Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 24 dec. 1938 - Kemisk forskning och dess betydelse för den kemiska industriens utveckling, av S. Nauckhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
i Tyskland utan även i England, Norge och andra
länder, och Bergius högtryckshydreringsförfarande
till-lämpas även med stor framgång i U. S. A. i samband
med förädling av de naturliga oljorna genom
krack-ning.
Som en direkt produkt av den vid
Kaiser-Wilhelminstitutet bedrivna forskningsverksamheten kan man
beteckna det Fischer-Tropschska förfarandet att
framställa bensin, vilket bekantgjordes först 1926, men
som redan utnyttjas i mycket stor industriell skala.
Det är betecknande för huru fort utvecklingen går på
detta område, att i Ullmanns Encyklopädie der
tech-nischen Chemi, del 6, som utkom 1930, det
Fischer-Tropschska förfarandet endast omnämnes med några
ord, och som slutomdöme om detsamma säges, att det
då ännu inte syntes vara tekniskt löst. För
närvarande produceras ca 400 000 ton bensin enligt
denna metod. Fischer går ännu längre än Bergius i
nedbrytande av stenkolet, i det han förbränner det till
koloxid (i form av s. k. vattengas), varefter han med
hjälp av lämpliga katalysatorer men vid relativt lågt
tryck hydrerar koloxiden, varvid bensin jämte
paraffin m. fi. kolväten bildas. Av särskilt stort intresse
äro de biprodukter, som bildas vid denna process, i
det att de lätt låta sig överföras i smörjoljor av
utomordentligt hög kvalitet, och vad mer är, den utvunna
paraffinen kan genom en katalytisk oxidationsprocess
överföras i fettsyror, användbara för tillverkning av
såpa, tvål o. dyl. I brist på naturliga fettämnen
(animaliska eller vegetabiliska), varur fettsyror för
tillverkning av tvättmedel normalt framställas, kan man
således på syntetisk väg ur kol tillverka dessa senare.
Ja, metoden öppnar ännu vidare, hittills oanade
perspektiv, som jag i detta sammanhang något vill
beröra.
Som bekant kan man numera på syntetisk väg
framställa glycerin genom förjäsning av socker eller, enligt
vad Friedel och Silva redan 1873 visade, av aceton
över triklorhydrin, en metod som dock av ekonomiska
skäl är oanvändbar i tekniken. Aceton kan på
syntetisk väg framställas av sina grundämnen kol, väte och
syre. Låter man sådan syntetisk glycerin genom en
relativt enkel esterificeringsprocess förena sig med de
nyss nämnda syntetiska fettsyrorna, bildas fettämnen,
och det torde även ligga inom möjligheternas gräns
att bibringa dessa samma fysikaliska egenskaper som
de naturliga fetterna. Skulle det lyckas att även göra
sådana syntetiska fettämnen assimilerbara för
djurorganismen har en ny och betydelsefull brygga slagits
mellan död och levande materia.
Jag har i det föregående berört ett område av
kol-förädlingskemien, som under senare år fått oerhört
stor betydelse på grund av motorismens snabba
utveckling, ett område, där vi finna utmärkta exempel
på den kemiska forskningens skapande förmåga. Men
kolförädlingskemien sträcker även ut sina tentakler
till andra områden, där också utvecklingen gått med
nästan lavinartad hastighet. Jag tänker på de ämnen,
som tyskarna kalla "Kunststoffe" och engelsmännen
"plastics", men för vilka något adekvat uttryck ännu
saknas i vårt språk. Yi kunna kanske tills vidare
acceptera uttrycken konstmassor och konsthartser.
Man har betecknat det ifrågavarande området inom
den organiska kemien som de macromolekylära
ämnenas kemi och det är först sedan den vetenskapliga
forskningen påvisat, att alla i naturen förekommande
organiska ämnen med stor mekanisk hållfasthet äro
uppbyggda av mycket stora molekyler,
macromole-kyler, och dessa i sin tur av enklare men
reaktions-kraftiga molekylkomplex, som grunden kunnat läggas
till syntesen av konstmassor med ungefär samma
fysikaliska egenskaper som de naturprodukter de skola
efterlikna, ja inte sällan bättre.
Med hjälp av de s. k. kondensations- och
polymeri-sationsreaktionerna ha kemisterna nu lyckats
efterhärma naturens arbetssätt och på ett flertal olika
vägar uppbygga sådana stora molekylkomplex, som
bilda grundbeståndsdelen i syntetiskt gummi,
likaså-väl som i det s. k. organiska glaset, för att taga ett
par exempel.
På sätt och vis kan man ju räkna celluloiden och
dess uppfinnare, amerikanen Hyatt (1869), som
föregångare på konstmassornas område, men celluloiden
är icke en enhetlig produkt utan en lösning av den
visserligen rätt högmolekylära nitrocellulosan i
kamfer. Den första enligt kondensationsprincipen
uppbyggda konstprodukten var bakeliten, vars
uppfinnare, Leo Bakeland, stödde sin metod på Bayers
och Ter Meers 1872 gjorda iakttagelse, att fenol
genom inverkan av formaldehyd förvandlades till en
hartsartad produkt. Allt efter som
kondensations-processen sker i alkalisk eller i sur lösning, bildas
antingen den osmältbara "bakeliten" eller de
smältbara, schellackliknande "novolacken". Dessa
produkter hava fått en oerhört stor användning på alla
möjliga tekniska områden, ej minst inom
elektroindustrien, på grund av sina utomordentliga dielektriska
egenskaper.
Redan 1828 hade Friedrich Wöhler på syntetisk väg
framställt urinämnet och därmed slagit den första
bryggan mellan de livlösa organiska föreningarna och
den levande organismen. Föga anade dock Wöhler
och hans tid, vilken stor teknisk betydelse detta ämne
skulle få, ehuru först ett sekel senare; ej heller anade
han, att det skulle bliva möjligt att på syntetisk väg
uppbygga detta ämne av dess grundbeståndsdelar kol,
luftens kväve samt väte ur vatten. Två olika vägar
kan man nu gå för att genomföra denna syntes,
antingen över kalciumcyanamid (kalkkväve) eller genom
behandling av ammoniak med koloxid under tryck.
Genom att behandla urinämne med formaldehyd
kunde Pollak framställa en kondensationsprodukt,
pollopas, med mycket goda egenskaper, vilken
ävenledes fått mycket stor användning till husgeråd,
galanterivaror o. d.
Ännu ett viktigt utgångsmaterial för framställning
av högpolymera produkter med utmärkta
egenskaper har man funnit i de lätt polymeriserbara
vinylföreningarna, vilka i sin tur framställas ur acetylen,
dvs. indirekt ur kol och kalk via kalciumkarbid. På
detta sätt framkomma ämnen sådana som mipolam,
ett utmärkt kautschukliknande isoleringsmaterial,
som dessutom är fullkomligt beständigt mot inverkan
av syror och därför kan användas till rörledningar
inom den kemiska industrien, vidare det formbara,
böjliga och splitterfria organiska glaset "plexiglas",
som fått stor användning bl. a. inom
automobilindustrien.
Det har tyvärr ej lyckats mig att skaffa någon
uppgift på konstmasseindustriens årliga
tillverkningsvärde. Den har ju nått sin största utveckling i
Amerika, Tyskland och England och jag tror ej, att det
24 dec. 1938
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
