Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Summan i (13’) och (13") erhålles genom att addera
belysningen på mellersta cirkellinjen av Fi, den
tredubbla belysningen av F2, den femdubbla av F3, osv.
En oregelbunden indelning av a-axeln i avsikt att
ernå större lokal noggrannhet torde knappast komma i
betraktande, enär hela det antal intervall n, som
erfordras för att få tillräcklig noggrannhet, är
förvånansvärt litet, vilket vi vilja visa med ett exempel.
Vi anta likformig ljusfördelning vid en ljusstyrka
/=1000 nlj (= konst.). Sådan ljusfördelning torde i
det närmaste motsvara genomsnittliga förhållanden.
Upphängningshöjden över mätplanet antages vara 10 m.
Horisontalbelysningen i detta fall kunna vi taga direkt
ur tabell 42 i Bloclis Lichttechnik samt därpå upprita
belysningskurvan E (a).
Den inom a = 0 ° till 600 utstrålade ljusströmmen
låter sig lätt beräkna, ty (p = I ■ a>, och den valda vinkeln
a = 60 ° motsvaras av rymdvinkeln <x> = n. Därmed blir
det exakta värdet på ljusströmmen <P = 1 000 n =
3142 Im.
Enligt den ovan angivna metoden erhålles med n = 1:
(,, = 5 V3; £-’1 = 4,31 lx\ ur ekv. (13") följer = 4 050
lin. Alltså q = &il<l> = 1,288. Vi ha således fått ett 28,8 %
för stort värde på ljusströmmen. För n = 2 blir Ei =
= 7,62 Ix; #2 = 2,28 lx\ = (7,62 + 3 • 2,28) 31 300/4 =
= 3 400 Ini; q = 1,082 och approximativt beräknat värde
på ljusströmmen 8,2 % för stort. Med n = 3 få vi <P3 =
= 3 260 och q — 1,037. Slutligen må anföras, att q blir
mindre än 1,01 för n = 6. Uppenbarligen ökas
noggrannheten snabbt med n.
Att vi i exemplet ha erhållit för höga värden på
ljusströmmen låter sig förklaras av att belysningskurvan
har mindre lutning i avseende på a-axeln än hyperblarna
i dess omedelbara närhet. Vi kunna därav draga den
slutsatsen, att om vi hade valt en lägre
upphängnings-höjd, så skulle ännu bättre värden ha framkommit.1
Hade vi i stället antagit bredstrålande armatur, skulle
avvikelsen utfallit något större.
I det man tar hänsyn till de i varje fall föreliggande
förhållandena kan man med hjälp av bekanta ^-värden
korrigera resultatet. Denna korrigering blir överflödig
genom att välja n tillräckligt, vilket måhända är enklare.
Enligt (13’) utgör ljusströmmen, som faller på de
p—1 resp. q första delområdena
p-1
4>p-1 = Fi I (2 i — 1) Et
i = l
= Fi f (2 » — 1) Ei.
; = 1
Följaktligen blir ljusströmmen på p-te till och med
q-te cirkelringen
øpq = øq- <Pp = Fi I (2 i - 1) Fi.
i — p
Då p och q äro godtyckliga, kunna vid medelst (14)
beräkna ljusströmmen för vilket delområde som helst.
Det är sålunda lätt att med denna metod beräkna
ljusströmmen inom olika utstrålningsvinklar a, dvs. allt
som behövs för ljusströmskurvan. Enklare torde knappast
ljusströmmen kunna erhållas ur belysningsfördelningen.
Nämnas må en modifikation av metoden. Tänka vi
oss den vanliga belysningskurvan töjd i a-riktningen
proportionellt mot avståndet a, få vi en belysningskurva,
vars ordinator hänföra sig till lika stora ytelement. Den
yta, som denna kurva innesluter med a-axeln, blir
därför proportionell mot ljusströmmen. Denna kan man
alltså finna genom kvadratur, t. e. grafisk integration.
Det sista förfarandet är reversibelt, och genom grafisk
differentiering kan man erhålla belysningen ur
ljus-strömsfördelningen. Det är dock omständligt och har på
den grund knappast någon praktisk betydelse.
i På grund av att belysningskurvan finge gynnsammare
lutning, men även emedan dess £-värden hade ökats.
NOTISER
Förstärkare för koaxialsystem. I Teknisk tidskrift,
Elektroteknik, h. 7, 1937, beskrevs den koaxialkabel, som
nu installerats på prov mellan New York och
Philadelphia och som lämnar 240 telefonkanaler inom ett
frekvensområde av 1000 000 p/s.
Konstruktionen av förstärkarna för detta system
utgjorde ett mycket svårt problem. På grund av den höga
toppfrekvensen är nämligen dämpningen hos en
koaxialkabel mycket större än hos vanliga system (dämpningen
i högsta frekvensbandet hos 160 km av koaxialkabel
uppgår till inte mindre än 600 db jämfört med 50 db för
högsta frekvensen i ett vanligt bärfrekvenssystem). Ett
koaxialsystem erfordrar alltså betydligt större
totalförstärkning än hittills använda system; medan i ett
ton-frekvenssystem förstärkarstationerna kunna läggas på
ett avstånd av ungefär 80 km från varandra, varvid
det räcker om de lämna en förstärkning av 25 db i
varje punkt, erfordrar koaxialkabeln förstärkarstationer
på 16 km avstånd, med vardera en förstärkning av 60 db.
Under dylika förhållanden blir det en ekonomisk
omöjlighet att förlägga förstärkarna i övervakade
förstärkarstationer, utan man blir tvungen att konstruera
förstärkarna för oövervakad drift och montera dem i brunnar
eller på stolpar.
En annan svårighet ligger däri, att skillnaden i
dämpning mellan högsta och lägsta frekvenserna i ett
koaxialsystem är betydligt större än i ett normalt system; på
en sträcka av 270 km av en koaxialkabel erfordras vid
högsta frekvensen 80 db mera förstärkning vid + 40 °C
än vid ■—20 °C; dessutom varierar den erforderliga
förstärkningsökningen med frekvensen. Därtill komma
andra dämpningsvariationer, som äro oberoende av
frekvensen; till dessa höra de, som orsakas av ändringar
i matningsspänningen, rörens åldring etc.
Förstärkarna innehålla därför två olika
regleringsorgan, ett som kompenserar den dämpningskomposant,
som varierar med frekvensen, och ett, som kompenserar
den frekvensoberoende komposanten. Regleringen går
till så, att manöversignaler sändas över koaxialkabeln
till nästa förstärkare, som reglerar sin förstärkning
alltefter signalernas dämpning vid framkomsten. Denna
metod har den fördelen, att den från varje förstärkare
utgående nivån hålles vid ett på förhand bestämt värde
inom regleringens noggrannhetsgränser; den förhindrar
också, att regleringsfel kunna ackumuleras.
Manöversignalen för den frekvensoberoende regleringen har en
frekvens av 60 kp/s, medan manöversignalen för den
frekvensberoende regleringen har en frekvens av 1 024
kp/s. Om sålunda nivån är för låg vid 60 kp/s, kommer
regulatorn att öka förstärkningen likformigt vid alla
frekvenser medan den, om nivån är för låg vid 1024
kp/s, kommer att öka förstärkningen längs
dämpningskurvan med ökad förstärkning vid högre frekvenser.
Båda slagen av reglering äro icke nödvändiga vid varje
förstärkare. Det är tillräckligt, om frekvensberoende
reglering sker vid varannan eller var tredje förstärkare och
frekvensoberoende reglering vid var femte förstärkare.
Förstärkarna matas med växelström, som ledes över
själva koaxialkabeln. Strömmen filtreras och omformas
genom tillsatser i varje förstärkare.
Under provdrift ha förstärkarna visat sig vara mycket
tillförlitliga ur transmissionssynpunkt. Vjd normal
temperatur håller sig normalnivån konstant inom ca ± Va db
vid alla frekvenser. Variationer på grund av
temperaturväxlingar hålla sig inom + 1 db.
Förstärkarna måste ännu så länge anses stå på
experimentstadiet. Sålunda här man ännu inte undersökt
möjligheterna att hålla dem i drift vid rörfel eller
strömavbrott. Sedan emellertid de största tekniska svårig-
62
2 april 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
