Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
poler innebär massiva poler och polplattor, så ofta
icke hänsyn till förlusterna i polplattsytan
nödvändiggör att polplattan lamineras. Dessa massiva poler ha
en viss dämpförmåga, som kvalitativt är idealisk.
Deras effektiva motstånd varierar med frekvensen på
ett sätt som man strävar att ernå med den dubbla
dämplindningen, och jämfört med laminerade
polplattor ha de en avsevärd tvärfältdämpning. Vid låg
belastning är tvärfältdämpningen ensam verksam;
magnetlindningen dämpande förmåga kommer då
icke med i räkningen. Därför kan föreligga risk för
negativ dämpning vid låg belastning då polplattorna
äro laminerade, medan sådan risk är fullkomligt
utesluten om polplattorna äro massiva. Naturligtvis är
dämpförmågan hos massiva plattor begränsad jämfört
med den hos en särskild dämplindning, beroende på
det relativt stora motståndet, och tvärfältdämpningen
är absolut taget relativt svag. Man kan förbättra den
genom att förbinda polplattorna med
kortslutnings-ringar. Önskas en ännu starkare dämpning, måste
man övergå till särskild dämplindning. Den normala
konstruktionen av dämplindningen består i stavar i
stansade hål i de laminerade polplattorna; i vissa fall
kan massiv platta med borrade hål användas.
Stavarna äro förenade genom lödning till en
kortslutnings-ring och vanligen göras förbindningar också mellan
polerna.
På frågan om man ur stabilitetssynpunkt skall
använda dämplindning kan icke givas ett generellt svar,
utan i varje fall måste dämplindningens fördelar och
nackdelar vägas mot varandra. Också inverkar i hög
grad vilken rotorkonstruktion som skulle blivit
använd utan dämplindning.
De fördelar som man önskar vinna med en
dämplindning äro följande:
att förebygga självalstrad pendling,
att minska pendlingens amplitud och varaktighet,
att erhålla en bromsande effekt under osymmetriska
kortslutningar.
(Punkt 3 gäller endast för maskiner som under
kortslutningar accelereras. Detta är fallet med de flesta
generatorer, medan däremot generatorer med
kapacitiv belastning kunna retarderas. Likaså retarderas
i allmänhet synkronkondensatorer vid kortslutningar.)
Det har utbildats tre huvudtyper av
dämplind-n ingår:
dämplindning med lågt motstånd,
dämplindning med högt motstånd,
dubbel dämplindning, utgörande en kombination av
de båda första och bestående av en dämplindning
med lågt motstånd och hög reaktans samt en
dämplindning med högt motstånd och låg reaktans.
Dämplindning med lågt motstånd är verksam för
dämpning av lågfrekvent pendling. Vid pendling
mellan generatorer i samma kraftverk är dess
därnp-verkan god. Vid pendling mellan ett kraftverk och
det mottagande systemet vid fall av kortslutning på
linjen är dess dämpverkan försvagad genom den
starkt ökade reaktansen mellan linjens ändpunkter.
Då kortslutningen brytes minskar reaktansen och
dämpverkan ökas. Den kvarstående pendlingen
dämpas effektivt.
Vid osymmetriska kortslutningar som ge
minus-följdsström i statorn blir den effekt som genom det
motroterande fältet förbrukas i rotorn approximativt
proportionell mot dämplindningens motstånd. En
dämplindning med högt motstånd kan då ge en
avsevärd bromsande effekt, som höjer stabiliteten genom
att minska differensen mellan drivmotorns och
generatorns effekt. En undersökning (bibi. 12) visar att i
nästan samtliga fall av kortslutning i olika delar av ett
överföringssystem en dämplindning med högt
motstånd ger det största värdet på den överförbara
effekten. Emellertid är vinsten beroende på den tid felet
står på och minskar med minskad urkopplinsgtid. Som
exempel kan nämnas, att vid en jämförelse mellan en
dämplindning med högt och en dämplindning med
lågt motstånd vid ett visst fall av kortslutning på en
överföring med en dubbellinje, den överförbara
effekten vid 1,0 selk. urkopplingstid var 33 % större med
högt motstånd i dämplindningen, medan den vid 0.2
sek. endast var 8 % större. Med den utveckling som
ägt rum de sista åren med avseende på
urkopplings-t.idens minskning är naturligt att dämplindningar med
högt motstånd ha förlorat mycket av sin aktualitet.
Dessutom anföres mot denna typ av dämplindning
risken iör alltför stark upphettning av dämpstavarna
och den ringa dämpverkan vid lågfrekvent pendling.
Skulle dessutom så vara, att kortslutningen icke
häves innan rotorn svänger tillbaka, vilket dock är
föga troligt, så komma de stora förlusterna i
dämplindningen fortfarande att starkt bromsa rotorn och
svängningen förstoras. Med en dämplindning med
lågt motstånd löper man ingen sådan risk emedan
bromsverkan är så ringa.
Den dubbla dämplindningen, som författaren
veterligt använts blott för en enda kraftstation, ger endast
ofullkomligt de båda andras kombinerade egenskaper
och är dessutom så komplicerad och tar så mycket
plats att den icke mer kommer ifråga. En jämförelse
mellan dämplindning med lågt och med högt
motstånd utfaller, såsom framgår av det sagda, till
förmån för dämplindning med lågt motstånd, som
därigenom skulle bli den enda dämplindning som skulle
komma ifråga. Men därmed är problemet icke
slutdiskuterat. Det har hittills endast talats om
dämpverkan hos de olika typerna av dämplindningar. De
dämpa en på något sätt uppkommen pendling på ett
mer eller mindre effektivt sätt. Men dämplindningen
medverkar också till den förstoring av den totala
effekten, vilken uppkommer vid icke stationära
förlopp, och som effektivt begränsar den första
svängningens amplitud. Detta är en intressant
omständighet som hittills icke beaktats. Wangers instruktiva
försök (bibi. 9) ha på ett slående sätt visat skillnaden
mellan det verkliga förloppet och det som beräknats
under förutsättning av den stationära effektkurvan.
Ökningen i effekt beror dock, såsom tidigare berörts,
huvudsakligen på de i magnetlindningen inducerade
spänningarna och dämplindningens inverkan är på
grund av dess betydligt mindre kopparmängd
avsevärt mindre än magnetlindningen. Man kan därför
säga att en dämplindning med lågt motstånd i detta
avseende visserligen är bättre än en dämplindning
med högt motstånd, men emedan båda inverka så
pass litet, får man praktiskt taget samma verkan med
massiva poler utan dämplindning, såsom Wangers
försök visat. Man kan alltså säga, att
dämplindningens stabiliserande inverkan under pendlingar har
blivit överskattad. Att den däremot dämpar den
återstående pendlingen mera effektivt än massiva poler
är utan vidare klart. Approximativt är förhållandet
56
2 april 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
