Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1939 - Belastningsförhållanden och elektrodproblem vid stora elektrostålugnar, av S. von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
2 4 6 8 10 12 14 16 IS 20 22 24 26
Fig. 2. Karakteristiska kurvor för 14 tons ljusbågsugn
(Sa = 220 V, 10 % drossel).
drifter härvidlag försämrar dock resultatet avsevärt.
Det prickade diagrammet i översta bilden avser att
visa resultatet av en ökning av maximala effekten
med 50 %. Smältningstiden avkortas men
belastningsfaktorn minskas avsevärt, ned mot 50 %, vilket
naturligen medför ökat kraftpris. Ett visst optimum
beträffande den mest ekonomiska maximieffekten
finns i varje lokalt fall och detta måste genom
detaljerad analys noggrant klarläggas.
Beträffande hög frekvensugnarna kanske det
räcker att i anslutning till nedersta diagrammet blott
konstatera att belastningsfaktorn här är god vid kall
insats. Om vänteperioden för analys borttages, ökar
här belastningsfaktorn till 65 à 70 %, således ett
mycket gott värde. Vid flytande insats däremot är
maximieffekten för stor för den relativt obetydliga
uppvärmning, som här erfordras, varför utnyttningen av
kraften blir låg. HF-ugnarna arbeta elektriskt
mycket lugnare än ljusbågsugnarna utan de våldsamma
strömstötarna under nedsmältningen.
De angivna värdena för belastningsfaktorn
hänföra sig ju endast till energiförbrukningen under
ugnarnas drifttid, dvs. stilleståndstiden för
reparationer och söndagspauser är ej inräknad. Den
redovisade drifttiden för 14-tons-ljusbågsugnen har
uppgått till ca 6 200 tim./år exklusive söndagsdrift och
utnyttningsgraden, räknat på 8 760 tim./år, har här
uppgått till 40 % av maximieffekten, då halva
stål-kvantiteten utgöres av raffinerat stål.
Sammanfattningsvis kan således beträffande
belastningsförhållandena vid stora elektrostålugnar
sägas, att ugnarna vid lämplig dimensionering i
förhållande till sitt metallurgiska arbetssätt medföra en
god utnyttning av den maximala effekt, soin erfordras
för denna drift. Denna utnyttningsgrad kan
ytterligare förbättras, om flera lika stora ugnar drivas
samtidigt och få saxa sinsemellan med sina
nedsmält-ningar med maximalt uttag av elektrisk kraft. De
praktiska olägenheter, som härigenom uppstå i
driften, äro dock som regel så betydliga, att man så
vitt möjligt bör avstå från dylik samköming och i
stället söka ordna så att varje ugn kan drivas
oberoende av de övriga.
En Ifusbågsugns inre karakteristik i elektriskt
avseende belyses av fig. 2, vars kurvor framkonstruerats
av ing. Fredrik Peterson för Sandviksugnen. Vad
som i första hand är typiskt är här, att såväl
Ijus-bågseffekten som tillförda effekten kunna falla vid
stigande elektrodströmstyrka, då en viss gräns
passerats. Ur smältningsteknisk synpunkt är det
Ijusbégs-effekten, som är av största intresset, då det ju är den,
som skall åstadkomma smältningen av chargen. Av
diagrammet framgår, att ljusbågseffekten når sitt
maximum tidigare än den tillförda effekten. Det
gäller alltså att se till, att man alltid väljer körläget
före ljusbågseffektens maximipunkt och att man
väljer det så, att man erhåller ett optimalt förhållande
mellan ljusbågseffekt och motsvarande förluster.
Kurvorna bli olika för olika spänningar och drosslar
och det gäller att få varje kombination mellan
spänning, ström och drossel så gynnsam som möjligt. De
uppritade kurvorna gälla för högsta spänning 220
voit och 10 % drossel, dvs. den kombination, som
normalt användes under den egentliga
smältnings-perioden i 14-tons ugnen. I diagrammet anger den
streckade linjen det gynnsamma körläget vid 12 000
amp. Av bilden framgår också, hur
ljusbågsspänningen varierar och hur snabbt förlusterna öka med
stigande ström, värdet på eos cp, ävensom den
elektriska verkningsgraden, samt slutligen den tillförda
effekten uttryckt i kVA. De båda punkterna, som
markerats i diagrammets nedre del, angiva
maximi-punkterna för tillförd effekt och ljusbågseffekt vid
körning med 154 volts huvudspänning och 30 %
drossel, där körläget är 9 000 amp. per elektrod. De
motsvaras av maximipunkterna i föregående diagram
och kurvorna ligga således avsevärt lägre och
förskjutna åt vänster.
Av intresse är att påpeka att man ur ett
registreringsdiagram, angivande tillförd kW, icke entydigt
kan avläsa varken ugnens ljusbågseffekt eller graden
av regleringens effektivitet. Det är ju tydligt att man
även vid en mycket dålig reglering skulle få ett
mycket fint effektdiagram, om man skulle välja ett så
misslyckat körläge som vid max.-punkten för tillförd
effekt.
Elektrodproblemet vid stora ljusbågsugnar.
Som bekant användes 3 olika slag av elektroder:
grafit, amorft kol och s. k. Söderbergs-elektroder,
dvs. självkoksande, kontinuerliga elektroder. I vårt
land står striden för de större ljusbågsugnarna f. n.
egentligen endast mellan grafit- och
Söderbergselektroder, och nedan anförda driftresultat avse att
söka ge ett bidrag till en jämförande värdesättning
av de två elektrodtyperna.
De viktigaste fordringarna, som ställas på
elektroderna från driftledningens sida, är största möjliga
styrka för att erhålla säkerhet mot elektrodbrott
under smältningens gång samt möjligaste låga kostnad
per ton tillverkat stål.
Enligt erfarenheterna från Sandviken erhålles vid
kolelektroder så mycket störningar genom brott vid
de svåra arbetsförhållanden, som råda vid stora
stålugnar, vilka genom korgchargering, helt fyllas med
skrot, att denna typ ej bör ifrågakomma.
Grafitelektroderna synas i detta avseende vara goda, men
skarvställena utgöra alltid en försvagning, och brott
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
