Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Är kulblixten en fysikalisk eller fysiologisk företeelse? av H. R. Schultz och Harald Norinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
också se en kulblixt. Denna, som var av samma
utseende och storlek som den jag hade sett, var icke
stillastående som de båda andra utan rörde sig
långsamt från vänster till höger, liksom om den rullade
på notstället. I samma ögonblick som den verkliga
blixten kom — nästan samtidigt med åskslaget —
försvann fenomenet.
Det skulle verkligen vara synnerligen intressant att
höra, hur professor Norinder beter sig för att förklara,
huru dessa tre samtidiga kulblixtar kunde vara ett
verkligt naturfenomen, och varför tre av nämnda fem
personer sågo var sin kulblixt, under det att de båda
andra varken sågo någon av de andras eller sina egna
kulblixtar.
Den förklaring, som enligt min mening ligger
närmast, är att kulblixten är ett fysiologiskt och icke ett
fysikaliskt fenomen. Det är ju en känd sak, att ett
annalkande åskväder utövar ett visst inflytande på
vissa personers nervsystem. De få t. e. huvudvärk eller
åtminstone en utpräglad olustkänsla.
Kan man då ej tänka sig, att den elektrostatiska
spänningen mellan åskmolnet och jorden, uppgående
säkerligen till många millioner voit omedelbart före
åskslaget, kan inverka på synnerven på ett sådant
sätt, att man tycker sig se ett lysande klot? Och att
det synes befinna sig på den punkt, där man för
tillfället har blicken riktad?
Om detta resonemang är riktigt, är förklaringen till
ovan skildrade kulblixtfenomen ytterst enkel. De tre
personerna, som samtidigt sågo var sin kulblixt, hade
ett för höga elektrostatiska spänningar känsligt
nervsystem, under det att de båda andra voro mera
motståndskraftiga. (Dessa båda voro i 20-årsåldern, under
det att de andra tre voro i 50- resp. 8O-årsåldern.)
Någon kanske vill påstå, att även om kulblixten i
det här fallet var en synvilla, så hindrar icke detta,
att den i andra fall är en verklig naturföreteelse.
Men man måste medge, att det dock är högst otroligt,
att en så sällsynt företeelse som en kulblixt även
skall ha två uppenbarelseformer, en fysikalisk och en
fysiologisk.
Den omständigheten, att någon har matematiskt
bevisat, att ett klot bestående av en negativ
elektronskärm med positiva elektroner kretsande däromkring
— alltså en slags monstruös jätteatom — skulle kunna
hålla ihop och hava utseendet av ett lysande klot,
bevisar alls icke, att sådana klot alstras vid åskväder.
Ännu mindre bevisar den, att kulblixten icke kan vara
en fysiologisk företeelse.
Men hur förklara tillkomsten av fotografiet med
kulblixten på? Jag kan endast nämna, att jag själv
har ett fotografi, som visar något som mycket väl kan
föreställa en kulblixt. Dock kan jag med bestämdhet
avvisa alla påståenden, att det är ett lyckat snapshot
av det sällsynta fenomenet: vid
fotograferingstillfället var det nämligen fullkomligt åskfritt.
Ett par år efter ovan skildrade händelse
observerades återigen en kulblixt på samma ställe och av samma
person, som förra gången såg den på notstället.
Tyvärr voro icke flera personer tillstädes. Det lysande
klotet, som denna gång tycktes vara något större än
vid föregående tillfälle, syntes komma genom en i
taket upphängd alabasterskål (tillhörande
belysningsarmaturen) och sänka sig tämligen långsamt ned
mot golvet. Efter ungefär tre eller fyra sekunder kom
åskslaget, och samtidigt försvann fenomenet.
Det torde vara omöjligt att förklara, hur kulblixten,
om den vore ett fysikaliskt fenomen, kunde
genomtränga alabasterskålen, utan att denna blev på minsta
vis skadad.
Varken vid detta eller föregående tillfälle lämnade
kulblixten det minsta spår efter sig. Vid båda
tillfällena däremot "slog åskan ned" i byggnaden, dock
utan att anställa någon skada med undantag av en
uppbränd transformator resp. några förstörda lampor
och proppar.
Västerås den 4 september 1938.
H. B. Schultz.
Genom tillmötesgående från redaktionen av
Teknisk tidskrift har jag vid min återkomst från en
kongressresa till utlandet satts i tillfälle att yttra mig om
ingenjör Schultz’ inlägg i anledning av mitt
radioföredrag över kulblixten.
Beklagligtvis kunde jag endast få 15 minuter till
min disposition för radioföredraget, vilket medförde,
att jag blott knapphändigt kunde behandla min
föredragsuppgift.
Ing. Schultz’ redogörelse för de klotblixtliknande
fenomen, som varit synliga i ett rum, där flera
personer befunno sig, sysselsatta med kortspel, är
synnerligen intressant. Liknande iakttagelser ha bl. a.
gjorts vid åskslag i en fransk stad. I det fallet drog
ett enda kraftigt åskslag med sig, att klotblixtfenomen
samtidigt utvecklade sig i ett flertal byggnader,
belägna omkring nedslagsstället. Det är möjligt, att
den av ing. Schultz omnämnda iakttagelsen var av
samma typ. Men då ljusfenomenen tydligen
inträffade före åskslaget, kan det också tänkas, att man haft
att göra med några koronafenomen, vilka orsakades
av de förurladdningsprocesser, vilka uppträdde i
samband med det inträffade åskslaget. Det har nämligen
visat sig, att under vissa förutsättningar kunna
koronafenomen uppstå i närheten av elektriska
ledningssystem, vilka utsättas för överspänningar. Av
uppgifterna framgår, att "åskan slog ned" i byggnaden
vid de båda iakttagna tillfällena, och under sådana
förhållanden måste man räkna med koronautbildning.
Särskilt fallet med alabasterskålen talar för, att sä
verkligen varit fallet. Som bekant kan man få fram
koronafenomen i starka elektrostatiska fält. Under
vissa förutsättningar kunna dessa antaga en mer eller
mindre utpräglad klotform. Ifall man inför en
halvledare i ett starkt statiskt fält, exempelvis en
skifferplatta eller varför icke en alabasterskål, kunna
skiktade urladdningar under vissa förutsättningar lätt
uppstå.
Den omständigheten, att två av de i rummet med
kortspel sysselsatta personerna icke sett
ljusfenomenet över kortet, trots att de uppgivit sig ha haft sina
blickar riktade dit, kan jag endast förklara på följande
sätt: de ha så intensivt koncentrerat sig på sina
spekulationer över kortspelets gång, att deras hjärna icke
medvetet inregistrerat ljusfenomenet. Det
urladdningsfenomen, vilket iakttogs av den, som i ett
angränsande rum spelade piano, förefaller mig
dessutom tala för, att man haft att göra med ett
vandrande koronafenomen.
Förklaringen att starka statiska fält omedelbart
före åskslaget skulle påverka synnerven så, att man
tycker sig se ett klot, kan jag icke gå med på.
God-toge man antagandet, skulle man säkerligen observera
liknande fenomen, då man befann sig i än starkare
elektrostatiska fält. Sådana utsättes man för i
närheten av elektrostatiska högspänningsmaskiner, och vi
ha vid institutet för högspänningsforskning aldrig
iakttagit skymten av sådana fenomen, trots att de av
oss använda maskinerna ge så intensivt fält, att stark
korona uppstår kring fingerspetsar, för att nu icke
tala om, att håret reser sig på ens huvud som på en
papuaneger.
Godtager man förklaringen om påverkan från
starka statiska fält på synnerven, skulle man för
övrigt utomhus i åskväder vara än mera besvärad av
de ifrågasatta synintrycken. Ty då blir man i vissa
fall exponerad i starka statiska fält. Detta blir
däremot icke fallet inomhus, där själva byggnaden utgör
15 okt. 1938
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
