma antagligen att hålla sig fördolda
för den stora offentligheten. Det finnes i varje fall
ingen anledning emotse en snar söndersprängning av
Rom—Berlin-axeln, även om både Tyskland och
Italien var för sig gärna vilja nå samförstånd med
England. Enhetspunkten i dessa delvis divergerande
strävanden kan säkerligen för avsevärd tid framåt
sökas inom fyrmaktskonstellationen
England—Tyskland—Frankrike—Italien, med underförstådd
förutsättning, att länderna öster om linjen Hamburg—
Triest överlämnas åt tysk—polsk—italiensk politisk
och ekonomisk ledning. Yad man närmast kan
förutse är att dessa länders ekonomiska politik mer och
mer kommer att inordnas i det tyska systemet, vars
autarki därmed kommer att vidgas till en mellan- och
osteuropeisk bas.
Den franska finanskrisen.
Konseljpresidenten Daladier och utrikesminister
Bonnet — den senare som bekant även finansexpert
— ha otvivelaktigt vunnit även en ökad
inrikespolitisk prestige genom sin insats till krigsfarans
övervinnande. Inom de borgerliga högerpartierna
15 okt. 1938
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
