Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 26 nov. 1938 - Svensk järnvägselektrifiering, av J. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
veckling är ekonomiskt berättigad, men i ett land
av Sveriges utsträckning, och där de viktigaste
handelscentra ligga så långt från kontinenten, kan den
ej lämnas obeaktad. Då statens järnvägars elektriska
system — även om det i och för sig varit väl
avpassat till våra tidigare behov och resurser — i
oförändrat skick knappast är vuxet någon kraftigare
utveckling i detta hänseende, är det viktigt, att detta
synnerligen betydelsefulla spörsmål upptages till
närmare utredning, och man har anledning vara den
nya statsbaneledningen tacksam för det initiativ
som tagits i denna riktning. Här må endast
uttryckas den förhoppningen, att man verkligen går
till grunden med frågan utan att låta binda sig av
tidigare standard i fråga om materiel eller åsikter.
Vid interna utredningar av detta slag består
naturligt nog en viss risk härför, som icke förminskas
genom vetskapen om med vilken konsekvens man
tidigare fasthållit vid det bestående ej endast för egen
räkning utan även gentemot de enskilda
järnvägsföretag, som i ett eller annat avseende vid sina
elektrifieringsprojekt önskat gå egna vägar.
Med en anpassning av vårt järnvägsväsen efter den
internationella utvecklingstendensen följer ett
omfattande tekniskt arbete. En närmare behandling
av hithörande frågor faller utom ramen av dagens
uttalanden. Några punkter må dock framhållas. Den
ena är, att problemet, som nyss påpekats, ej
inskränker sig till det elektromekaniska området, utan
jämväl även är ett bantekniskt, och att detta här
har en övervägande betydelse ur kostnadssynpunkt.
I viss mån kan man kringgå en fullvärdig lösning
genom att för expresstrafiken inrikta sig på
motor-vagnståg, vilka tack vare lägre hjultryck kunna
framföras med högre hastigheter utan mera kostsamma
banförstärkningar eller ombyggnader. På
kontinenten, särskilt i Tyskland, Schweiz och Italien, lia under
senare år beak tans värda framsteg gjorts ifråga om
snabbgående elektriska motorvagnståg, en driftform,
som här hemma ägnats föga uppmärksamhet, enär
man i enhetlighetens intresse bemödat sig om att
använda lokomotiv i största möjliga utsträckning. Man
kan självfallet i kostnadsbesparande syfte gå än
längre genom att bygga de snabbgående motortågen
för dieselelektrisk drift, varvid alla bekymmer för
kontaktledningen bortfalla. Genom sådana åtgärder
har man emellertid endast uppskjutit en slutlig
lösning, som måste tränga sig fram i den mån ytterligare
dubbelspåranläggningar bliva aktuella. I viss mån
har man härmed även deklasserat det helelektriska
systemet. En sådan slutgiltig lösning kräver
emellertid betydande kapital. I dessa dagar, då ett annat än
mer kapitalslukande projekt framlagts, nämligen
inlösen av det privata järnvägsnätet, ligger det nära
till hands att ställa sig den frågan, om icke
moderniseringen av våra stamlinjer vore ett angelägnare
problem, åtminstone ur det resande svenska folkets
synpunkt. Frågan må lämnas öppen för närmare
begrundan.
Den andra punkten av intresse är betydelsen av att
järnvägens elektrotekniska organisation i
fortsättningen blir sådan, att ett effektivt utvecklingsarbete i
möjligaste mån underlättas. Måhända är man på ett
eller annat håll benägen att med avslutandet av den
egentliga nyelektrifieringsperioden betrakta den
tekniska utvecklingen såsom i huvudsak tillända, varav
den närmaste konsekvensen skulle bli att helt eller
partiellt upplösa den bestående elektrotekniska
organisationen och att avdela dess representanter såsom
hjälpkrafter inom den gamla drift- och
förvaltningsapparatens övriga tekniska verksamhetsgrenar.
Härmed kan emellertid uppstå fara för en strypning av
framstegsarbetet. Förutom vad ovan anförts om de
problem, som vänta i samband med en fortsatt
utveckling av stambanedriften, får även tagas i
beräkning, att om ett övertagande av de enskilda
järnvägarna i en framtid blir verklighet, uppstå med
deras partiella elektrifiering nya problem, som fordra
en centraliserad elektroteknisk fackkunskap. Skulle
utvecklingen i övrigt kräva en omgestaltning av den
nuvarande organisationen, synes därför önskvärt
sörja för, att det elektrotekniska utvecklingsarbetet
även i fortsättningen erhåller en ledning, som kan
vinna erforderligt gehör.
Vid diskussion av hithörande spörsmål må erinras
om en viss skillnad i arbetsvillkor för elektrotekniskt
fackfolk vid statens järnvägar, jämfört med
motsvarande vid de mer eller mindre helelektriska
telegraf- och vattenfallsverken. Medan i de senare
naturligt nog ledningen väsentligen ligger i
elektrotekniska händer, är vid järnvägen elektrotekniken en
nykomling, accepterad som tjänande broder i en sedan
mansåldrar stabiliserad organisation. Ehuru de
förhoppningar elektroteknikens utövare ställt på
järnvägselektrifieringens framtid ingalunda gäckats, har
deras egen framtid inom verket icke dess mindre
synts i viss mån oklar. Anmärkningsvärt nog har
järnvägselektrifieringen trots dess i tekniskt
hänseende fängslande poänger utövat ganska ringa
lockelse på våra högskoleingenjörer under senare år.
Till en del kan detta måhända förklaras av att någon
undervisning i detta ämne vid Tekniska högskolan
ännu icke kommit till stånd, oaktat förslag härom
framfördes för över 30 år sedan — ett
anmärkningsvärt utslag av efterblivenhet. Till en annan och
kanske större del torde det emellertid bero på att
utsikterna för en självständig och ekonomiskt lönande
verksamhet anses mindre än på en del andra håll,
ett faktum som knappast är förenligt med den stora
betydelse, som elektrifieringsarbetet har, bedömt
såväl ur teknisk som ekonomisk synpunkt. Det är intet
tvivel om, att icke järnvägselektrifieringen även i
fortsättningen kommer att kräva den bästa personal
som kan fås, ty det gäller icke enbart att
vidmakthålla det gamla, utan att i icke ringa omfattning även
bryta nya vägar.
J. K.
552
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
