Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
ELEKTROTEKNIK
Redaktör. JULIUS KÖRNER
UTGIVEN AV SVENSKA TE.KNOLäGf0RCNINQE.N ■
INNEHÅLL: Synkronmaskiners egenskaper ur stabilitetssynpunkt, av T. Strömberg. — Transkommandosystemet,
av N. E. Berlin. — Insänt. — Föreningsmeddelanden.
Synkronmaskiners egenskaper ur stabilitetssynpunkt.
Av T. STRÖMBERG.
Stabiliteten hos en kraftöverföring beror i hög grad
av egenskaperna hos de i överföringssystemet
ingående elektriska maskinerna. Denna uppsats avser
att behandla de synkrona maskinernas, främst då
synkrongeneratorernas, egenskaper ur
stabilitetsssyn-punkt. Vid beräkning av stabilitet och maximal
överförbar effekt etc., ingå först och främst reaktanser
för maskiner, transformatorer och
överföringsledningar. Utsträcker man räkningen till att omfatta
maskinernas svängningar vid störningstillfällen
komma även synkroniserande momentet, svängmomentet
och inverkan av dämpningen med i räkningen.
Slutligen tillkommer inverkan av anordningarna för
mag-netiseringens reglering, främst då
snabbmagnetise-ringssystem, som vid vissa belastningsfall ha en
avgörande betydelse.
A. Reaktanser.
Den alltmer ökade kännedomen om de invecklade
problem som synkronmaskinen erbjuder har visat
nödvändigheten av att definiera en mängd olika
reaktanser. De reaktanser som man lämpligen räknar med
äro olika, beroende på stabilitetsproblemets natur.
Här skall icke diskuteras vilka reaktanser som man
lämpligen räknar med i olika fall utan endast givas
en allmän redogörelse för reaktanser, deras normala
värden och hur man kan påverka dem genom att
ändra maskinernas konstruktion.
Inledningsvis påpekas att reaktansens värde beror
på strömmens art, och att detta är särskilt
utmärkande för roterande maskiner, såväl synkrona som
asynkrona. Vår första uppgift blir därför att klarlägga
vilka strömmar som avses. Förutsätt en trefasmaskin
med osymmetrisk belastning, med olika strömmar i
alla tre faserna. Detta osymmetriska strömsystem
kan uppdelas i tre delsystem:
a) ett symmetriskt strömsystem med sådan fasföljd,
att det ger ett fält som roterar i samma riktning som
rotorn,
b) ett symmetriskt strömsystem med omkastad
fasföljd, så att det ger ett fält som roterar motsatt
rotorn,
c) ett strömsystem med samma tidsfas i alla tre
lindningsfaserna.
Man väljer nu en viss fas och räknar med
strömkomponenterna i den fasen. Dessa komponenter
benämnas symmetriska komponenter och angåvos för
första gången av Fortescue år 1918 (bibi. I).1 Redan
tidigt hade det varit bekant, att ett pulserande fält
kunde uppdelas i två i motsatt riktning roterande
fält. Det låg därför nära till hands att vid
uppdelning av osymmetriska strömmar (vilket det närmast
blev fråga om) införa benämningarna "medroterande"
och "motroterande" strömmar. Man hade därvid för
ögonen, att den "medroterande" strömmen gav ett
fält som roterade i samma riktning som rotorn. Det
väsentliga som skiljer det "medroterande" och det
"motroterande" strömsystemet är emellertid
fasföljden. De vektorer som representera strömmarna rotera
också åt samma håll i båda systemen, vilket gör att
man för båda kan uttrycka impedans med samma
tecken framför den imaginära delen. Detta
förhållande måste man alldeles särskilt ha klart för sig vid
tillämpning av symmetriska komponenter på
övergångsfenomen, där man måste använda vektorer som
rotera i olika riktningar. Benämningarna
medroterande och motroterande för stationära tillstånd bli då
i hög grad ägnade att förvilla begreppen. Det finns
också andra skäl som tala för ändrade benämningar.
Uppdelningen i symmetriska komponenter är ju
tilllämplig icke bara på strömmar utan också på
spänningar, impedanser och admittanser. Det finns intet
skäl att tala om en medroterande impedans.
Dessutom äro ju endast vid trefassystem förhållandena så
enkla som här framställts. I det generella fallet med
n faser får man n komponenter. Dessa sägas vara
av olika ordning. Komponenterna av ordningen noll
äro lika i alla faser. Komponenterna av första
ordningen bilda ett symmetriskt system av vektorer
med en fasvinkel — systemets fasvinkel.
Komponenterna av andra ordningen ha en fasvinkel —
systemets dubbla fasvinkel osv. Komponenterna av
ordningen (n — 1) slutligen ha en fasvinkel = (n — 1)
gånger systemets fasvinkel, vilket är detsamma som
systemets fasvinkel och omvänd fasföljd. Av särskilt
intresse äro komponenterna av första och (n — l):sta
ordningen och komponenterna av ordningen noll.
Vid trefassystem äro dessa de enda komponenter
som förekomma.
Frågan om lämpliga benämningar på dessa tre
komponenter är svårlöst. Man fordrar att benäm-
dt För litteraturhänvisningar se bibliografien i slutet av
artikeln.
5 mars 1938. häfte 3
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
