Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
MEKANIK
Redaktör: H. F. NORDSTRÖM
UTGIVEN AV iV[KiK* T C * WOLOS F O P t NIN6CN
INNEHÅLL: The Svedbergs ultracentrifug, rotorkonstruktion och driftserfarenheter, av civilingenjör Gustav
Boestad.
The Svedbergs ultracentrifug, rotorkonstruktion
och driftserfarenheter.
Av civilingenjör GUSTAV BOESTAD.1
The Svedbergs ultracentrifug är en apparat, eller
maskin, för bestämning av molekylarvikter. Den
har använts för undersökning av äggviteämnen,
hemo-globiner, vitaminer, antikroppar och
sjukdomsalstran-de virus. De sistnämnda äro av särskilt intresse. De
anses vara jättestora molekyler, som ha levande
organismers förmåga att mångfaldiga sig själva. Det
är mycket möjligt, att en ökad kännedom om dessa
äggviteämnen kommer att anvisa vägar att bekämpa
den mångfald sjukdomar, om vilka man så länge fått
lära sig att "smittämnet är okänt". Möjligheten att
bestämma molekylarvikten synes redan vara ett
betydelsefullt steg framåt. Äggviteämnena
kännetecknas av stora molekylarvikter. Professor Svedberg har
med tillhjälp av ultracentrifugen funnit att deras
molekylarvikter alltid äro multiplar av 34 500.
Värdena 17 300 och 34 500 förekomma också.
Ultracentrifugen användes på det sättet att
ungefär 1 g av en vätska innehållande molekylerna, som
skola undersökas, införes i en s. k. cell av numera
vanligen 27 mm diameter och ca 50 mm längd, som
sedan anbringas i centrifugrotorn, så att cellens
längdaxel är parallell med rotorns rotationsaxel.
Cellen har ett cylindriskt hölje av lättmetall, som
innesluter ett par plattor av bergkristall eller på senare
tid även konstglas, såsom perspex, som är lättare än
bergkristall men även genomskinligt för ultraviolett
ljus. Dessa plattor bilda cellens gavlar, innanför
vilka alltså vätskan befinner sig. Cellen inlägges i
rotorn i ett cellhål vanligen på 65 mm avstånd från
rotationsaxeln, och rotorn körs medelst tryckolja
upp i önskat varvantal. Med hjälp av
fotografering bestämmes sedan den hastighet med vilken
molekylerna centrifugeras utåt. Det bildas en rätt tydlig
gränsyta, vars läge fotografiskt bestämmes med
jämna mellanrum, och därav kan sedan
molekylar-vikterna beräknas.
Rotorer av 188 mm ytterdiameter, lämpliga för
det nyssnämnda centrumavståndet 65 mm, ha körts
upp till 84 000 v./min. utan att brista, men
otvivelaktigt är det ett för högt varvantal. Flera rotorer
ha brustit vid lägre varvantal.
i Föredrag vid Svenska teknologföreningens avdelnings för
Mekanik sammanträde den 4 maj 1938.
Det är emellertid så, att med de vanligen inom
maskintekniken som tillåtna ansedda påkänningarna,
säg 35 kg/mm2, är det inte möjligt att uppnå de
önskade centrifugalfälten. Redan i den första
ultracentrifugen, som konstruerades av professor
Svedberg och civilingenjör Lysholm, gick man
därför till betydligt högre påkänningar eller 60 kg/mm2
i rotorcentrum vid 48 000 v./min. Denna första
rotor var av 150 mm diameter och rund, vilket
länge var nödvändigt för att icke
temperatursteg-ring i rotorn skulle ge upphov till
konvektionsströmmar i cellvätskan. Numera utföras de avlånga,
vilket medger högre centrifugalfält vid given
rotor-storlek och påkänning. För att komma upp från det
centrifugalfält av 150 000 gånger tyngden, som
uppnåddes med den första rotorn, till de 450 000 gånger
tyngden, som kan uppnås med nyare rotorer av denna
storlek, ha emellertid påkänningarna fått ökas högst
betydligt. Vi ha kört med 120 kg/mm2 i
rotorcentrum och 300 kg/mm2 beräknad påkänning i
rotor-partiet vid cellen med en materialhållfasthet av
135 till 170 kg/mm2. Vad cellpartierna beträffar,
som kunna sägas ha formen av en krökt balk kring
cellhålet, ha vi därvid till det yttersta fått utnyttja,
vad tyskarna börjat kalla "Traglastverfahren" och
som professor Odqvist redogjorde för vid ett
tidigare sammanträde. Det innebär, att man belastar
en del av materialet över sträckgränsen.
Det är ju så, att man kan få använda påkänningar
större än utmattningsgränsen, om man begränsar
antalet gånger, som rotorn användes. Den utsättes
för en påkänning varje gång man kör upp i varvtal,
och med 6 centrifugeringar per dag, varje
centrifugering tar några timmar, kommer man på ett år
inte upp i mer än 2 000 påkänningar, vartill kommer,
att det inte alltid är nödvändigt att använda högsta
möjliga centrifugalfält. Å andra sidan ligger en
påkänning av 300 kg/mm2 knappast i rimlig proportion
till utmattningsgränsen. Givetvis blir påkänningen
inte högre än vad som motsvarar sträckgränsen, men
man kan mycket väl genom att mäta den
permanenta formförändringen i rotorn vid de första
upp-körningarna till högt varvantal kontrollera den
påkänning, som man skulle haft i rotorn om
elasticitetsgränsen ej överskridits. Hur mycket högre den
15 okt. 1938. häfte 10
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
